Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Värmskogs socken i Gillbergs härad är belägen på båda sidor om mellersta delen av sjön Värmeln och gränsar i norr till Brunskog, i väster till Stavnäs, i söder till Gillberga och Borgvik och i öster till Grums och Boda.
Socknen tillhör Södersysslets fögderi och domsaga med tingsställe i Häljebol samt Gillbergs landsfiskalsdistrikt. Tillsammans med Stavnäs och Högeruds socknar ingår Värmskog i Stavnäs pastorat i Gillbergs kontrakt samt i Stavnäs kommun. Invånarantalet den 1 januari 1962 var 793 personer, varav 416 män och 377 kvinnor.
Arealen är 107,48 kvkm, därav 79,39 landareal. Åkern utgör 23 % av landarealen, ängen 2,5 % och skogsmarken 61 %.
Socknens område har icke alltid varit detsamma som nu. I kyrkligt avseende torde gränserna ha varit oförändrade sedan medeltiden med undantag för Väckel eller Väckelsön. I borgerligt avseende omfattade socknen däremot intill 1614 endast de hemman, som ligger på västra sidan om Värmeln. De hemman, som ligger på den östra sidan jämte Väckel, hörde förut till Grums socken men lades nämnda år till Värmskogs socken. Området förblev oförändrat till 1888, då Väckel lades till Borgviks socken.
Sitt namn har socknen fått efter sjön Värmeln. I slutet av 1300-talet skrevs namnet Virmilskogh och Virmilscoger. Ordet virmil eller värmil, som sedan blivit Värmeln, är ett gammalt germanskt ord, som ursprungligen skall ha betytt porlande, sjudande, brusande. Värmeln ansågs av framlidne professor Adolf Noreen ha givit namn åt hela landskapet: Värmland = Värmellandet, landet omkring Värmeln, som således är att uppfatta som ett av Värmlands gamla kulturområden.
Socknen har en storslagen och omväxlande natur med skogklädda bergshöjder, långsträckta dalgångar, mindre slätter och flera sjöar och vattendrag.
De högsta höjderna är Näshöjden 222 m över havet och Tapptjärnshöjden 217 m över havet invid Stavnäsgränsen i väster samt Krokseruds- eller Elgdalshöjden 156 m över havet i östra Värmskog. Särskilt från Tapptjärnshöjden utbreder sig ett ståtligt panorama över skogshöjder, glittrande insjövatten och Fryksdalshöjdernas blånande bergskedjor i bakgrunden.
Av sjöarna inom socknen är Värmeln den dominerande. Genom sina många barr- och lövskogskransade stränder och holmar ger den åt hela bygden en leende natur. Den mest hänförande utsikten över sjön har man från Värmskogs kyrka. Värmeln är nära fyra mil lång och delas i Stora och Lilla Värmeln, som förbindes med varandra genom Värmskogssundet.
Berggrunden utgöres av gnejs och något granit. På flera ställen finns silver- och kopparmalmsfyndigheter, och på Strands ägor ligger ett gammalt skifferbrott. Jordmånen på åker och äng består av lermylla på lerbotten. På höglänta ställen förekommer sandjord och i dälderna skarp lera.
Ett naturminnesmärke från istiden är det imponerande s. k. "Stentorget" på Näshöjden, vilket angiver det forna urhavets strandlinje. I Degerbyn på gården åsen finns en stor s. k. jättegryta och vid Tegen i Högen ligger ett mindre flyttblock.
Att Värmskog tidigt framträtt som ett av Värmlands viktigare kulturcentra framgår av ett stort antal lösa fornfynd och fasta fornlämningar, som visar att människor måste ha vistats här redan för 6.000 år sedan.
Sammanlagt har över femtio stenåldersfynd gjorts i Värmskog, och de fördelar sig ganska jämnt över socknen.
Från järnåldern gjordes 1938 ett depåfynd vid Kullen i Tollesrud, bestående av tre guldhalsringar, av vilka en är massiv. Detta är det största guldfynd, som gjorts i Värmland. Fyndplatsen ligger invid Värmelns strand. Denna guldskatt dateras till tiden omkr. 500 e. Kr., den s. k. folkvandringstiden.
Fragment av en egendomlig bildsten med inristat griphuvud hittades 1948 i stengrunden till posthuset norr om Värmskogs kyrka. Fyndet gjordes i samband med renoveringen av den över 200 år gamla byggnaden. Stenens storlek är 48 x 40 x 8 cm, och den har av riksantikvarieämbetet daterats till tiden omkr. 1000. Den förvaras i kyrkans vapenhus.
Inlagd i kyrkogårdsmuren finns en sten med runristningen RIPHR B. Texten är omgiven av två kryckkors, och stenens storlek är 69 x 22 cm.
De fasta fornlämningarna utgöres huvudsakligen av gravar. Endast ett fåtal av dessa har blivit vetenskapligt undersökta. I vissa fall har det därför varit svårt att avgöra, vad som verkligen är fornlämning eller icke. Säkert har 24 fornlämningar konstaterats på 12 platser i socknen. Härtill kommer ett antal förmodade fornlämningar. Fornminnesinventering ägde rum i socknen 1952.
Från stenåldern kan en hällkista finnas i ett röse på Fäbackens mark i Norra Gärdsjön, och i södra Gersnäs finns en förmodad, delvis förstörd hällkista.
Från bronsåldern finns gravar i form av rösen i Rombotten på Övre och Nedre Tomten. På ön Värmskogs hjärta i Värmeln finns två stora gravkummel, och öster om Prästgärden på Prästbols mark ligger ett långsträckt röse.
Från järnåldern finns gravfält på följande platser: Åsen i Södra Gersnäs, på Gärdet i Högen med stenkretsar och resta bautastenar och den s. k. "Kungshögen" i Tollesrud. Det var ca 20 m öster om detta röse, som de ovan nämnda tre guldringarna påträffades. På Prästgårdens område icke långt från Värmeln finns gravar från folkvandringstid. Två stora gravhögar finns i socknen från vikingatiden, nämligen Näshögen vid Mellantomten i Näs med två stenkretsar och rest bautasten, samt Klockkullen invid kyrkan, där man funnit brandgravar med brända ben, aska och bitar efter lerkrukor. En liknande brandgrav har också påträffats vid Kullen i Rommenäs. Norr om Klockkullen finns ett gravfält, vars kullar varit synliga omkring sekelskiftet. Vid Borgebolsbråten ligger även ett gravröse.
Enligt Snorre Sturlasons Ynglingasaga, efter tolkning av professor Birger Nerman mfl., skall Olov Trätälja ha kommit till värmskogsbygden omkr. 650 e. Kr. och där grundat ett rike, över vilket han och senare hans söner härskat. Tiden mellan 800 och 1000 var det ständiga strider om dessa bygder mellan de norska konungarna och sveakonungarna. Det var först efter omkr. år 1000 som bygden kom att för framtiden höra under sveakonungens välde. Värmskogssundet kallades förr Svinesund, som betyder svearnas sund, och anger den gamla gränsen.
På Strands mark söder om Strandvillan icke långt från landsvägen ligger en mindre gravkulle, som benämnes Thorgers grav. Den har vårdats av många generationer tillbaka i tiden. Enligt en sägen skall Thorger från Norge, Värmlands förste apostel, ha ljutit martyrdöden och blivit begravd där, när han omkr. 980 kom till de västvärmländska bygderna med det kristna budskapet. Invid gravplatsen ligger en grotta, som kallas "Munkgrottan". Där har tidigare legat en jordstuga.
Den gamla härvägen tycks tidigare ha gått fram vintertid över bl. a. sjön Rommens och Värmelns is. En av jord och sten uppbyggd lång vall efter Rommens östra strand är ett minne från tidigare strider, och norr om gården Halla i Gansbyn vid Rommens strand utpekar traditionen ett gravfält, där i krig stupade fått sina sista vilorum.
Ett annat fornminne är den s. k. "Rombottens skans" i Rombotten. Den ligger på högsta höjden mellan Värmeln och Rommen och består av väldiga gråstensmurar, som på sina ställen går ut i vinkelspetsar. Högsta murhöjd är 1,6 m och största bredd 2,5 m. På ett ställe finns en stor nisch i muren, och två portar är bevarade.
I Värmskog finns också kyrkliga minnesmärken. Söder om kyrkan vid stranden av Värmeln ligger den gamla kyrkplatsen med två framgrävda och konserverade kyrkogrunder, några åldriga gravstenar och en trappa ned till sjön. Där låg tidigare Värmskogs båda äldsta kyrkor. Kyrkogrunden närmast sjön härstammar från en träkyrka från omkr. 1200 och den andra från en träkyrka från 1650. Klockstapeln stod på den intilliggande Klockkullen, som egentligen är en gravhög. Området är undersökt och restaurerat 1947-48 av riksantikvarieämbetet under ledning av professor A. Tuulse.
Ett annat kyrkligt minnesmärke är kolerakyrkogården på Jämnäset vid Värmeln, 1,6 km nordost om kyrkan. Den invigdes 1857 och restaurerades 1952, då ett av riksantikvarieämbetet godkänt granitkors restes där. På dess sockel är namnen inhuggna på dem som där fått sina sista vilorum.
Under Karl XI:s tid, då indelningsverhet inrättades, ålades varje hemman att på sin utmark bygga, uppodla och underhålla ett soldattorp. I Värmskog har det funnits 18 sådana. Av dessa är soldattorpet i Stora Skärmnäs bevarat såsom minnesmärke från indelningsverkets dagar.
Värmskogs nuvarande kyrka, som är den tredje i ordningen, uppfördes 1760-62 av gråsten och har egendomligt nog kvinnlig byggmästare. Den kände kyrkobyggaren Christian Haller hade gjort upp planerna för kyrkans uppförande, men han dog innan kyrkobygget hann påbörjas. Hans hustru, Hedvig Haller, f. Norsell, från Karlstad, fick därför övertaga sin makes uppdrag och gjorde detta till full belåtenhet. Länge fick dock församlingen icke glädja sig över sin kyrka. År 1799 härjades den av vådeld. Brukspatron Nils Hagberg på det närbelägna Prästbol brände ett skogsfälle nordost om kyrkan. Gnistor därifrån antände kyrkans spåntak, och allt trävirke brann upp. Alla kyrkans inventarier kunde räddas, och gråstensmurarna tog icke skada av elden. Kyrkklockorna smälte dock ned av hettan och måste omgjutas. Denne Nils Hagberg blev sedan ålagd att på egen bekostnad återuppbygga kyrkan, vilket han gjorde med all heder. Han lät nämligen göra kyrkan vackrare än den förut varit.
Under åren 1958-59 genomgick kyrkan en genomgripande inre och yttre renovering efter förslag av slottsarkitekten Ragnar Jonsson, Stockholm, och återställdes helt i sin gamla, förnäma 1700-tals stil.
Bland inventarierna kan nämnas altartavlan från 1802 föreställande Kristi förklaring och målad av hovmålaren Carl Wilhelm Svedman, Stockholm. En stor handskuren ljuskrona i trä med vackra färger är ett mästerverk från år 1801. Den är en illustration till Jesu bergspredikan om fåglarna och liljorna. Vägglampetterna av mässing med tre lågor, föreställande tron, hoppet och kärleken, är utförda i form av ett altarskåp av konstsmeden Lars Holmström, Arvika, och överlämnades vid kyrkans återinvigning.
Kyrkorgeln från år 1857 är byggd av den kände orgelbyggaren E. A. Setterqvist, Örebro, och restaurerades 1960. Eftersom den är helt orörd från den tid, när den byggdes, har Kungl. Byggnadsstyrelsen lyckligtvis utfärdat förbud mot orgelns om- eller tillbyggnad. Den skall bevaras såsom ett kulturminnesmärke tillhörande det svenska orgelbyggeriets historia.
Norr om kyrkan ligger sockenstugan. Den är från 1700-talet men ombyggdes delvis 1892. År 1952 renoverades den och invigdes till kyrkligt församlingshem. På andra våningen och i de tillhörande s. k. kyrkstugorna är Svenska Turistföreningens vandrarhem inrymt.
Värmskogs församling har dessutom tre kapell. Längst i norr ligger Rombottens kapell, restaurerat och invigt 1955, norr om kyrkan ligger Karsbols kapell, restaurerat och invigt 1955, och i östra Värmskog ligger Stora Skärmnäs kapell eller Thorgers kapell, restaurerat och invigt 1957. I det sistnämnda kapellet finns gamla inventarier från Värmskogs kyrka, vilka blev överflödiga vid senaste renoveringen.
Folkundervisningen har gamla anor i Värmskog. Redan före folkskolestadgans utfärdande år 1842 hade sockenskolor varit igång på initiativ av prästerna, och det första skolhuset hade blivit uppfört i Vegerbol. På en pastoratsstämma i Stavnäs 1843 beslöts, att pastoratet skulle indelas i fyra skoldistrikt, av vilka Värmskog utgjorde ett. Så småningom indelades Värmskogs skoldistrikt i sex rotar, som vardera uppförde ett skolhus, nämligen i Björnebol, ett nytt i Vegerbol, i Karsbol, Rombotten, Högen och Krokserud. År 1924 togs ett nyuppfört skolhus med lärarbostad i bruk i Ekebol, varvid Björnebols och Vegerbols skolor nedlades. Ett nytt skolhus hade även uppförts år 1923 i Krokserud. Skolbibliotek finns i Ekebols skola.
Utom Ekebol har samtliga skolor i socknen nedlagts på grund av för ringa barnantal. Ekebols skola kommer att nedläggas fr. o. m. höstterminen 1963, då en nyuppförd skolanläggning med kantorsbostad vid Liljenäs i Prästbol kommer att tagas i bruk. Denna nya skola ligger centralt i socknen och icke långt från kyrkan. Vid kommunsammanslagningen 1952 upphörde Värmskogs skoldistrikt och uppgick i Stavnäs skoldistrikt. Högstadieundervisningen enligt 1962 års skolreform kommer för Värmskogs del att förläggas till Grums köping.
Åkerbruk i förening med boskapsskötsel har sedan gammalt varit huvudnäringen i Värmskog. Dock är det icke här fråga om några storjordbruk. Jorden skötes rationellt. Nya tidsenliga jordbruksmaskiner har anskaffats på de flesta gårdar, och även skördetröskor finns. Hästarna har till största delen ersatts med traktorer.
Jordbruket har gått tillbaka under de sista årtiondena, och stora arealer förut brukad jord har planterats med skog. På många gårdar drives också jordbruket utan kreatursskötsel. Mjölken lämnas till Arvika mejeri. Såsom de största gårdarna har räknats Strand, Prästbol, Karsbol, Borgebol och Landsrönningen. På den senare gården har nästan hela åkerarealen planterats med skog, vilket är typiskt för tiden.
Vid sidan om jordbruket har skogsbruket fått en allt mer ökad betydelse. Skogen skötes numera på ett ändamålsenligt sätt och ger följaktligen en mycket god avkastning. De skogsprodukter, som levereras, är främst timmer och specialsortiment till pappersbruken.
Till skogsbruk hör också sågverksrörelse. Två mindre sågar i Prästbol är f. n. i gång under sommarhalvåret. Tidigare fanns tre sågar vid Ekebols-Rolfsbolsbäcken.
En gammal industri i bygden är kvarnrörelsen. Den första kvarnen byggdes 1590. Under 1700-talet fanns sex kvarnar vid Ekebols-Rolfsbolsbäcken och en vid Prästbolsbäcken. Deras antal inskränktes sedermera till två, nämligen en i Ekebol och en i Vegerbol vid Strandsågen. Nu är endast den sistnämnda i gång, de övriga är nedrivna.
Bergsbruk förekom i Värmskog under 1800-talet, och socknen är rik på gamla gruvor. Huvudsakligen var det silver som togs tillvara, men även andra malmen förekommer. I några gruvor finns koppar. De största silvergruvorna ligger i Vegerbol, Karsbol och Södra Gärdsjön samt en mindre i Näs och i Rommenäs. Koppargruvor finns i Grinsbol, Högen och Norra Gärdsjön.
Första inmutningen i Vegerbols malmfält skedde år 1800. Gärdsjögruvorna är något äldre. Ägare var Wermskogs Silfver- och Kopparverk. Vid Rolfsbolsbäcken läg en silverhytta för smältning av malmen, och där fanns även en stampinrättning och ett vaskverk.
När arbetet vid gruvorna var som mest omfattande, åren 1847-48, sysselsattes 100 gruvkarlar och smältare jämte 50 skrädare. De största gruvorna har ett djup av över 50 meter. Malmbrytning ägde rum till år 1909. Gruvkontoret med tillhörande gruvförvaltarbostad låg vid,Vegerbols silvergruvor. I våra dagar är främst de sistnämnda gruvorna en stor turistattraktion.
Den första handelsboden öppnades i Prästbol omkr. 1850. Vid tiden omkr. 1890 fanns det fem affärer i socknen, och antalet är ännu oförändrat. Affärer finns sålunda i Högen, Degerbyn, Vegerbol och Norra Gärdsjön samt en konsumaffär i Björnebol.
Vattendragen och vägarna har varit kommunikationslederna i Värmskog. Inom socknen finns sedan gammalt en huvudväg från Grums till Arvika över Stavnäs kyrka. Allmogen ålades 1636 att underhålla denna väg. Under tidernas lopp har den flera gånger fått delvis ny sträckning, senast 1909-10. En ombyggnad och förbättring av en del av vägen genom östra Värmskog skall påbörjas 1963. Över Värmskogssundet fanns förr en färja, som 1936 ersattes med en landsvägsbro av betong. Från Värmskogs kyrka går en naturskön, mindre landsväg mot norr utmed Värmeln till Edane, och från Strandsågen går en nyare väg till Arvika över Brandsbol i Stavnäs. Den gamla vägen från Skärmnäs till Borgviks bruk, på vilken förr kolfororna gick, finns fortfarande kvar och har förbättrats.
De första transportmedlen var gästgivarskjutsarna. Gästgivargård fanns i Degerbyn, och Landsrönningens gård i Krokserud fick tidvis tjänstgöra som hjälpgästgivargård. Skjuts erhölls därifrån till Malsjö i Grums och Norra Fjöle i Stavnäs.
De första egentliga bussarna genom Värmskog började gå 1922, då Trafik AB Västra Värmland bildades i Grums av nuvarande driftschefen för B. J. Omnibus AB, numera kallat GDG biltrafik. Linjen omfattade vägsträckan Karlstad-Arvika över Grums och Värmskog. Tidigare hade ett bussbolag i Björnebol, Värmskog, uppehållit vissa turer från Värmskog till Arvika och Karlstad, och i Brandsbol har en person gjort turer med sin buss från Värmskog till Arvika. År 1930 öppnades en busslinje från Värmskogs kyrka till Arvika över Rombotten. Även till Säffle fanns förr direkt buss. Värmskog har fortfarande daglig bussförbindelse med Arvika och Karlstad. I socknen finns också fem lastbilsåkerier och tre droskbilstationer.
Även sjön Värmeln har tidigare haft stor betydelse som kommunikationsled. Det var en stor händelse i trafikväsendets historia när Wermelns Ångbåtsaktiebolag 1899 insatte sin nya, stora ångbåt "Wermeln" för regelbunden person- och styckegodstrafik. År 1935 avfördes båten ur Kommerskollegiets register.
Värmskogs poststation i Prästbol öppnades 1895. Från tiden omkr. 1900 fanns en enskild telefonförening i Värmskog, som hade en av L. M. Ericsson skänkt telefonväxel i sockenstugan. I slutet av 1920-talet ersattes denna av Västra Värmskogs telefonväxel i Björnebol och Östra Värmskogs telefonväxel i Degerbyn. I samband med telefonens automatisering nedlades den förra 1956 och den senare 1958.
Folkrörelserna har betytt mycket för det andliga livets höjande och samhällslivets utveckling i socknen. Den förste lekman, som predikade i Värmskog, var den kände Johannes Andersson från Långserud, vanligen kallad "Fjellstedt-Johannes". Denne kom hit första gången omkr. 1850, och den religiösa rörelse, som nu uppstod, intog en vänlig hållning mot kyrkan. En annan väckelserörelse gjorde sig gällande på 1860- och 1870-talen. Ett synligt resultat av denna blev bildandet av Stavnäs friförsamling, som även omfattade västra Värmskog och Högerud. I västra Värmskog bildades 1877 en söndagsskolförening, som höll söndagsskola på sju platser. Värmskogs västra missionsförsamling bildades den 31 december 1881, och församlingen uppförde 1884 sitt nuvarande missionshus i Jonsbol, vilket restaurerades senast 1951. Predikantbostad i Björnebol uppfördes 1939. Församlingen anställde 1931 sin förste predikant gemensamt med Högerud och har tidvis även haft gemensam predikant med Värmskogs östra missionsförsamling. Församlingen bedriver söndagsskol-, junior- och ungdomsverksamhet och har även en sykrets.
Värmskogs östra missionsförsamling bildades den 7 januari 1883 och byggde 1893 ett missionshus i Krokserud. Församlingen hade i början gemensam predikant med Grums missionsförsamling, sedan med Värmskogs västra missionsförsamling och nu åter med församlingen i Grums. Av Värmskogs förra kommun inköpte församlingen 1942 Högens nedlagda skola och omändrade den till missionshus. Förutom det egentliga församlingsarbetet bedrives även söndagsskol-, junior och ungdomsverksamhet, och en sykrets finns.
I början av 1890-talet gick en ny, andlig väckelsevåg över socknen. Ett resultat av denna var bl. a. bildandet av en ungdomsförening år 1902 under ledning av dåvarande komministern i församlingen, Isak Stake. Föreningen anslöt sig till Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ungdomsorganisation, "De ungas förbund", samt till Stavnäs Lutherska missionsförening. År 1924 övertog föreningen av Värmskogs förra kommun Björnebols nedlagda skola och omändrade den till missionshus.
Inom kyrkan har också nya impulser kommit tid efter annan. Den ännu verkande kyrkokören bildades redan 1881, 1925 bildades en kyrklig arbetskrets och 1951 en kyrkobrödrakår.
Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen har också verkat inom socknen. Gemensamt bildade dessa båda organisationer Liljenäs Byggnadsförening och iordningställde Liljenäs samlingslokal, som blev den första, allmänna samlingslokalen i socknen. År 1962 tog N'TO-logen Liljan, som är socknens nykterhetsorganisation, en nybyggd ordenslokal i bruk i Degerbyn.
En ny samlingslokal får bygden 1963 i den nya skolan vid Liljenäs i Prästbol. Skolans gymnastiksal får nämligen användas till sammankomster av olika slag. Värmskogs bygdegårdsförening har anslagit medel till inredning av denna lokal och dess utökning, så att den skall kunna fylla de krav, som numera ställes på en modern samlingslokal.
I socknen finns även politiska, fackliga. och ekonomiska föreningar av olika slag. Sedan 1931 verkar en Rödakorskrets i Värmskog och anordnar bl. a. kurser i olycksfallsvård. Även finns en skytteförening och en fiskevårdsförening. Hemvärnet är gemensamt med Stavnäs kommun.
Värmskogs fornminnes- och hembygdsförening, som bildades 1951, bedriver en omfattande verksamhet på hembygdsvårdens område och förvaltar sex hembygdsgårdar med tillhörande samlingar, nämligen L. M. Ericssons minnesgård i Vegerbol, Rombottens hembygdsgård, Liljenäs hembygdsgård, Stora Skärmnäs soldattorp, Landsrönningens forngård i Krokserud och gården Halla i Gansbyn.
Värmskogs sportklubb bildades 1943 och betjänar allmänheten med bastubad i badhuset i Prästbol. Gemensamt med Stavnäs kommun och dess nya skola vid Liljenäs i Prästbol har sportklubben 1962 anlagt en idrottsplan där.
Till befrämjande av det fria folkbildningsarbetet öppnades redan 1855 ett sockenbibliotek i sockenstugan, vilket i samband med kommunsammanslagningen 1952 uppgick i Stavnäs folkbibliotek men är kvar på samma plats. År 1952 inrättades ett filialbibliotek i Rombottens församlingshem. För föreläsningsverksamheten svarar Värmskogs föreläsningsanstalt, som bildades 1951.
De nyhetstidningar, som läses i socknen, är Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, Värmlands-Bygden och Karlstads-Tidningen. Mera lokalbetonade ortstidningar är Arvika Tidning och Arvika Nyheter.
Värmskog tillhör som nämnts Stavnäs kommun. Åldringsvården är därför gemensam inom storkommunen och med vårdplatser i Billingsbergs ålderdomshem i Stavnäs. Enligt ett år 1962 framlagt förslag till ny kommunindelning skall Värmskogs socken i kommunalt avseende i en framtid samarbeta med eller sammanläggas med Grums.
Befolkningen i Värmskog minskar årligen i antal genom utflyttningar. år 1750 bodde i socknen 867 personer, år 1800: 1.265. år 1866 var invånarantalet det allra största, nämligen 2.183 personer, år 1900: 1.539, år 1950: 956 och 1962: 793 personer. Tidigare har sammanlagt 534 personer emigrerat till Amerika. Av dessa har 115 återvänt till hembygden.
Någon tätortsbebyggelse finns icke i socknen. Bostäderna är i stor utsträckning moderniserade och flera är nybyggda. Dessutom har det tillkommit en omfattande sommarstugebebyggelse, främst utmed Värmelns stränder.
Värmskogs församlings vapen, fastställt a v Kungl. Maj :t den 12 okt. 1951, beskrives på följande sätt: "I fält av silver ett avslitet blått griphuvud mellan tre blå kryckkors, ordnade två och ett."