Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Västra Ämterviks socken tillhör Fryksdals nedre härads tingslag och gränsar i norr till Sunne socken, i väster till Brunskogs socken i Jösse härad och i söder till Frykeruds och Stora Kils socknar i Kils härad. Östgränsen är Mellan-Fryken, 62 meter över havet. Den egentliga huvudbygden ligger omkring sjön Aplungen, 98 meter över havet, vid foten av Fryksdalshöjden och sjön Fryken, samt i socknens södra del kring den översta delen av Forsnäsån, som utfaller i Fryken. En försvarlig höjdsträckning: "Ashalla", delar socknen i två delar, och mot väster är Fryksdalshöjden, 278 meter över havet, en pampig ram. Utefter den höjdsträckningen och på dess östsida och på gränsberget mot norr, Tisselberget, 241 meter över havet, ligger de nordliga hemmanens skogar. De sydliga hemmanens skogar sträcker sig utefter Fryksdalshöjden och på höjdsträckningen utefter Fryken.
Allt ifrån äldsta tider och till 1672 utgjorde de odlade bygderna på ömse sidor om Mellan-Fryken en socken med namnet Emptervik. Detta sockennamn förekommer första gången 1397, men i ett pergament av år 1460 skrives namnet Empterwiikssokn. Häradsnamnet var under medeltiden Friksdal, så i ett pergament av år 1300, Frixdalin, Frisdalen osv. Namnet kommer givetvis av sjön Fryken, vars äldsta benämning varit bildad av ett substantiverat adjektiv frik i betydelsen ren, obemängd, obesmittad.
Sockennamnet Emptervik härledes ur ett fornnordiskt aelmtr, "svan". Invid Östra Ämterviks kyrka flyter Ämtan ut i Fryken, och vid viken, "Ämtans vik", byggdes den första kyrkan.
De förhistoriska fynden, trindyxor, skafthålsyxor till ett antal av över 30, jämte flintknivar, klubbor m.m. visar att den förhistoriska tidens människor haft sitt tillhåll på sluttningarna mot Fryken och Aplungen. Från järnåldern är ett skadat och obetydligt gravfält på hemmanet Berga och i den hage, där socknens hembygdsgård placerats. Från samma tid torde härröra några stensättningar på Tisselberget och på åshalla.
För tiden fram till den första skatteboken, den av år 1503, finns inga som helst anteckningar för den del av Ämterviks socken, som blev Västra Ämtervik. I nämnda skattebok nämnes fyra gårdar, nämligen Berga, Kisterud, Sillegård och Svensby och i 1540 års jordebok ytterligare tre gårdar, Aplung, Folkerudsgården (nu Folkesgården) och Liane samt ett torp, Perstorp.
Mantalslängden för 1613 upptager 20 bönder, varför man kan se att en ökning skett med 14 gårdar. I längden är det sammanlagt 55 skattskyldiga, och fyra år senare, i sista längden för Älvsborgs lösen, upptages 69 skattskyldiga. Beräknar man varje hushåll till 7 medlemmar, får man en befolkningssiffra på 98 personer.
Människorna på den västra sidan av sjön hade som ovan nämnts sin kyrka på östra sidan och i viken, där älven Ämtan flyter ut i sjön. Särskilt höst och vår - men även under sommaren - var resorna med båt mycket riskabla. Fryken är en högst nyckfull sjö, och traditionerna bevarar händelser med tragisk färg. En gång kantrade en kyrkbåt, och inte mindre än 13 personer drunknade. Man förstår att längtan efter en egen kyrka var stor, och därför gick hemmansborna på den västra sidan år 1672 in till Kungl. Maj:t med anhållan att få bli egen socken med egen kyrka. Denna rimliga begäran villfors, och på våren 1673 satte man igång att bygga en kyrka av trä mitt emot den på östra sidan och lika nära sjön. Den var inte stor och inventarierna var inte heller märkvärdiga. Bonden Måns Jonsson i den nya socknen var byggmästare, och han gjorde kyrkan 47 alnar lång och 20 alnar bred. Utvändigt spånade han kyrkan och målade den röd. Den fick även ett torn, och en klocka inköptes liksom nödiga altarkärl. Eljest vet man inte mycket om de övriga, inventarierna. Det troliga är att både altartavlan och predikstolen var lån från någon av kyrkorna i grannsocknarna, ty först 1755 fick man råd att köpa "en ny predikstol" av den då flitige värmländske bildsnidaren Isak Schullström.
Den lilla kyrkan var dock tillräckligt stor för folkmängden i 1700-talets Västra Ämtervik. Visserligen byggdes en läktare 1767, men den var heller inte så stor, även om man tillbyggde ett litet stycke och höjde taket en smula. Fönstren gjordes också litet större för att man skulle få sitt lilla tempel något ljusare, och den lilla kyrkogården var också tillräcklig. Den hade sina balkar oförändrade i lång tid.
Åskan har gått illa åt de värmländska kyrkorna utefter Fryken. Sunne kyrka har brunnit två gånger, Östra Ämterviks en gång och den 3 aug. 1815 ödelades västämtingarnas lilla träkyrka nere vid sjön. På några timmar var allt i aska, och man kunde blott rädda ett par klumpigt skurna änglar, dopfunten och kistan med nattvardskärlen.
Tiden var hård och ond, någon brandförsäkring hade man inte för den brunna kyrkan, och det var inte att tänka på något dyrbart kyrkbygge. Kronprinsen skickade 400 riksdaler som en grundplåt, och i fem år framåt fick en interimskyrka vara gudstjänstlokal. Innan den var färdig fick "Klockar-Nilses" storstuga tas i bruk. Klockarn, Nils Svensson, fick en kanna brännvin för det han höll nattvardsvin.
Under de fem år, som bönderna hade på sig att förbereda ett nytt kyrkbygge, lyckades de samla ihop 3.706 riksdaler banko, och så vart den nuvarande kyrkan byggd ett stycke väster om den gamla kyrkplatsen, och årtalet för byggnadsåret, 1820, sattes på tornet. Det blev en stenkyrka, och denna gång var även en bonde från bygden byggmästare, nämligen Nils Olsson, sedermera klockare och mycket anlitad kyrkbyggare i Värmland under 1800-talets första hälft.
Några dyrbara och märkliga inventarier hade man inte råd med. Kyrkbyggaren, som liksom de andra bönderna i socknen var duktig snickare, gjorde predikstolen. En aItartavla med uppståndelsemotivet målades av historiemålaren Pehr Berggren, agrée vid Akademien för de fria konsterna, och den vackra dopfunten av mässing placerades i koret.
I denna socken har aldrig funnits några s.k. "ståndspersoner" och alltså inga herrgårdar eller bruk. Den är sålunda en ren "bondesocken" med självägande och rakryggade bönder, som inte haft några bruksherrar eller patroner att kröka ryggen för. Jorden är god, och den väsentligaste bristen är kalkfattigdom. År 1889 var drygt 2.433 hektar jord under plog, men den skogbeväxta marken var nära 8.580 hektar. Hela arealen var samma år 13.545 hektar. Laga skiftet skedde åren 1840-66. Femtio år senare var åkerarealen 2.258 och skogsmarken 7.650 hektar.
Längden på folkskattepengar för åren 1605-06 upptager för "Emtervikarne" 126 personer i åldern 16-60 år, vilken siffra får ökas med det nära dubbla för att bli något så när riktig. År 1805 var befolkningssiffran för Västra Ämtervik 1.441 personer, och 1865 hade denna siffra stigit till 2.470 för att sedan sjunka rätt betydligt. År 1908 var den inte högre än 1.915, år 1934 var den 1.785.
Under 1800-talet, då folkmängden ökades och det blev flera munnar att mätta än det dåvarande jordbruket kunde, måste man se sig om efter förbättringar av jordbruket genom nyodlingar. Flera av sätrarna växte ut till små byar och på 1830-talet började socknens bönder att tänka på täckdikning och omläggning av åkrarna. I tidningen 1850 meddelades att vid lantbruksskolan i Träfors i Ölme socken kunde man få lära sig grunddikning, och när den första plöjningstävlan i vårt land år 1836 hölls vid Krontorp i Visnums socken, demonstrerades en ny plogtyp. Men redan vid början av 1800-talet, mera bestämt år 1812, hade bonden Jonas Gråberg i Gräsmark kommit med den plog, som fick namnet "Värmlandsplogen", och nämnda år fick han vasamedaljen för densamma.
I de andra socknarna i Värmland finner man att det var herrgårdsfolket, som kom med goda idéer och bättre redskap för jordens brukande. I Västra Ämtervik fanns inga herrgårdar, som ovan antytts, och här blev det sålunda bönderna själva, som fick snappa upp impulser under sina vandringar och resor. Som västämtingen alltid varit mycket händig och omåttligt intresserad av allt nytt, dröjde det inte länge förrän plogsmederna, det vill säga bönderna, kopierat plogen och förbättrat den s.k. "fryksdalsplogen", som redan 1774 var föremål för ett omnämnande i Carlstads Wecko-Tidningar. Men trots alla förbättringar, nyodlingar och täckdikningar gav inte jordbruket mer än vad till "livets nödtorft" var möjligt. För skatter och inköp av det, som jorden icke kunde ge, måste kontanter skaffas på annat håll. Det blev resorna i Bergslagen, vandringarna till Norrland, hemslöjd och hemindustri i märklig omfattning.
Under de århundraden, då de fryksdalska järnbruken var i gång, kunde bönderna genom att köra malm, tackjärn, stångjärn och manufakturer samt genom kolning för bruken skaffa sig de nödvändiga kontanterna. Vid 1800-talets mitt måste en omläggning av järnbruksrörelsen ske. Stångjärnshamrarna utefter dalgången fick slå igen och i sinom tid övergå till träindustrin. Bönderna gick miste om den nödvändiga extraförtjänsten, och vandringarna satte igång på fullt allvar. Men innan dess och jämsides med dem kom hemslöjden och hemindustrin i gång. Först var det klockmakarna, som är typiska för denna socken. Man kan helt enkelt tala om socknen som en koloni av klockmakare, utan motstycke i vårt land. Stånduren från Västra Ämtervik får vad kvaliteten beträffar ett högt betyg och man får räkna med en tillverkningssumma av omkr. 2.000. Dessa klockmakare, verksamma i 9 av socknens 24 byar, gjorde själva sina verktyg, och klockfodralen har en för denna socken säregen typ, bukiga och med alltid lika ornament. En stor procent av uren var kalenderur och till namnet känner man från 1700- och 1800-talen ett 30-tal klockmakare av större betydenhet. Den siste avled 1918.
Jämte klockmakarna fanns också korgslädestillverkare. Här får man tala om ren hemindustri. När bergslagsresorna upphörde, började man överallt i byarna att göra slädar. Det fanns bönder, som gjorde snickerierna, smidde beslagen och målade slädarna. Till och med fanns det bönder som också förfärdigade fotsacken av läder. De kunde sålunda i samma person vara snickare, smed, målare och sadelmakare. Man började i regel detta arbete i september, då skörden var bärgad, och höll på till början av maj. Omkr. 50 slädar i veckan kunde en av socknens handlare sända till olika orter i landet och även till Norge. När bilarna kom, fick man sluta med slädtillverkningen.
Bergslagsresorna var så pass omfattande att de flesta av manfolken under vintern lämnade gårdarna och bildade stora karavaner, som med matsäckar och foder till hästarna på malmslädarna drog österut över de tillfrusna sjöarna och myrmarkerna till gruvfälten. Det var ett liv, som tilltalade fryksdalingarna i högsta grad. Detta fastslogs också av emigrantutredningen, som vid undersökningen av manfolkens resor och vandringar konstaterade vilket "vandringsfolk" man här hade att göra med. Folket invid Frykensjöarna har oron och vandringslusten i blodet, men det är också ett folk med stora vyer, med intelligens och förmåga att, när det gäller något stort och lockande, hugga i och arbeta, men det har inte sinne för det lugna, strävsamma vardagsarbetet.
Vare sig karlarna drog på plöjning eller timmerdrivning, så gick de på äventyr. Och betecknande för deras "lekfulla lynne" är, att de gärna fick med sig en spelman, som fick sitta på älvkanten och spela för flottarna, då dessa arbetade. Spelmannen fick av flottarlaget samma dagspenning som en man i laget.
Vandringarna till Norrland, som tog sin början omkr. 1850, revolutionerade hemlivet i lika hög grad som bergslagsresorna. Just vid den tiden inleddes ett märkligt skede av Sveriges ekonomiska tid, då Norrlands och Dalarnas skogstillgångar började exploateras och skogarna fick ett helt annat värde än tidigare. Manfolken hade skaffat sig en stor vana som skogsdrivare, flottare och kolare och framförallt som snickare tack vare den värmländska järnbruksindustrien och var därför mycket eftersökta, framhålles av Reinhold Olsson i arbetet "Norrländskt sågverksliv". Med stöd av inflyttningsbetygen finner man att fryksdalingarna och särskilt då de från Västra Ämtervik, Sunne och Gräsmark inte blott blev den moderna skogsindustriens pionjärer i Norrland utan även läromästare för norrlänningarna, då det gällde nya metoder i arbetet och bättre verktyg och fordon. Den s.k. "getdoningen", som synes ha konstruerats i Västra Ämtervik omkr. 1870, blev snart allmän egendom i Norrland.
Jämsides med vandringarna norrut, då varje vår hela flottarlag och timmerkörarlag vandrade upp genom Dalarna och Hälsingland, gick också västämtingarna till Stockholm och andra orter på husbygge. Den första maj samlades karlarna med sina verktyg och matförråd på en vingkärra, förspänd med en inköpt häst, på Åshalla, dit också kvinnfolken följde med, och efter samlingen och farvältagandet drog skarorna under sång landvägen fram till huvudstaden för att återkomma på hösten. Sedan järnvägen kom till på 1860-talet, underlättades dessa vandringar, men ännu 1910 drog skaror av snickrande bönder från denna socken ut på husbyggen.
Givetvis kom jordbruket att bli eftersatt under dessa förhållanden, och hushållningssällskapet och länets hövding klagar också över detta. Så säger hushållningssällskapet 1851: "Med anledning av att större delen av den arbetsföra manbefolkningen utvandrar till andra orter för att söka arbetsförtjänst - och detta onda är gemensamt för alla socknarna i Fryksdals nedre tingslag inverkar detta i hög grad ej allenast till allmogens moraliska depravation, utan även till åkerbrukets åsidosättande på egen jord." Och fem år senare skriver samma sällskap: "Då jorden skall skötas av den mindre arbetsföra befolkningen under det att den kraftigare odlar andras jord, skall ovillkorligt jordbruket bliva eftersatt."
Utvandringen till Amerika frän Värmland tog sin början år 1854. Med båt från Kristinehamn avgick i april detta år 210 personer, därav 48 barn, och från Karlstad for samma månad 30 utvandrare med båt. I juni samma år reste från Göteborg 200 värmlänningar och samtidigt meddelades, att koleran hade härjat så svårt bland dem att blott sex var vid liv vid framkomsten. Från Karlskoga hade en stor grupp gett sig över, och hälften avled i farsoten. Samtidigt pågick en märklig värvning av ungdomar i Värmland. I Norge var det ont om arbetskraft och landskapet rent av invaderades av värvare, som, enligt en notis i Nya Wermlands Tidningen den 28 mars 1855, fick för var piga, som han lyckades värva, en silverspecie. "Hoppfull marscherar truppen i köld och snö hela 20 till 30 mil till det förlovade landet. Befälhavaren för packningen på en släde."
Med bekymmer såg landskapets myndigheter på både situationen och dessa utvandringar till Norge, Norrland och Amerika. På ett sammanträde i Karlstad dryftades situationen och vilka åtgärder, som borde vidtas, men emigrationen fortsatte och kulminerade efter 1880. Från Västra Ämtervik utvandrade åren 1881-90 404 personer, och då socknen år 1880 hade en befolkning på 2.423, måste man här tala om en verklig åderlåtning. Perioden 1891-1900 utvandrade 279 och perioden 1901-1908: 217 personer. Av dessa 900 emigranter återkom till hembygden 174. Strax före första världskriget avstannade utvandringen.
De första åren på 1800-talet var för Värmland typiska missväxtår. Både 1800 och 1801 inleddes av en ovanligt våt och kall vår, och först i slutet av juni blev det torka. Resultatet vart dåligt för jordbrukarna, och när våren 1802 kom, kunde de inte så ut mer än 30 tunnor råg, 40 tunnor korn, 650 tunnor havre, 10 tunnor ärter och 30 tunnor potatis. Skörden blev i korntal: råg 5, korn 7, havre 4 1/2, ärter 2 och potatis 9. Året därpå var korntalet: råg 9, korn 5, havre 3, ärter 3 och potatis 5. För året 1804 var korntalet: råg 6, korn 4 1/2, havre 4, ärter 4 och potatis 10.
Före folkskolestadgans tillkomst 1842 sökte man ordna skolundervisningen efter samma mönster som andra socknar i Värmland genom avdankade studiosi, uttjänta soldater och andra vandrande barnalärare. Något seminarium fanns inte, utan de fattiga och i vanliga fall ofärdiga ynglingar, som visade fallenhet för barnundervisningen, fick på socknens bekostnad undervisning av klockaren i Gunnarskog och vid bruksskolan i Torsby. Efter 1842 ordnades skolundervisningen rätt så nödtorftigt med en ensam och examinerad lärare för hela socknen, som indelades i tre skoldistrikt. Han var ensam lärare i 30 år.
Sockenstugan, som blev det första skolhuset, togs i bruk 1844. Här fick över 100 barn samsas om utrymmet. I början av 1870-talet byggdes de första skolhusen, ett vid kyrkan, ett i socknens södra del och ett i den nordligaste delen. Det första skolreglementet är från 1864, och 1872 anställdes ytterligare en lärare.
Småskolan började sin verksamhet 1869 som flyttande med en lärarinna, men 1875 var två verksamma. Folkskolläraren för skolan intill kyrkan var även klockare, i senare tid med titeln kantor.
Åldringsvården var också ordnad i likhet med den på andra orter, dvs. med roteindelning. Sjuka och oförmögna fattiga bortauktionerades, och först 1907 inköptes en större bondgård i socknens södra del till vårdhem. Sedan tre år tillbaka har ett nytt och modernt sådant uppförts i närheten av kyrkan.
Sedan kommunsammanslagningen trädde i kraft, har Västra Ämtervik ingått i Sunne storkommun och sålunda förlorat mycket av sin forna självständighet. Vid årsskiftet 1960-61 hade Västra Ämtervik 1.430 invånare.
Jordbruket är i våra dagar huvudnäringen i socknens södra del, den s.k. "Uttersockna". Jorden är starkt lerblandad, och själva bygden har slättbygdskaraktär kring Bäckebrons järnvägsstation. Här lägger man an på foder åt kreaturen och anser att det inte lönar sig med brödsäd, som blott odlas för eget behov. Andra produkter, t.ex. potatis, odlas över hela socknen enbart för hushållet.
Socknens norra del, den s.k. Översockna, är starkt kuperad, och bygden sänker sig terrassformigt ned mot Fryken. Sjön Aplungen, 3 km väster om Fryken, ligger sålunda nära 99 meter över havet, medan Frykens höjdsiffra är nära 62 meter. I denna sockendel är skogsbruket nu huvudnäringen, fast många av bönderna har både häst och kor i stallarna. Lusten för jordbruk och kreatur kommer alltid att finnas, även om nu skogsbruket tar mesta tiden och intresset.
Vad säden beträffar, odlas råg ännu av ett fåtal, vete i ytterst ringa omfattning, medan havren odlas mest, då den är nödvändig för körslorna och för hushållet. Kreatursstocken har dock minskat betydligt, men det egendomliga är här, påpekade en bonde, att medan bonddjuren, "hemmadjuren", minskar, så ökar viltstammen, älg och rådjur. Det moderna skogsbruket skaffar nämligen goda beten för dessa djur. Och därtill kommer ökad jägarinsikt.
Bland de föreningar, som varit och är till nytta för bygden och folket, bör först nämnas Västra Ämterviks lantmannaförening, bildad 1889 med uppgift att skaffa konstgödning, kraftfoder, fröer, redskap m.m. Denna förening var verksam ännu på 1930-talet. Västra Ämterviks JUF-avd. bildades 1921 och hade efter ett par år uppfört en bygdegård i socknens södra del. Västra Ämterviks SLU-avd. bildades 1938. För uppförande av en bastu bildades 1934 en bastuförening, och denna har på ett gott sätt skött den badstuga, som även upplåtes för skolbarnen. Hembygdsföreningen bildades 1925 och har i en vacker björkhage i hemmanet Berga räddat en för socknen typisk bondgård från 1700-talets slut, en säterstuga, stolpbodar och en ria för torkning av säd. Bondgården är fullt möblerad och är den enda levande hembygdsgården i landskapet. Där är också inrymt ett bibliotek med värmlandslitteratur, omfattande cirka 10.000 nummer. Detta bibliotek får på stället användas av forskare. En klippsamling omfattande 80 stora volymer med tidningsartiklar rörande värmländska förhållanden ingår i biblioteket.
På östsluttningen av Fryksdalshöjden och i det vackra skogsområdet låg sätrarna för den norra delen av socknen, och den södra delen hade sina på skogen intill Fryken. Säterlivet var definitivt slut vid sekelskiftet, och hemmanen och de många stugorna i skogen har avfolkats och blivit öde. Från dessa kom de yngre emigranterna. Människorna från skogsområdet har flyttat till bygden och slagit sig ned i villor och moderna bostäder. Kring kyrkan och på sluttningen mot sjön håller en tätort på att växa fram. Där är post och banker, ett par pensionat, tvenne snickerifabriker och järnvägsstationen med samma namn som socknen. De gamla bondgårdarna har moderniserats i största utsträckning med sanitära anläggningar, telefon och elektriska hjälpmedel. De goda tidernas bättre inkomster har lagts ned i gårdens modernisering, och för husmödrarnas hjälp har sedan ett par år tillbaka två moderna tvättstugor byggts. Tillkomsten av Kils-Fryksdalens järnväg under första världskriget förde denna socken ut ur isoleringen.
Hembygdsrörelsen kom under 1920-talet att omfattas med synnerligen stort intresse, och en mängd hembygdsföreningar bildades i Värmland. För en del var det dock i sista minuten, som man kom att tänka på att allmogekulturen var i fara på grund av den allmänna nivelleringen, och mycket av det typiska för bygdens kultur hade skingrats, förstörts eller avyttrats. Säterlivet hade avslutats, gamla byggnader ersattes av "villor" och moderinseringen sopade bort rumskulturen. Det var sålunda i "sista minuten", som Västra Ämterviks hembygdsförening ingrep efter sitt bildande 1925.
Det fanns inte mycket att ta tillvara, och föreningen förde några år en tynande tillvaro. Den sammanslogs med föreläsningsföreningen, men först 1944, då föreningen förvärvade en björkhage i hemmanet Berga, blev det fart på arbetet. Till området flyttades den sista säterstugan och en pampig magasinsbyggnad med vällingklocka från Bredmyren i skogsområdet i anslutning till Fryksdalshöjden. När dessa byggnader väl kommit på plats och en grann storbondgård från hemmanet Kisterud förvärvats och flyttats ned till området, blev det också en samling av redskap och några möbler. Manbyggnaden, en för nedre Fryksdalen typisk parstuga i en våning från 1700-talets slut, uppläts så åt undertecknad, som möblerade den i tidstypisk 1700-tals miljö för en storbondegård och själv inflyttade i gården, vilken efter hans död skall tillfalla föreningen som gåva. Sålunda blev Västra Ämterviks hembygdsgård en verkligt levande sådan, den enda i Värmland.
I gården är också inrett ett bibliotek av "Wermlandica", omkr. 10.000 nummer, som jämte en omfattande klippsamling och anteckningar, vilket allt ingår i gåvan, för framtiden i orubbat skick skall stå forskare till tjänst.
Hembygdsföreningen är skuldfri och smått välbärgad. Under årens lopp har en stolpbod, där jordbruksredskap och körredskap förvaras, och ett soldattorp flyttats hit, och från storstugan har Sveriges Radio gjort åtskilliga utsändningar av program med anknytning till bygden.
På föreningens uppdrag utkom 1948 en sockenbok, och folklivet har upprepade gånger gett stoff till krönikespel, vilka med byggnaderna som ram framförts av amatörer från bygden.