Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Vid norra stranden av sjön Skagern utbreder sig Rudskoga socken, till ytvidden den näst minsta landssocknen i Visnums kontrakt. I sydväst går en kort landgräns mot det ännu mindre Södra Råda. I väster och norr ligger Visnum, som gett namn åt både härad och kontrakt. I öster gränsar Rudskoga till Nysund och därmed också, sedan 1923, till Örebro län.
Ute i Skagern sammanflyter tre landskap, Värmland, Närke och Västergötland. Från Rudskoga kyrka kan man se något av de Närkeshemman, som år 1771 överfördes till Nysund.
Även i nordöst, vid Mo, har gränsen tidigare haft en annan sträckning.
Arealen är enligt 1887 års häradskarta 79,37 kvkm. Härav utgör åkerjorden 1.933 hektar, naturlig skoglös äng 79,7 hektar och skogbeväxt mark 2.952,6 hektar. Sjöar och vattendrag upptas till 2.676,3 hektar.
Socknens högsta punkt är en höjd väster om Koleruds by. Öppna slätter finns vid Väglösa, Gren, Undersbol och från Revsten till Gisselbacka. Större vattendrag saknas. Emellertid är gränsfloden Letälven av stor betydelse, bl.a. genom Munkfors kraftverk. I närheten av Skagersbrunn utmynnar den i Skagern. Denna sjö sträcker sig utefter hela sydsidan av Rudskoga. Vid Gottbol och Svensbol har den format präktiga badstränder, och alltifrån Penningkullen i öster till Bjursnäset, Bjurvik och Håkanäs i väster ger den naturskönhetens intresse åt strandbygden.
Rudskoga är geologiskt sett till stor del en landvinning i den gamla Sveaälvens nedre strömfåra. Man räknar med att befolkningen kommit söderifrån och utefter den s.k. Letstigen trängt norrut. Minnesmärken från äldre tider finns i stort antal. På Revstensmoen hölls allmogeting, och vid vägen till "Hjälpöver" finns en anslagstavla, som visar läget av vackra domarringar. Stenkummel finns på flera platser, och vid Gottbol ligger ett gammalt gravfält. Rika stenåldersfynd har gjorts.
Någon gårdsbebyggelse av gammaldags karaktär är inte i ögonen fallande. Vissa hemman, såsom Frosterud och framför allt Persbol, har emellertid boningshusen ganska hopgyttrade, och ägodelningsförhållandena motsvarar inte överallt moderna krav. Äldre bostadshus är icke ovanliga, men åtskilliga av dessa har blivit i flera avseenden moderniserade, åtminstone till sitt inre. Bland förekommande bostadstyper intar prästgärden en rangplats. Till sitt yttre påminner den mycket om Värmlandsgården på Skansen, och det inre med blottlagda breda takbräder och slipade furuplank i flera rum är synnerligen förnämligt. I Revsten finns en vacker gård, där takbjälkarna i ett av boningsrummen vid en restaurering pietetsfullt bevarats synliga. Någon tätbebyggelse finns inte. Modern villabebyggelse förekommer, dock inte påfallande. Utefter Skagern finns sommarstugor, helt visst i tillräcklig myckenhet.
Befolkningssiffran, som den 31 december 1959 uppgick till 1.003, är på nedgående. Etthundra år tidigare var invånarantalet 1.798. En jämn ökning förekom då t.o.m. år 1866. Nyårsdagen 1867 var höjdpunkten uppnådd med 2.065 personer. Åren 1860-66 ökade befolkningstalet med 267 personer, vilket sammanhänger med den tidens goda födelsesiffror. År 1861 föddes 75 barn, år 1873: 61, år 1890: 26, vilken sistnämnda siffra återkommer år 1942. Födelseöverskottet år 1863 var 52.
Med befolkningsökningen på 1860-talet och den allmänna fattigdomen sammanhänger emigrationen. Husförhörsboken 1861-65 skänker en god inblick i den tidens förhållanden och ger en värdefull bild av det Rudskoga, som den växande skaran av utvandrare fr.o.m. år 1865 fann lämpligt att överge. Mycket upplysande är de rikhaltiga anteckningarna om sjukdom och fattigdom. Såsom fattiga har 41 personer betecknats. Ordet "utfattig" är härvid det vanligaste uttrycket. Det förekommer i ett tjugotal fall. Orden fattighjon och nådehjon är också vanliga. I 83 fall växlar det med sådana besked som "bräcklig", "sjuklig av benröta", "förtvinad i ena handen" o. dyl. Märkligt är, att 25 personer fått betyget "ofärdig". Fattigdomen var stor och svårigheterna betydande. I ett stämmoprotokoll från år 1872 meddelas, att de fattigas antal hade ökats. Och "hos våra proletärer och tjenstfolk" skall icke ha funnits någon allvarlig tanke på framtiden eller någon vilja att spara, sägs det. Den "husbondeförening" som skulle bildas i syfte att verka för sparsamhet kunde nog inte åstadkomma mycket, om den överhuvud kom till stånd.
Detta är miljön för Amerikafeberns uppkomst och utveckling. Åren 1845-64 skedde ingen utvandring från Rudskoga, men år 1865 lämnade fyra unga män såsom pionjärer den fattiga och överbefolkade hembygden. Följande år reste en dräng västerut och året därpå åtta män och sex kvinnor. Sedan kom, år 1868, höjdpunkten, i det att 31 män och 28 kvinnor emigrerade. Därefter har under tiden t.o.m. år 1946 endast följande år saknat utvandring: 1875-77, 1918-19, 1930 och 1932-45. Naturligtvis har även invandringar förekommit, och enligt prästgårdsarkivet uppgår antalet av dessa under tiden 1875-1953 till sammanlagt 142. Under hundraårsperioden 1845-1945 synes ingen invandring ha skett från Finland eller Danmark. Ej heller har under samma tid någon utvandring ägt rum till dessa länder.
Oavbruten folkminskning förekom under åren 1888-1903. Tillfällig ökning har sedermera förekommit, t. ex. år 1956, då befolkningstalet steg med 38 personer. Intressant i detta sammanhang är spörsmålet, huruvida avfolkningen gjort sig särskilt märkbar i vissa delar av socknen. Ett stickprov tycks visa, att så är fallet. År 1906 hade nämligen hemmanet Eriksbol i södra delen av Rudskoga en befolkning av 58 personer, och femtio år senare var siffran nere i hälften. Därmed kan jämföras hemmanen Väglösa och Iserud i socknens norra del, vilka byar under samma tid haft oförändrat befolkningstal.
Redan av socknens läge kan man förstå, att någon genuin Värmlandsbefolkning inte är att finna där. Vid en undersökning 1946 framkom, att av de dåvarande Rudskogaborna var 852 personer födda i Värmlands län, 126 var födda i Örebro län och 70 i Skaraborgs län. I övrigt var så gott som hela landet representerat och dessutom Finland, Norge och Amerika. Ungefär varannan invånare hade Rudskoga som födelseort.
På de större gårdarna, t.ex. Grens gård samt Sunnebol och Gammelgården, är jordbruket väl skött, och rationaliseringen har drivits långt. Råg, vete och havre odlas. Täckdikningen är ganska allmän. Den tekniska utrustningen måste anpassas efter behov och möjligheter, men en fortgående mekanisering äger rum överallt bland lantbrukarna. Foderensilering är ännu inte vanlig, men den förekommer åtminstone på ett par ställen. Kreatursskötseln är av största betydelse, och korna är vanligen av SRB-ras. På senare tid har några gårdar övergått till kreaturslös drift.
Ett för Rudskoga (och det närgränsande Nysund) karakteristiskt jordbruk är jordgubbsodling. Flera mycket duktiga lantbrukare ägnar sig helt eller huvudsakligen däråt. Under de varma sommardagarna, då bären måste skördas, livas fälten upp av de många jordgubbsflickorna, som kommit från när och fjärran för att tjäna sig en extraslant. Även från utlandet, ja, så långt bortifrån som från Australien, har plockerskor infunnit sig, och föreståndarinnorna för de olika flicklägren har en ansvarsfylld uppgift. Jordgubbsbilen går regelbundet varje dag utom lördagarna med sin dyrbara last till Finnerödja järnvägsstation.
Skogsskötseln är av största vikt. I ett landskap, där jordbruket kämpar med så stora svårigheter som i Värmland, är skogen en ovärderlig tillgång. I Rudskoga vårdas skogbeståndet alltmera medvetet och framgångsrikt. En mindre träindustri finns vid Munkfors på Gottbols mark. I Skottlanda och vid Turesåsen ligger sågar.
Kvarnar finns i Skottlanda och vid Munkfors, men i övrigt saknas industri. Ett försök till trävarufabrik, som en gång gjordes på Upplandas mark, misslyckades, och av den rörelsen har nu blivit en bilverkstad. Hantverket i bygden är mycket blygsamt.
Fem handelsbodar konkurrerar om köpkraften. Av dessa är fyra privatägda, medan affären i Skottlanda numera är i Konsums ägo. Varubussar förekommer också. Befolkningens handelsförbindelser går för övrigt mest i två riktningar, nämligen till Kristinehamn och till Gullspång. I viss utsträckning görs inköp även i Åtorp och Degerfors. Kommunikationerna med yttervärlden medför både impulser och konkurrens utifrån.
Vägväsendet går snabbt framåt. Pretentionerna var helt visst blygsammare för hundra år sedan. En kommunalstämma i november 1864 fastställde en snöplogsreglering med nio snöplogslag. Första laget ansvarade för vägen mellan Edsbräckan och Boåsgatan, andra laget med bybor från Östra Bjurvik, Bjursnäs och Eriksbol skulle hålla öppet mellan Boåsgatan och Bässebolsbron osv. Sjunde laget, dit Revsten och Persbol räknades, höll vägen klar mellan soldaten Sköns grind och Modal, och nionde laget höll öppet mellan Wilhelm Dyrings grind och landsvägen vid Skottlanda. Sedermera tillsattes snöplogsfogdar för de olika lagen. Effekten av organisationen var nog i någon mån beroende av grannsämjan.
Järnvägsstation finns icke i Rudskoga, men järnvägen Karlskoga-Otterbäcken går en kort sträcka över ett hörn av socknen. Att denna bana vid sin tillblivelse framkallade bekymmer, framgår av ett protokoll från en extra kommunalstämma i Rudskoga den 14 mars 1875. Denna stämma hade samlats på mångas begäran för att överlägga, om det icke vore skäl att ingå till Byggnadsstyrelsen för nämnda järnväg "med antydan om vådan för vägfarande att färdas på landsvägen ifrån Strandtorp i Wisnums socken till Gullspång, sedan derintill utstakade jernväg blifvit öppnad för trafik, om nu försiggångna utstakning följes". De närvarande instämde enhälligt, "att alla hysa stor farhåga för vägfarandes och deras dragares lif och lemmar, om icke ... bandelens sträckning ändras". Att denna farhåga inte var helt utan grund, kan bekräftas av en nutida kyrkorådsledamot i Rudskoga, som av sin fader hört berättas, hur tågrädda hästar kunde reagera, när det en gång begav sig. Numera är denna järnväg, Nora Bergslags, av mindre betydelse för Rudskoga. Stationerna Värmlands Säby och Konsterud ligger inom Visnums socken, och för persontrafik från och till Rudskoga är Svartå och Degerfors, fastän belägna på något längre avstånd, av större vikt. Med sina bussar upprätthåller emellertid järnvägsbolaget angelägna förbindelser med Kristinehamn, Degerfors och Gullspång. SJ:s landsvägsbuss från Säby till Örebro går över Skottlanda. De många personbilarna utgör en konkurrerande faktor, rätt kännbar för busslinjerna.
Landsvägen Mo-Gränsen samt Mo-Skottlanda har belagts med oljegrus. Eftersom Rudskoga har livliga handelsförbindelser med Kristinehamn, dit exempelvis mjölkbilen går varje dag och där trädgårdsmästare från Rudskoga på torgdagarna saluför sina produkter, måste det vara av stort värde, att vägen Vall-Kristinehamn år 1960 blev färdigställd efter nysträckning och ombyggnad.
Vackert belägen vid stranden av Skagern ligger Rudskoga kyrka. På samma plats ungefär låg redan den första kyrkan, byggd på 1400-talet. Den var en liten träkyrka. När Rudskoga efter att ha tillhört Visnums pastorat sammanfördes med Nysund till ett eget pastorat år 1638, blev en ombyggnad av den bristfälliga moderkyrkan aktuell. På hösten 1690 avslutades arbetet, som dock snart visade sig vara av bristfällig beskaffenhet. Under den stora ofredens tid ombyggdes klockstapeln, men den är nu helt försvunnen. Namnet Klockarlyckan lever emellertid i folkmedvetandet. Det är det stycke mark, där stapeln stod och som nu ingår till största delen i nya kyrkogården.
Efter många års diskussioner, segslitna och utdragna genom bl.a. tvisten om de Tivedshemman, som ville överföras till Nysund, tillkom äntligen det nuvarande Rudskogatemplet, invigt en septembersöndag 1777 av biskopen Daniel Herweghr. Byggmästaren hette Johan Georg Reincke (1732-91), och hans anbudssumma uppgick till 2.300 daler silvermynt. För finansieringen fick en kollekt upptagas i rikets alla kyrkor.
Av kyrkans inventarier märkas framför allt altaruppsatsen från år 1707 och predikstolen från 1691, den senare snidad av mäster Bengt från Kristinehamn. Av allra största konstnärliga värde är altarskåpet från 1400-talets slut. Det står i en nisch i södra delen av koret. Huvudfigur är den apokalyptiska kvinnan (Upp. 12:1) med solen till klädnad och månen under sina fötter. En av sidofigurerna är S:ta Helena av Skövde. I norra nischen finns Värmlands äldsta madonna, ett inhemskt arbete från 1100-talets slut. Av kyrkans övriga äldre inventarier kan man framhålla en processionsstång, ett rökelsekar m.m. Orgeln, som byggdes av orgelfirman E. A. Setterquist från Örebro, invigdes 1869.
I Rudskoga kyrka och församling har en lång rad av dugliga män verkat som kyrkoherdar, innan församlingen den 1 januari 1944 blev annex till Nysund. Sådana namn som Olof Tenow, S. G. Svartengren och Erik Palin lever ännu i god hågkomst. Av dessa tillhörde Tenow den kyrkohistoriskt sett betydelsefullaste tiden, då frikyrkligheten bröt sig fram på många håll. Gamla protokoll berättar, att en skollärare Kjellstrand från Kumla genom sin kolportörverksamhet gjorde enkla människor villrådiga och många blev "mycket fanatiserade". Evangeliska Fosterlandsstiftelsen gjorde sig också gällande och vann från kyrkligt håll god förståelse. Sedermera har Bibeltrogna Vänner fått en viss förankring i socknen. Mitt i alla omvälvningar har den kyrkliga seden och fromheten visat en god livskraft. Docent C. H. Martling, Uppsala, har genom vetenskapliga undersökningar påvisat, att dopseden och nattvardslivet i Rudskoga varit fastare rotade än i grannförsamlingarna. Att en utjämning härvidlag skett under allra senaste tid är emellertid mycket sannolikt. Kyrksamheten är givetvis ganska växlande. Medeltalet kyrkobesökare per högmässa var 49 personer under år 1958 och 52 personer under tiden fr.o.m. nyårsdagen t.o.m. påskdagen 1959.
Missionsförbundet och pingströrelsen har flitig verksamhet i socknens olika delar. Dessa samfund har egna lokaler och predikanter. Numerärt torde de vara på tillbakagång. Metodismen har numera ingen verksamhet i Rudskoga. Frälsningsarmén kommer på besök någon gång.
Den första söndagsskolan i socknen tillkom genom ett sockenstämmobeslut 1840. Ordförande var vid tillfället Lars Edgren, som sedermera åren 1860-64 var kyrkoherde i församlingen. Edgren ledde också den betydelsefulla februaristämman 1863, då beslut fattades om byggandet av tre skolhus, nämligen ett i Skottlanda, ett på Hällemobacken och ett "strax vester om Stötetorp". På en decemberstämma 1865 gavs rapport om avsyning av de tre skolhusen. Endast kyrkrotens skola, som icke kom att ligga vid Stötbacken utan närmare Klockaregården, även där på ecklesiastik mark, synes då ha fullbordats. Kring kyrka och skola har socknens liv utvecklats och förts vidare med samvetsgrannhet och framåtanda, och om beslut och åtgärder icke alltid varit de bästa, har de dock säkerligen varit de bästa möjliga. Numera finns sex lärare anställda i Rudskoga, och skolformen är i Grunnebacka B 1 och i Skottlanda B 2. Sjunde klassen är samlad till Hällemo. Den gamla Grunnebacka skola från år 1865 har med tiden fått sina brister, och den är nu ersatt med en modern och förstklassig skolbyggnad, uppförd på tomt, som kommunen friköpt från Rudskoga församling. Skolkantorns bostad Klockaregården, tillhörig Rudskoga församling, genomgick 1953 en genomgripande restaurering, varvid badrum och oljeeldning m.m. tillkom. I Skottlanda finns förutom de två skolhusen med lärarbostäder även en blott några år gammal lärarbostad med oljeeldning, garage etc.
Gamla tiders socialvård exemplifieras genom ett protokoll från 1845. Backstugusittaren Olof Bengtsson på Stöterud hade blivit bestulen och förlorat både "de fleste honom tillhöriga kläder, och äfven hans hustrus, svärmoders och barns". Han beviljades av sockenmagasinet en halv tunna råg och en tunna havre, "hvilken hjelp socknemännen så mycket häldre ville åt honom anslå, som han beskedligt vårdar och försörjer sin fattiga svärmor". Tidigare i samma protokoll nämnas tre fattighjon, "som nu icke kunde bortaccorderas", varför det beslutet fattades, att de "tills vidare skulle göra socknehvarf . På 1880-talet erbjöd Aron Eriksson i Upplanda fri plats till uppförande av ett ålderdomshem på hans utägor efter allmänna vägen väster om Björkebol. Den 9 september 1887 beslöt kommunalstämman enhälligt, att minst ett tunnland tjänlig jord skulle inköpas i närheten av den föreslagna platsen "för de fattigas användande till rotfrukters plantering". Den 28 september fastställde stämman, att huset skulle uppföras på den erbjudna tomten, och avhandling om byggplatsen skulle uppgöras "på evärdeliga tider". Den 13 maj 1889 beslöts, att "huset under sommaren skall i sin hel(ig)het (!) inredas och färdiggöras". År 1890 var det fråga om försäljning av "de nu befintliga fattigstugorna". Vidare diskuterades, huruvida utackorderade gamla och orkeslösa skulle "inrymmas i fattighuset", där i sådant fall "vårderska" skulle anställas. Hösten 1958 upphörde ålderdomshemmet i Rudskoga, och de fåtaliga pensionärerna överfördes till det nya vårdhemmet i Visnum.
Rudskoga socken hör till Visnums kommun. Kommunalhus finns i Nybble. Det innehåller förutom olika sammanträdesrum och expeditioner även poliskontor, postkontor och bibliotek. Byggandet av en centralskola torde vara den kommunala fråga, som f.n. tilldrar sig största intresset.
Det största politiska partiet är centerpartiet. Detta visar sig även i föreningslivet, där SLU och SLKF är mycket livaktiga. Dessa föreningar har i första hand den s.k. Bygdegården till sin lokal, som emellertid också upplåtes till sammankomster för skilda meningsriktningar och ändamål.
Den kyrkliga ungdomsföreningen, som bildades av prosten Svartengren, brukade sammankomma en gång i månaden och var helt visst till stor välsignelse. Så småningom började den få svårigheter med rekryteringen och måste till sist upplösas. Olika syföreningar verkar med flit och offervilja.
De vanligaste tidningarna i Rudskoga är Nya Vermlands-Tidningen och Degerfors Tidning. Givetvis förekommer även Värmlands Folkblad.
Föreläsningsverksamhet och nykterhetsverksamhet är av mindre format.
I vardag och helg lever emellertid Rudskoga socken och församling vidare. Nya tider och nya problem avlöser varandra. Under alla omdaningar kvarstår förhoppningen att bygden skall blomstra och att dess människor skall få tid att iaktta inskriften på sin kyrkas storklocka: "Oförfalskad metall liuder bäst för Gud och menniskior".