Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Silbodals socken i Nordmarks härad utgör en typisk skogs- och småbruksbygd, där industri aldrig fått fotfäste och där hantverket är sparsamt företrätt. Socknen har en areal på 25.943 hektar, varav 22.568 hektar land. Den odlade bygden följer i huvudsak den dalgång, som går från sjöbygden vid Västra Silen - där också Årjängs köping, förr ett av socknens hemman, är belägen - och norrut mot gränsen till Karlanda. I övrigt utgöres socknen övervägande av skogsmark, delvis ganska oländig, och med bergshöjder upp till 324 meter över havet. Den högsta höjden är belägen i Barlingshult, det avlägsna hemman som ligger på gränsen till Glava i Gillbergs härad, vartill Silbodal gränsar i nordöst. Socknen gränsar i väster till Holmedal och i söder till Blomskog. Till den sistnämnda socknen skall Silbodal ha hört i äldre tider, då för övrigt hela häradet ingick som del i Dalsland och tillhörde Västergötland. Först 1551 inräknades Nordmarken och därmed Silbodal i Värmland.
Fornfynd av olika slag vittnar om att Silbodal haft tidig bebyggelse. Stenåldersyxor har hittats på olika håll, och gamla gravfält pekar också på gammal bebyggelse. De första bebyggarna torde ha kommit över Dalsland sjöledes på Västra Silen, och från Dalsland sett sågs Silbodal och trakterna häromkring som "utmarkerna" eller "de norra markerna", vilket uttryck torde ha gett häradsnamnet Nordmarken. Namnet Silbodal torde få härledas till sjön Västra Silen, vilken sträcker sig från Silbodal och in i Dalsland. Den ingår också i Dalslands kanal, som i ett tidsskede hade mycket att betyda för dessa bygders kommunikationer. Som socken nämnes Silbodal eller Silbyradal, som den först kallades, 1396.
Ofredsår har Silbodal liksom andra socknar i häradet många gånger fått utstå. På 1560-talet, då danskar och norrmän hämnades den svenska armen, utsattes socknen för dessas härnadståg. Många av böndernas gårdar plundrades, brändes och lades öde. Även Silbodals prästgård plundrades och brändes. Sägner vet berätta om hur i olika hemman gömställen inrättades i skogarna dit byborna begav sig, när fienden var på väg, och varifrån spejare också kunde åse hur deras gårdar brändes ned. Fattigdom följde i ofredens spår och blev givetvis inte mindre av att befolkningen ökade alltmer under de närmaste århundradena. Jorden gav också odlarna mycket litet. Här växte inte heller hyttor och masugnar upp som i andra delar av Värmland. Silbodal var och förblev länge en fattig bygd.
Emigration till Amerika och utflyttning till grannlandet Norge såg de jordlösa som enda utväg mot svälten. Norge hade man lärt känna som ett bättre lottat land. Där fanns arbete på jordbruk och i hantverk, där hittade silbodalingen möjligheter till förtjänster, om också knappa, och där kunde han få sälja produkter från sin gård. På 1860-talet valde många att flytta dit på allvar, men samtidigt blev man också lyhörd för locktonerna från Amerika. Kyrkböckerna talar här sitt språk. År 1868 gav sig de första från Silbodal i väg till Amerika, en familj om man, hustru och tre små barn. Följande år, 1869 alltså, tog emigrationen verklig fart: 43 utvandrade till Amerika. Under 1870-talet blev det färre eller endast 40 under hela decenniet, däremot betydligt fler under 1880-talet eller 202, under 90-talet 138, under 1900-talets första decennium 176 och 81 under åren 1910-15. Av de 680 återvände 187 till hemsocknen.
Vad Norge hade att betyda i denna folkavtappning från Silbodal framgår av siffrorna för 1860-talet med 108 utflyttade, 70-talet 213, 80-talet 182, 90-talet 172, 1900-1910 120 och fram till 1919, då utflyttningen avstannade, 16 personer, av vilka 254 återvände. Antagligt är att många till Norge utflyttade senare gav sig i väg till Amerika. Silbodal miste på detta sätt omkring 40 proc. av sin befolkning.
Och vilka var det som lämnade sin födelsebygd, som hade så svårt att ge dem försörjning? Jo, det var barn till barnrika jordbrukarsöner, det var dagsverkare, pigor, drängar men också gårdägande, som sålde sin lilla gård för att få till amerikabiljetten.
Folkmängden i socknen sjönk givetvis efter hand. Den hade varit uppe i 3.000, var 1894 nere i 2.459, gick ytterligare ned, så att det är 1924 fanns 2.251 invånare. Sedan kommer en period av folkökning, som sammanhänger med att Silbodal hade fått en för hela Nordmarken betydande tätort, Årjäng, som 1924 blev municipalsamhälle och 1941 köping. Folkmängdssiffran passerade än en gång 3.000, men 50- och 60-talen kunde inte hålla den. Även om köpingen, i vilken socknen nu sedan 1952 ingår, ökade sin folkmängd, drogs den ned av landsbygdsdelen, och den 31 december 1963 var antalet invånare 2.831, därav 1.437 män och 1.394 kvinnor. En markant förskjutning har alltså skett från socknens jordbruksdel till dess handelsort och köping Årjäng, där under senaste åren även industrier uppstått. Dessa industrier har dragit till sig silbodalingar, som till någon del också är jordbrukare.
"Blomskougs gäld" lydde i äldre tider Silbodal under. Så anges också 1692 sedan Silbodal fått egen kyrka. Denna Silbodals kyrka skall ha byggts 1664 och var av trä med torn. Den stod kvar till 1858, då den revs efter att ny kyrka byggts nordväst om den gamla. Den nya är av tegel och genomgick såväl 1911 som 1942 restauration, den sistnämnda mycket omfattande. Då fick kyrkan också en ny vacker altarprydnad som föreställer Den gode herden. Hur länge Silbodal haft egen kyrka är oklart, men en sådan nämns redan 1396, och troligt är att kyrka funnits även dessförinnan.
Ett okänt hörn av Värmland utgjorde länge Silbodal liksom hela Nordmarken. Denna bygd var i hög grad otillgänglig för det övriga Värmland. Vägarna som bar dit var dåliga och svårframkomliga och gick mer mot väster och Norge än inåt Värmland. De slutade inte sällan vid en sockengräns. Som exempel kan nämnas att Jösse härad hade byggt väg mot Nordmarks härad, men detta härad brydde sig inte om att på sin sida fortsätta vägen. Inga järnvägar fanns heller förrän på 1920-talet, och bästa sättet att nå denna bygd var båtledes från Dalsland. Det var dock en resa, som tog flera dagar i anspråk.
En ny tid tillförde Silbodal och den omgivande bygden bättre kommunikationsmöjligheter. Den förr otillgängliga silbodalsbygden med häradets centralort Årjäng kan också numera betrakta sig som liggande mer i centrum än många andra orter i Värmland. Här är med bilens hjälp vägen kort till Norges huvudstad, det är nära till både Norges och västra Sveriges utskeppningshamnar, vilket lockat industrier från östsverige till Årjäng, det är bara en timmes bilresa till residensstaden o. s. v. Landsvägarna har blivit fler och bättre. Genom bygden går Europaväg 18. Den tid är sålunda förbi, när vägen slutade vid sockengränsen... Men den nya fick insteg först 1917, då riksdagsman Nils Svensson i Långelanda - silbodaling alltså - inträdde som vägstyrelsens ordförande. Han blev en förkämpe för hela Nordmarken, stred för dess vitala frågor på låg såväl som hög nivå, han var initiativrik och orädd och fick också igenom vad han önskade. Han byggde vägar mot Karlstad, mot Arvika, mot Dalsland, mot Norge, mil efter mil, och tack vare dessa fördes Silbodal och hela bygden ur sin forna isolering och fick också bättre kontakt med det övriga Värmland. Nu först fann värmlänningen att också denna bygd låg i Värmland, inte i Dalsland och inte heller utgjorde en del av Norge. Trots den forna gränshandeln.
Järnvägarna, som byggdes genom socknen på 1920-talet, hann aldrig få samma stora betydelse som "Långelandas" vägar. De kom till alldeles för sent. En har redan nedlagts, Åmål-Årjängs, byggd av Åmåls stad och kommuner på Dal och i sydvästra Värmland, därmed också av Silbodal, och som troddes ge kraft åt Åmåls djuphamn vid Vänern. Den andra järnvägen, Dal-Västra Värmlands, befinner sig i riskzonen. Det är stora summor efter den tidens förhållanden som såväl Silbodal som andra kommuner i dessa trakter nedlagt för järnvägarnas tillkomst och som i reda pengar icke gett någon som helst utdelning utan nu gått förlorade.
De med landsvägarna förbättrade kommunikationerna hade således fört Silbodal närmare det övriga Värmland och därmed ur den norska intressesfären. Norge hade ju i långliga tider betytt mycket för silbodalingen, för hans inkomster, för handeln, både den som gick in och den som gick ut. Men med de långa avstånden och de dåliga vägarna var det av betydelse att man ägde en stark och snabb häst. Den nordsvenske "nordmarkshästen" blev det med tiden. Han prövades och drevs i travtävlingar redan på 1880-talet. Intresset för dessa tävlingar var stort, och de hölls på olika håll. Dit kom också hästköpare från hela Sverige. Hästuppfödningen blev nu en födkrok. Så småningom blev också travet av helt annan och mer kommersiell betydelse, och 1936 byggdes inom Silbodal den numera mycket kända Nordmarkens travbana, som till främste initiativtagare hade nyssnämnde Nils Svensson i Långelanda och en son till honom.
Utom travet och de lindbäckska giftmorden i Silbodals prästgärd för 100 år sedan torde det väl vara "silbodalsjula" som utåt gjort socknen mest känd. "Silbodalsjula" är den årliga marknad i Årjäng, som torde ha hållits så långt tillbaka som på 1600-talet. Den hade i äldre tider stor betydelse, ty till den reste köpmän från hela Värmland och Dal och även från Västergötland för att handla med ortens folk, som köpte både för livets nödtorft och för "lyx". Först med 1860-talet uppstod de första butikerna av handlare, som flyttade in i Silbodal frän andra håll, och Årjäng blev så småningom ett stort handelscentrum. "Silbodalsjula" har alltmer förlorat sin kommersiella betydenhet, men ändock samlar den varje år 10.000-tals besökare och inte minst från Norge.
Bönderna hade länge haft svårt att bli av med de produkter de kunde och ville sälja. En ko, en kalv, en gris kunde de då och då få avyttrade i Norge. Men mjölken utgjorde ett avsättningsproblem långt in på 1930-talet. Då sattes dock starka krafter igång för att fä till stånd ett mejeri, som snart byggdes i Årjäng och nu är upptagningsområde för all mjölkproduktion inom häradet. De första impulserna till en skogsägareförening utgick också från Silbodal, och föreningen har till verksamhetsområde såväl Nordmarken som norra Dal.
Socialvården är en annan i dagens Silbodal än när prästen Lindbäck ordnade den efter sin syn på fattiga och sjuka. Nu finns ålderdomshem, nytt och större skall byggas, särskilt pensionärshem finns och särskilda pensionärsbostäder är inrättade i HSB-byggen. I tätorten finns också lasarett sedan 1925, apotek sedan 100 år tillbaka och provinsialläkare. Årjäng är även välförsett med serviceinrättningar av olika slag.
För undervisningen har mycket gjorts i Silbodal under den nya tiden. Sedan en lytt stugskollärare gick omkring i stugorna och som lön hade "kobete" på kyrkbacken, har många skolhus uppförts. Tyvärr står de flesta nu tomma, men istället har tillkommit en stor grundskola i "hemmanet Årjäng", och den utgör även högstadieskola för större delen av häradet. Inom socknen finns också Kyrkeruds lant- och skogsmannaskola, vilken på 1920-talet flyttades från annan kommun i västra Värmland till Silbodal, där man ställde sig förstående till skolan, gav den det ekonomiska stöd den behövde och tog emot den med stor förtjusning. Nu är skolan landstingets och förfogar över moderna, rymliga lokaler liksom den lanthushållsskola, som tillkom efter att den förra skolan blivit bofast på Kyrkerud. Dessa båda skolor tar årligen emot 100-tals elever.
Folkrörelserna kan knappast sägas ha någon stark förankring i Silbodal. Det har funnits flera nykterhetsloger, och en NTO-loge lever fortfarande kvar i tätorten men bedriver en ganska blygsam verksamhet. Arbetarrörelsen gör föreningsmässigt inte heller stort väsen av sig, och den kooperativa rörelsens män framträder inte längre med samma patos som när den första föreningen bildades vid sekelskiftet. Den affär som tillkom av idealitet i Södra Ström föll 1961 på rationaliseringens altare.
Starkare än dessa nämnda rörelser är frikyrkan, som fick insteg i socknen redan på 1860-talet och bedriver livlig verksamhet inom församlingar, som är anslutna till Svenska missionsförbundet och pingströrelsen. Fem gudstjänstlokaler förfogar dessa församlingar över. Medlemsantalet är omkr. 300.
Sevärdheter i bygden, ja, det är framförallt den vackra naturen, gårdarna, sjöarna, en och annan säter, den s. k. finnskogsbygden, där mark brutits av invandrande finnar, av vilka ättlingar fortfarande lever kvar i bygden. En sevärdhet bland gamla byggnader i Silbodal är också gamla tingshuset i Långelanda. Det är Sveriges äldsta och gömmer bl. a. på en "domarring", i vilken nämndemännen satt samlade i en halvcirkel kring domaren. Tingshuset är från 1802. Sedan nytt tingshus uppförts 1936 i Årjäng är det i Långelanda icke längre i bruk. Det vårdas nu av Silbodals hembygdsförening, som förutom detta även äger en vackert belägen hembygdsgård med tillhörande många och intressanta byggnader.