Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Glava socken är belägen väster om Glafsfjorden och skiljes av denna från Högerud och Arvika i öster, i norr gränsar den till Älgå, i väster till Karlanda och Silbodal, i söder till Sillerud och Långserud samt i sydost till Stavnäs.
Enligt 1957 års fastighetslängd har socknen en ytvidd av 22.722 hektar, varav skogen upptar största delen, 17.391 hektar, åker 1.380 hektar, naturlig äng 229 hektar, tomter och trädgårdar 90 hektar, medan kultiverad betesmark upptar knappa 48 hektar.
Från de lägre områdena vid Glafsfjorden höjer sig landet västerut och når sin högsta höjd vid Sigfridstorp 297 m, Björbol 282 m samt Linbråtefjället i söder likaledes 282 m. Också den lägre östra delen höjer sig i norr vid gränsen mot Älgå och når vid Röfjället en höjd av 196 m.
Ungefär i socknens mitt ligger sjön Stora Gla och delvis inom densamma Övre Gla och Älgsjön. Övre Gla avflyter genom Buvattnet till Stora Gla, vilken i sin tur har sitt naturliga avflöde genom sjön Glaåkern och Glasälven till Glafsfjorden. Numera är en tunnel sprängd från Tjärnebackeviken vid Stora Gla till Bergsviken vid Glafsfjorden, genom vilken vattnet från den förra sjön avflyter.
Berggrunden utgöres längst i sydväst av granit och i de nordligaste och västligaste delarna av gnejs. Mellan dem går ett bälte av mera finkorniga och lagrade bergarter. Dessa är i synnerhet på gränsen mot graniterna starkt pressade, och här är glimmerskifferbrotten belägna.
Moränen är den förhärskande jordarten, framför allt i skogsterrängen. Leravlagringar finns inom de lägre delarna mot Glafsfjorden, där slättbygden och den förnämsta åkerbruksbygden är belägna.
I denna del av socknen har också fornfynden gjorts, vilket visar att bygden utmed Glafsfjorden varit tidigast befolkad. Vattendragen tjänstgjorde ju som färdleder. Talrikast är fynden från stenåldern, medan de från brons- och järnåldern är ytterst få. Enligt en fyndförteckning i boken "Glava socken i forntid och nutid", ur vilken en del fakta hämtats, finns från stenåldern bl.a. tunnackiga yxor av flinta och grågrön bergart, tjocknackiga yxor av grönsten, flera stycken skafthålsyxor av något olika form, vidare mejselliknande redskap, stenklubba, korphacka, flintdolk, halvmånformiga sågar av flinta m.m.
Från bronsåldern är endast ett enda fynd känt, nämligen en dolkklinga av brons, som hittades i en grusgrop i Gränsjön. Redskapen från järnåldern är lika få och utgöres av ett enda fynd, en s.k. oval eldslagningssten. Materialet utgöres av kvarts, och eld fick man genom att hugga i stenens hårda yta med ett spetsigt föremäl, så att gnistor uppstod och tände.
Av fasta fornlämningar finns inte mindre än 7 hällkistor från stenålderns sista skede. De ligger i skogsmark, ofta i bergig och otillgänglig terräng. Orsaken till detta platsval torde vara tillgången på lämplig sten för byggandet av gravkamrarna, vilka stundom kunde vara flera gånger manslånga. Ingen av dem har undgått skadegörelse, och de har därigenom förlorat sitt ursprungliga utseende.
Under bronsåldern förändrades gravskicket i och med likbränningens införande. Detta kom då att påverka gravmonumentet. Själva kistan krympte och försvann helt i det röse, som omgav den. Nu fordrades sten av annat slag, vilken man ofta fann vid sjöarnas strandkanter, där också många av rösena är belägna.
I Glava finns 37 rösen. Störst bland dem är kumlet, vanligen kallat "Jätterösa", på den i Glafsfjorden från Lövås utskjutande udden. Det är ända till 43 m långt, 33 m brett och närmare 3 m högt. I övrigt växlar rösenas storlek. De minsta har en diameter av 5-6 m, de största en diameter av 18-19 m och en höjd av 2,5-3 m. Från inget av dessa rösen är något fynd känt. Samtliga dessa fornlämningar är fridlysta.
Den tätaste bebyggelsen finns på slättbygden i öster, under det att skogsbygden blir alltmer avfolkad på grund av den stora avflyttningen.
Socknens största befolkningscentrum var en gång Glava glasbruk. Det var på sin tid ett betydande fönsterglasbruk men nedlades 1939 med påföljd, att de flesta anställda måste lämna sitt arbete och söka sig annat på nya ställen. Nu bebos glasbruket huvudsakligen av pensionärer samt nånra enstaka skogsarbetarfamiljer.
Till de äldsta byggnadsbestånden i socknen hör ett antal röda tvåvåningshus från förra århundradet. Dessa utgjorde då de mera besuttnas bostäder. Småfolkets hem var av enklare slag.
Modern villabebyggelse förekommer endast i mindre omfattning, nämligen i Fors, Vissle-Hönacka och Glava kyrkby. Den är sen och har till största delen tillkommit under 1950-talet.
I västra och norra delarna av Värmland gjorde finnarna mot slutet av 1500-talet och under en del av 1600-talet en betydande kolonisationsinsats. Före 1600-talets slut hade de flesta socknarna i västra Värmland på detta sätt fått omfattande finnbygder. Så blev också förhållandet i Glava, där finnar brutit mark och odlat jord på "finnskogen".
Folkmängden i Glava har skiftat genom tiderna. År 1775 hade socknen 1.353 invånare, år 1800: 1.603, år 1850: 2.752, år 1900: 3.453. Högsta siffran noteras 1909 med 3.694 invånare. Därefter sjunker antalet, sä att socknen 1950 har 2.456 invånare och vid årsskiftet 1961-62: 1.986. Minskningen fortsätter. Man får gå tillbaka ända till slutet av 1820-talet för att finna en lika låg befolkningssiffra som nu.
Endast en mindre del av socknens yta är uppodlad. Ungefär 6 % av arealen utgöres av åker. Gårdarna är i allmänhet tämligen små. Den största är Hillringsbergs herrgård med en totalareal av 195 hektar. De viktigaste odlade växtslagen är vete och fodersäd - havre, korn och blandsäd - samt potatis jämte vallväxter som klöver och timotej.
Täckdikning har genomförts på de största gårdarna men har inte hunnit bli allmän.
Jordbrukets mekanisering har emellertid gått framåt på sista tiden. Traktorer är vanliga. likaså självbindare. Skördetröskor däremot förekommer endast på de största gårdarna. Samma modernisering är också genomförd beträffande växtföljden, betesskötseln och foderensileringen.
Kreatursskötselns betydelse är i sjunkande. Allt fler gårdar drives nu kreaturslöst. På andra har brukningen helt enkelt lagts ncd. De vanligast förekommande raserna är SRB och SKB jämte blandraser. Får finns numera endast i ringa antal. Likaså har häststammen minskat, vilket återspeglar sig i en allt större användning av traktorer. Hästen har emellertid bibehållit sin betydelse för skogskörslorna.
Skogen är Glavas största tillgäng. Ungefär 77 % av socknens areal utgöres av skogsmark. Den är till 1/3 ägd av enskilda och till 2/3 av bolag. Skogsvården är tidsenlig med avverkning året runt. Skogen erbjuder arbete inte bara åt de egentliga skogsarbetarna utan också åt småbrukarna, som förenar sådant med skötseln av den egna gården.
Industrien har i gången tid haft större betydelse för Glava, än vad den nu har. Flera industrier har under tidernas lopp lagts ned. Vi har redan omnämnt glasbruket, som var den största. Detsamma gäller emellertid även tre järnverk, nämligen de i Glasfors, Hillringsberg och Lenungshammar. Av dessa är Glasfors det äldsta med anor från slutet av 1600-talet, medan de andra är från 1800-talets början. Vid dessa bruk pågick järntillverkning fram till slutet av 1800-talet, då den på grund av bristande lönsamhet - långa transporter och otillräcklig malmtillgång - upphörde.
Trämasseindustri har också bedrivits i Glava, men det blev endast av kortare varaktighet. År 1886 uppfördes Fors' träsliperi men nedlades 1920. Tre år efter Fors', år 1889, inrättades Haga träsliperi, som fortsatte att vara i verksamhet fram till år 1930. Den då rådande lågkonjunkturen med åtföljande låga priser på trämassa gjorde, att fabriken lades ned.
För övrigt kan nämnas två sågar i Övre Ås, Fors och Lövås samt en såg i Prästbol, Spässerud, Brandsbol, Knållsviken och Majendal. Två kvarnar har funnits i Fors och en i Prästbol och i Övre Ås.
Av den nuvarande industrien kan nämnas Hillringsbergs sågverk, som är anlagt 1692. Det har närmare ett 100-tal anställda. Härtill kommer några privatägda mindre sågar i Lövås, Semnebyn och Gränsjön. I Haga trämassefabriks lokaler har Mölnlycke Väveri AB en textilfabrik med tillverkning av blöjor och plastbyxor för barn samt sanitetsbindor. Den drives med huvudsakligen kvinnlig arbetskraft. En enda kvarn är numera i behåll, nämligen en i Hillringsberg, där också en mekanisk verkstad finns. En kraftstation, anlagd åren 1955-58, finns vid Tjärnebacka, helt insprängd i berget. Vattenkraften till denna kommer genom den tidigare omnämnda sprängda tunneln från Stora Gla till Glafsfjorden. Dessutom finns en mindre kraftstation vid Lenungshammar.
Brytningen av skiffer vid skifferbrottet i Vissle går tillbaka till år 1771. I äldre tider skedde brytningen för hand. Numera bedrives den maskinellt. Förutom till takplattor användes skiffern till fasad- och sockelbeklädnad, i mindre skala också till gravvårdar.
Glasblåsningen skedde vid Glava glasbruk för hand fram till år 1927, men då infördes maskintillverkning efter belgiskt mönster.
Ännu till mitten av 1920-talet utgjorde vattenlederna ett viktigt kommunikationsmedel. Man färdades med båt över Stora Gla till glasbruket, varifrån man åkte med en liten smalspårig järnväg, som fraktade glas, till Bergsviken och vidare åter med båt till Arvika. Färden tog lång tid.
Centrum för Glavabygden är Arvika, där produkterna säljes och de större inköpen sker. Numera göres denna färd i egen bil eller med ordinarie buss och kan i många fall avklaras på en för- eller eftermiddag.
De tidningar som mest läses är landskapets egna, Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad samt Arvika Nyheter.
Som socken är Glava lika gammalt som sin första kyrka. Man menar sig kunna utpeka platsen för detta tempel. Det skall ha stått på hemmanet Fors vid Gladisvall. Där restes också år 1827 en minnessten över detsamma. På stenens ena sida läses: "Gladevalls Munke Kyrka Byggdes år 1131. Trotsat 6 Secler". Något dokumentariskt belägg för att kyrkan verkligen byggdes det året har man inte, men man har stött sig på en lärd tradition. På andra sidan av stenen står orden : "Här stod Templet i Gladisvall. Snart har ett århundrade framgått öfver dess Ruiner. Stenen uppreste åt minnet af den fordna Helgedomen J. G. C. och M. M. S. år 1927". Initialerna syftar på dåvarande ägaren av Fors, majoren Johan Gustaf Carlsten och hans hustru Maria Margareta Schröder.
Grunden till den nuvarande kyrkan lades 1735. Byggmästare var en från Sachsen härstammande man, Christian Haller. Denne Haller har byggt flera andra kyrkor i Värmland, däribland också domkyrkan i Karlstad. Efter fullbordandet av dess tornbygge kom han till Glava och fick då uppdraget. Denna kyrka invigdes i januari 1738 och består av ett stort långhus med en lägre sakristia i öster och ett torn i väster.
Taket har en vacker tunnvälvning full av målningar, utförda av den likaledes från Tyskland härstammande kyrkomålaren Hans Georg Schüffner, under senare delen av sitt liv bosatt i Åmål. Målningarna vittnar om en frodig fantasi parad med känsla för det dekorativa. Över koret synes Treenigheten omgiven av apostlarna, sex på vardera sidan.
En regnbåge delar tunnvalvet i två hälfter, på regnbågen tronar Kristus med armarna utsträckta mot de saliga i öster, medan taket i väster över läktaren är fullt av helvetets alla fasor. Runt hela taket löper en fris likt ett brett band, försett med rundlar återgivande bilder ur Jesu liv. Först kommer en bild från syndafallet, efter vilken kommer på södra sidan från koret räknat: Bebådelsen, Jesu födelse, Dopet, Kristi förklaring, Nattvarden samt längst i väster Jesus i Getsemane. På norra sidan har vi från väster räknat: Kristus inför Herodes, Kristus bär sitt kors, Kristus på korset, Gravläggningen, Uppståndelsen och Jesu himmelsfärd, samt längst i öster över altaret Pingstundret.
Bland inventarierna märkes två pjäser från 1200-talet, vilka en gång stått i den gamla kyrkan. Den ena är en dopfunt av sandsten, i vilken barnen i Glava döpts under 7 århundraden och genom dopet upptagits i den kristna församlingen. Den andra är en madonna. Det är en bild av Guds moder med barnet som varit mycket berömd på sin tid och även varit målet för talrika pilgrimsfärder. Länge stod bilden uppe i ett mörkt tornrum, tills den i samband med senaste restaureringen år 1930 nedtogs och åter kom till heders samt placerades till höger framme i kyrkan, där hon, rakryggad och krönt, håller det heliga, likaledes kronbärande barnet på sin vänstra arm och med vänliga ögon i det vackra anletet blickar ner på besökaren.
Predikstolen är ett verk av Värmlandskonstnären Isak Schullström, utfört 1738. På det rikt ornamenterade bröstvärnet finns ett antal figurer föreställande Kristus med klotkors i vänster hand och stort kors i höger samt tre apostlar, Judas, Paulus och Jacobus. På trappräcket ses ytterligare några apostlafigurer och nedtill på dörren Petrus med nycklarna. På dörren står följande att läsa: "Till Guds Namns Ähra och dess Huss till prydno, hafwer Capitänen Wälborne Herr Claes Uggla, tillika med sina förnäma bröder låtit på egen bekostnad denne predikstohl förfärdiga och hit till kyrkan behagadt skiänka den 29 october 1738. Giord och stofferad af Bilthuggaren Isaac Schiulström". Under baldakinen svävar en duva, Andens symbol, och på densamma, där givarens vapen finns jämte basunblåsande småänglar, tronar den uppståndne Kristus med segerfana. Ovanpä själva predikstolen står en ängel med timglas och lie samt en dödskalle vid fötterna. Vidare finns ett par vackert snidade nummertavlor, den ena med årtalet 1816 och den andra med 1817, två äldre svarta mässkrudar från 1777 och 1864 samt två nya, en röd och en vit, kollekthåvar och kormatta m.m.
Väckelsen i Glava har stått under inflytande av ingen mindre än Peter Fjellstedt, som härstammade från grannsocknen Sillerud. Längre fram på 1860-talet har väckelsepredikanten Johannes Andersson, även kallad Fjellstedts-Johannes, verkat i Glava vid sidan av åtskilliga andra lekmannapredikanter. Det var vid denna tid som väckelsen gick fram genom bygden och samlade stora människoskaror. Som en frukt av denna verksamhet bildades 1865 en missionsförening kallad "Stavnäs mission", vilken omfattade Stavnäs och angränsande församlingar. Då medlemsantalet ökade, bildade Glava och Älgå år 1870 en förening för sig. Tio år senare, 1880, bildade Glava egen förening.
Så kom på 1870-talet striden om den waldenströmska försoningsläran, församlingsordningen och nattvardsfirandet, vilken ledde inte bara till brytning med kyrkan utan också till att rörelsen själv splittrades. Svenska Missionsförbundet bröt sig ut ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. De missionsföreningar i Värmland, som stannade kvar inom Fosterlandsstiftelsen, bildade år 1882 Vermlands evangelisk-lutherska kretsförening. I Glava var det huvudsakligen kretsarna i socknens sydligare delar, som stannade kvar inom Fosterlandsstiftelsen, medan de flesta anslöt sig till Svenska Missionsförbundet. F. n. har missionsförsamlingen sex missionshus samt flera söndagsskolor, junior- och ungdomsföreningar. Sedan 1920 har församlingen fast anställd pastor.
Mot slutet av 1870-talet nådde även metodismen Glava, och egen församling bildades 1887, men den hade gemensam predikant med Karlanda. Det första kapellet låg i Yttra Rud, sedan 1910 är det flyttat till Vissle. Livligast var verksamheten omkring sekelskiftet, men sedan dess har församlingsmedlemmarnas antal stadigt minskat. Församlingen har numera gemensam pastor med Arvika.
Baptismen i Glava är av senare datum. Glava baptistförsamling bildades år 1909. Den första tiden samlades man till möten i hemmen. År 1915 fick församlingen egen predikolokal, och år 1921 byggdes ytterligare ett kapell. Församlingsmedlemmarnas antal har minskat, och numera är verksamheten av mera sporadisk natur.
Kyrka och skola har sedan gammalt stått i ett nära förhållande till varandra i vårt land. I 1686 års kyrkolag föreskrevs bl.a., att kyrkoherden skulle låta sig angeläget vara, att ungdomen i hans socken lärde sig läsa i bok och förstode sina kristendomsstycken. Detta skedde i hemmen och kontrollerades vid husförhören.
Sin första någorlunda ordnade skola synes Glava ha fått 1816. Vid denna tid fanns inga skolhus, utan lokalfrågan fick ordnas ändå så sott det gick. Undervisning meddelades i innanläsning samt i utanläsning av katekesen. En och annan lärde sig väl också att skriva.
År 1851 beslöt man bygga ordentliga skolhus. Det blev fyra stycken, ett i Hillringsberg, ett annat i Lenungsbruk, ett tredje i Yttra Rud och det fjärde i Semnebyn. Senare tillkom skolhus i Lövås, Gränsjön, Glasbruket, Granmon och Lesjötorp, så att antalet år 1889 stigit till nio. På sin 80-årsdag 1929 kunde prosten Thure Pettersson i en redogörelse i kyrkan meddela: "Vidkommande skolväsendet har detta under de senaste gångna åren omorganiserats. Nya skolformer ha införts. Alla församlingens skolhus ha ny- och ombyggts, flera av dem tvenne gånger, för en sammanlagd kostnad av 400.000 kr."
Skolan är åttaårig, och undervisning pågår numera i kyrkskolan samt i skolorna i Hillringsberg, Semnebyn och Lenungshammar. De övriga är nedlagda på grund av för lågt barnantal. Skolformen är i Lenungshammar av B 3-typ, men sjunde och åttonde klasserna åker till kyrkskolan. De övriga folkskolorna är av A-typ, medan småskolorna är av b-typ. Antal lärare vid samtliga skolor (inkl. skolkök och instrumentalmusik) är 12.
Folkskolan står nu inför en mycket genomgripande förändring i samband med grundskolans genomförande. I Glava börjar den nya skolformen tillämpas läsåret 1962-63 med klasserna 1-5. Eleverna i högstadiet kommer att undervisas i Arvika.
Samhällets skyldighet att sörja för de behövande har genomförts på olika sätt. Innan det ännu fanns några ålderdomshem brukade gamla och behövande utackorderas till den lägstbjudande. Understöd i hemmen lämnades i andra fall, mestadels in natura men också i kontanter. År 1910 byggdes ett första ålderdomshem, det s.k. Manilla, nuvarande Björkåsen, landstingets vårdhem för psykiskt efterblivna pojkar. År 1932 stod ålderdomshemmet i Lövås färdigt. Det tillbyggdes 1957, sä att det nu uppnått 33 vårdplatser. Här på Lövåsens vårdhem, som hemmet kallas, kan de gamla få bo och erhålla vård mot att de betalar för sig.
Glava bildar sedan gammalt egen kommun och har så gjort även efter kommunsammanslagningen 1952. Behovet av ännu större kommuner gör sig dock gällande, och frågan om bildandet av en sådan är nu aktuell.
År 1875 blev Glava eget pastorat efter att tidigare ha tillhört Stavnäs. Kyrkoadjunkt fanns också en tid, men denna tjänst indrogs i samband med pastoratsreformen 1962. De sista åren har tjänsten inte varit tillsatt.
Nykterhetsrörelsen har gamla anor i Glava. I slutet av 1800-talet bildades den första nykterhetsföreningen, och för närvarande finns två IOGT-loger med var sin ungdomsloge. Idrottsföreningar finns, likaså politiska och ideella sammanslutningar. För nykterhetens sak arbetar också Glava nykterhetsförbund, där kristna, nykterhets- och ideella organisationer är representerade.
Under de sista femtio åren har Glavas befolkning minskat med över 44,5 %. Denna nedgång är inte något för denna bygd säreget utan har i större eller mindre grad drabbat svenska landskommuner över huvud taget. De förnämsta orsakerna torde vara brist på arbete samt jordbrukets dåliga lönsamhet. Att här söka åstadkomma en ändring till det bättre är förvisso i dag en angelägen uppgift för svensk landsbygd.