Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Sunnemo är den sydligaste socknen i Älvdals härad i Värmland och ingår i (stor)kommunen Norra Råda samt i Norra Råda och Sunnemo pastorat i Älvdals kontrakt av Karlstads stift. Lång tid efter den tidigaste ecklesiastiska och administrativa indelningens tillkomst omfattade Råda (Rode 1503, Rudhe 1540) socken även Sunnemobygden. År 1651 fick Sunnemo kungligt tillstånd att bilda egen kapellförsamling, till en början kallad Tutemo capell samt senare även Sundmo capell, och infördes i jordeboken 1805 som socken. Från och med den 1 januari 1952 har socknen genom den nya kommunindelningen återförenats med Norra Råda. Socknen tillhör Hagfors landsfiskalsdistrikt, Älvdals fögderi, Älvdals och Nyeds domsaga. Dess areal utgör 226,62 kvkm., därav 210,19 kvkm land.
Under slutet av 1800-talet fick socknen ändrad omfattning. Genom kungl. brev den 18 mars 1887 överflyttades Länsmanshöjden eller 1/15 mtl Västra Råda nr 1 från Norra Råda till Sunnemo. Genom kungl. brev den 9 december 1887 överfördes hemmanen Forsnäs och Forsnästorp, på vilkas mark Munkfors bruk ligger, den 1 januari 1889 från Sunnemo till Ransäters socken i Kils härad. Under 1890-talet gjordes en förlust i öster, ty enligt kungl. brev den 1 augusti 1895 blev med 1896 års ingång "lägenheterna" Bosjön (Gräsbosjöhyttan, Bosjöhyttan) och Springsjön helt överförda från Sunnemo socken till Färnebo socken och härad. För fördjupad kunskap om Sunnemo hänvisas till hembygdsboken "Sunnemo socken" (1953) och till Jan Wallander, "Flykten från skogsbygden" (1948), vilka båda utnyttjats för artikeln.
Socknen har fått sitt namn efter Sunnemohyttan. Första ledet i namnet Sunnemo är ursprungligen ordet sund, senare ledet är mo, "sandhed, sandig mark". Kyrkan ligger nära sundet mellan de största sockensjöarna.
Sunnemo gränsar i nordväst till Norra Råda församling i den gemensamma kommunen, i väster till Munkfors köping, i sydväst, söder och öster till storkommunerna Ullerud, Nyed och Värmlandsberg samt i norr till Hagfors stad.
Sunnemo socken ligger i en geologisk brytningszon: här möts huvudtyperna av svenskt urberg, nämligen graniterna i öster och gnejserna i väster. Här möter även det mellansvenska låglandet det nordsvenska höglandet. Såväl naturgeografiskt, kulturgeografiskt och biologiskt som etnologiskt-etnografiskt är bygden ett intressant övergångsområde.
De centrala delarna av socknen utgöres av Sunnemodalen, dit geologiskt sett även Rådasjön räknas. Sunnemodalen kan karakteriseras som en av de vackraste landskapstyper den värmländska naturen har att bjuda på, med dalbottnen upptagen av långsträckta sjöar, skilda från sprickdalens barrskogsklädda sluttningar genom ett smalt lövskogsbälte och genom väl uppodlade sandavlagringar.
Denna vackra bygd har fått sin gestaltning genom märkliga geologiska förlopp, i vilka flera av de vid jordskorpans ombildande verksamma inre och yttre krafterna tagit del. Inlandsisen, havet och landhöjningen har samverkat att skapa landytans former och jordmånerna. När inlandsisen smälte, bildade en väldig, här framforsande isälv ett stort delta i det dåtida ishavet. Deltat kallas nu Brattforsheden. Snart uppstod även de märkliga dynerna på Sundheden, Tutemoheden och öster om Lidsbron. Den stora älv, en föregångare till Klarälven, som före istiden haft sitt lopp söderut genom Sunnemodalen, måste söka sig ett nytt, västligare lopp (vid Edebäck). Svartån i söder tvangs att böja sig mot norr och flöt in i den sydligaste av sjöarna, och dessa i sin tur fick sitt utlopp längst i norr till den nya älven, Klarälven. I sydligaste delen av socknen ligger det forna ishavets högsta nivå, högsta marina gränsen, på 186 m ö.h., norr i socknen anmärkningsvärt nog några meter lägre.
De sjöar, kring vilka bebyggelsen samlar sig och vilka delar upp socknen i en östlig och en västlig del, är Grässjön (cirka 122 m ö.h.) och Lidssjön (Lidsjön). De är förenade genom Sundet och har i Noret sitt avlopp till Rådasjön. I en förkastningssänka i väster ligger den vackra skogssjön Skärjen (Skärgen), i östdelen sjöarna Busken och Sången.
De högsta bergen finns på östsidan: berget öster om Grässjön är 356 m ö.h., Skallberget 354 m, Sångesberget 350 m. På västsidan om sjöarna är Porsmyrberg mellan Viljamsbol och Skärjen 319 m, Skärjesberget 295 m och Hästberget 310 m.
Sunnemobygden är fattig på kända fornminnen. Två fornsaker av flinta har hittats, en pilspets vid sjön Kalven och ett dolkblad vid Skärjen, och tre stenyxor har tillvaratagits. Två bronsåldersgravar har påträffats på Lidsbergets platåsluttning mot Lidssjöns nordöstra strand, och man har funnit järnåldersgravar samt en gravhög i Rud vid sydöstra änden av Grässjön. Även högen är sannolikt från järnåldern men kan dock vara från bronsåldern.
Sunnemo är en gammal bygd. Därom vittnar i första hand de fasta fornlämningarna vid Lid och Gräs samt indirekt två bronsåldersrösen i Haftersbol samt andra sådana längre norrut på östsidan av Rådasjön. (Jfr "Sunnemo socken", s. 29-35 och s. 60-61!) . Att gräsborna redan under medeltiden var ansedda framgår av att bland de sex dömande bönderna i tolvmannanämnden vid dom i Tingvalla landsting 1438 var en från Gräs. Enligt skattelängden från 1503, den äldsta bevarade, var av de tolv skattebönderna i Rode sex boende i Sunnemo, nämligen två i Gräs, en i Duvenäs, en i Tutemo, en i Björkil och en i Lid, d.v.s. i Övra Lid. Samma gårdar är upptagna i Gustav Vasas jordebok 1540. Något fram på 1600-talet fanns i socknen alla de hemman, som vi känner från våra dagar, och dessa hade då samma hemmans- (mantals-) beteckningar som nu.
Norra Lid, Duvenäs och Tömte har varit frälsejord. Drottning Kristina "bortförlänade" år 1651 skatten från flera hemman, och Karl XI bekräftade förläningen 1680, men snart därefter indrogs skatten åter till staten vid reduktionen.
Under 1700-talet förekom viss nyodling på hemmanen och avsevärd torpbildning, och detsamma var förhållandet även under 1800-talet. Uddeholmsbolaget utbetalade då premier för odlingar, som torpare och åbönder utförde.
År 1853 uppgjordes ett förslag att sänka Råda-, Lids- och Grässjöarna i syfte att vinna cirka 400 tunnland mark, men planerna stannade lyckligtvis på papperet.
Ganska avsevärd blev med tiden uppodlingen vid sätrarna. Knäåssätra, tillhörande Gräs, hade 13 tunnland åker. Till nästan varje gård hörde en säter. Somliga sätrar var ensamliggande, i andra fall låg två eller flera på samma säterplats. Före skiftet lär åtta av Gräs' sätrar legat på en plats. Fäbodväsendet har numera helt upphört inom socknen. Några få sätrar har blivit torp.
Storskiftet och laga skiftet har haft betydelse för bebyggelse och näringsliv. Först storskiftades vissa hemmans skogar, särskilt sådana, i vilka en bruksägare kunnat köpa någon hemmansdel och därigenom fått möjlighet att framtvinga skifte. När inägojorden skiftades, kunde följden bli, att vissa bönder måste utflytta. Den största byn låg i Gräs' byalag. Före laga skiftet (1848-54) lär i byn 17 bostäder ha legat på ett litet område. I våra dagar har man insett, att skiftena med den hårda splittringen av byarna och delningen av skogarna inte enbart varit av godo.
Under mer än 250 år har järnhanteringen direkt och indirekt spelat en stor roll för Sunnemo. Under senare hälften av 1600-talet fanns inom socknen tre hyttor (masugnar) och tre stångjärnshammare. Bosjöhyttan (Gräsbosjöhyttan, privilegierad år 1637) samt hammaren vid Bosjön (1642, nytt privilegium 1660) och de två hamrarna vid Munkfors (1670, 1673) har överförts till andra socknar. Sångens masugn upphörde med blåsningen redan på 1700-talet och fick ingen betydelse.
Borgmästaren i Karlstad Johan Börjesson erhöll 1640 privilegium på Sunnemohyttan, tidigast kallad Tutemohyttan. Den togs på allvar i bruk 1643 och lämnade tackjärn till Börjessons stångjärnshammare i Ransäter och Munkfors. I mitten av 1700-talet förvärvades Sunnemohyttan av Uddeholms familjebolag, och under "det närmaste århundradet infaller vad man kan kalla Sunnemos industriella storhetstid, och den är främst betingad av dess (hyttans) anslutning till Uddeholmsverken" ("Sunnemo socken", s. 170). Vid mitten av 1800-talet var Sunnemohyttan några år Värmlands näst största tackjärnsproducent. I anslutning till hyttan anlades på 1830-talet ett gjuteri och en mekanisk verkstad; båda blev efter dåtida mått betydande företag. I början av 1860-talet var gjuteriet av allt att döma det främsta i Värmland. Såsom Uddeholmsbolagets kommunikationsproblem löstes under senare hälften av 1800-talet, kunde inte industrien i Sunnemo bestå. Hyttan nedblåstes 1887.
Många personer sysselsattes aldrig direkt vid hyttan. År 1848 under glanstiden utgjordes bruksarbetarpersonalen av 17 hushåll. Indirekt tog dock hyttan mycken arbetskraft i anspråk, tidvis långt utanför socknens gränser. Åbönderna (bolagsarrendatorerna) och bönderna fick utföra skogsarbete och körning. De högg kolved, körde den till milan, kolade och körde kolen till hyttan. Sedan denna nedblåsts, körde de till Munkfors bruk och t.o.m. till Hagfors. Bönderna i socknen och i grannskapet, tidvis många fryksdalingar, körde malm från Nordmarks gruvor till hyttan och tackjärn, gjutgods m.m. därifrån. Som minnen från järnhanteringstiden kvarstår nu enbart en låg ruin efter hyttan och den gamla körstugan "Gubbkroken".
Allt detta arbete för hyttan återverkade starkt på jordbruket. Hästantalet blev oproportionellt stort och likaså havreodlingen, ty hästarna behövde havre för den tunga körningen. Det hårdvallshö, som skördades, fick hästarna. Korna fick halm, halmhackelse, löv och något ängshö ("småhö") vid kalvningen. Fåren fick leva mest på löv.
Jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk har alltid varit huvudnäringen i socknen. Skogen och skogsprodukterna har med tiden fått allt mer ökad betydelse. Sunnemo är en skogsbygd, där skogsbruk och jordbruk kombineras. Skogsbruket utgör dock huvudsysselsättning för de flesta männen i åldern 15-65 år.
Under de sista hundra åren har jordbruket gått starkt framåt på grund av bättre jordbearbetning och dikning, konstgödsling och kalkning, foderväxtodling och bättre utsäde, mera rationellt bedriven ladugårdsskötsel och en betydande mekanisering. Om detta kan läsas i kap. "Bondeliv och bondegärning" i Sunnemoboken. Huvudprodukterna är mjölk, slaktdjur och ägg. Mjölken försäljes till Klarälvdalens mejeriförenings mejeri i Munkfors, slaktdjuren till Värmlands slakteriförening.
Av hela landarealen, 21.019 hektar, upptog åkern 3 procent och skogsmarken 87 procent vid jordbruksräkningen år 1956. Landarealen fördelade sig på ägoslagen i hektar sålunda: åker 647 hektar, (därvid vid brukningsenheter med mer än 2 hektar åker 551) kultiverad betesmark 7, naturlig äng 211, skogsmark 18.244 och övrig mark 1.910. Brukningsdelarna är små, ty 91 av 98 brukare med mera än 2 hektar hade 2-10 hektar och endast 7 en större åkerareal.
Åkerjordens användning i hektar var år 1956 denna: höstvete 12, vårvete 6, höstråg 15, vårråg 2, korn 6, havre 117, baljväxter 1, potatis 28, foderrotfrukter 1, grönfoder av säd och baljväxter 21, vall till hö 263, annan vall 37, helträda och obrukad åker 42. Summa 551 hektar. Av intresse är att jämföra fördelningen av växtslagen tidigare. År 1820 var t.ex. ungefärliga utsädet i tunnor räknat: råg 40, vete 1, korn 5, havre 500, blandsäd 26, ärter 2 och potatis 75.
Kreatursstocken visar en betydlig förändring i jämförelse med tidigare år, t.ex. 1920 (materialet insamlat 1919). År 1956 var antalet hästar 69 (1920:119), nötkreatur 437 (1920: 1.354), får och lamm 21 (1920: 675), svin 123 (1920:125). Minskningen i husdjurens antal är påfallande stor.
Även på andra områden kan jämförelser med gången tid ha stort intresse. Det kan exempelvis vara lustigt att jämföra några uppgifter från år 1820 med nutida förhållanden. Det året nyttjade i Sunnemo 2 personer vin, 12 kaffe och te, 7 ståndspersoner och 123 av allmogen rökte tobak, 4 spelade kort, 5 ägde sidenklänningar och 211 mindre persedlar av siden.
Brukspatronerna på Bosjön, Östanås och Uddeholm tävlade under brukstiden om att förvärva mark och skog i Sunnemo. Uddeholms AB segrade helt, när det under 1890-talet kunde köpa Östanås' egendomar och stora markområden i socknens södra del. År 1937 ägde UHB 67 procent av socknens skog, Billeruds AB, som år 1916 inköpt Bosjön, 13 procent och enskilda 19 procent, medan "andra allmänheters" skogsmark var 1 procent. UHB äger nu inom socknen totalt 13.900 hektar, d.v.s. 66,1 procent av arealen. UHB:s åkerareal har varit större än den nu är. Den har minskat, dels genom att avstyckning skett av tomter och inrösningsjord, åren 1928-40 gjordes 129 avstyckningar, dels genom att under 1900-talet cirka 75 skogstorp nedlagts. De som blivit självägare genom dylika avstyckningsköp, har ingen eller obetydlig skogsareal, vilket innebär en fara för dessa jordbruksfastigheters bestånd. Detta förhållande förklarar också, att enbart cirka 1/5 av skogen men däremot omkring 3/5 av åker äges av enskilda. Åkerarealen har minskat starkt under det sista halvseklet. I den officiella statistiken för 1911 och flera år tidigare angavs åkern till 877 hektar, en osäker och kanske för hög siffra. Enligt folkräkningen 1944 utgjorde åkern 703 hektar, och 44 procent därav var utarrenderad areal, år 1956 respektive 648 hektar och 38,5 procent.
År 1948 ägde 52 procent av hushållen i socknen egen bostad, 31 procent hyrde av UHB, 1 procent av "andra bolag och allmänheter" och 16 procent av enskilda. (Wallander, a.a. s. 108.)
Under det sista decenniet har en mindre tätbebyggelse på 15 hus, skolbyggen och bostadshus, uppstått på gärdet vid kyrkan. För att bereda nya bostäder åt skogsarbetarna har UHB byggt en skogsarbetarby, som nu omfattar 17 lägenheter, samlingslokal och tvättstuga, vid Mangstorp (Kalven) och en vid Sundfall (15 lägenheter). En del sommarstugor har byggts vid Lids- och Grässjöarna samt de flesta, ett 70-tal, vid Skärjen och Långtjärnarna. Stugägarna är nästan undantagslöst icke sockenbor.
I Sunnemo församling bodde vid 1961 års ingång 1.223 personer, därav 647 män och 576 kvinnor. Ungefär 90 procent var bosatta vid sjöarna.
Emigrationen har inte starkt påverkat befolkningsutvecklingen. 1868-1880 emigrerade 25 män och 12 kvinnor, 1881-1914 151 män och 91 kvinnor, d.v.s. sammanlagt 279 personer fr.o.m. 1868 t.o.m. 1914.
Under 1700-talet var de flesta invånarna av kvinnokön, men förhållandet har ändrats. År 1950 t.ex. utgjorde folkmängden 1.260, därav 679 män och 581 kvinnor. De ogifta männens antal i åldern 15-65 år var detta år 257 och de ogifta kvinnornas 154. Det stora kvinnounderskottet är ödesdigert.
Hur gamla de äldsta vägarna i socknen är, har inte kunnat utrönas. Skäl synes tala för att en pilgrimsväg från Ölme-Väse gått norrut över Brattfors och Sunnemo. Genom hyttors och hammares tillkomst främjades vägväsendet. Böndernas vägunderhållsskyldighet har varit betydande. År 1858 uppgick de på hemmanen efter dessas taxeringsvärde indelade vägarna till 41/2 mil. Den backiga och svåra landsvägen över "Lagmansskogen" och Hästberget mellan Sund och Munkfors ersattes efter det första världskriget med den nya vägen från Sundheden förbi Skärjen. Landsvägen på båda sidor av sjöarna i Sunnemodalen förbättrades eller nybyggdes under förra hälften av 1930-talet. Under de sista åren har huvuddelen av norr-södergående vägarna belagts med oljegrus. Ännu har ej färjan vid Sund utbytts mot bro trots ihärdiga ansträngningar från sockenledningens sida. Under de sista årtiondena har åtskilliga enskilda goda skogsbilvägar tillkommit. Den största skogsägaren i socknen, UHB, har byggt de flesta.
Busslinjer fick Sunnemo för omkring 30 år sedan. Socknen har regelbunden bussförbindelse med Munkfors bruk, med Norra Råda och med Hagfors stad (22 km från Sunnemo kyrka) , med Filipstad (45 km) och Karlstad (69 km). Linjen från Karlstad når dock inte fram till själva centrum i Sunnemo. Den privata bil- och lastbilstrafiken innebär emellertid en fara för busstrafiken.
Inom socknen har funnits bäckkvarnar, två tullkvarnar, två garverier, ett bränneri och ett bryggeri, vilka samtliga är nedlagda. Även vattensågarna har nedlagts. En elektrifierad såg är periodiskt i drift.
Under handelstvångets tid hade Uddeholms bolag rätt att genom sitt "förlag" vid Sunnemohyttan i viss utsträckning bedriva handel. Per Håkansson på Aspåsen var, sedan handeln frigivits år 1846, den förste lanthandelinnehavaren i socknen och häradet. Han fick flera efterföljare. Nu finns enbart en affär i enskild ägo; privata varubussar förekommer dessutom. Sunnemo kooperativa handelsförening, som 1937 sammanslogs med Konsumtionsföreningen Munkfors med omnejd, har huvudaffär nära kyrkan och tre filialer.
Av synnerlig betydelse för Sunnemo har kyrkan och dess verksamhet varit.
Kyrkan är socknens märkligaste byggnad. Borgmästaren i Karlstad, brukspatronen Johan Börjesson byggde den av trä 1651-53; tornet och en korsarm på norra sidan tillbyggdes år 1776. Den reparerades år 1853 och erhöll då två läktare och ett orgelverk. Åren 1934-35 restaurerades kyrkan grundligt. Tillbyggnaden i norr borttogs, den gamla brädfodringen ersattes med nya spån, och innerväggarna återfick sitt ursprungliga utseende genom att väggtimret blottades. Kyrkan framstår nu i ett vackert och värdigt skick.
Bland kyrkans inventarier må följande nämnas: Karl XII:s kyrkobibel, som pryder altaret, kyrksilver bestående av en kalk med paten samt sockenbudskalk med paten, två mässkrudar, en Suldbroderad håv och två ljuskronor. I kyrkan hänger ett porträtt av borgmästare Börjesson och ett av hans maka.
De socialvårdande uppgifterna har i Sunnemo fyllts på liknande sätt som i andra kommuner. I våra dagar står storkommunens vårdhem i Myra till förfogande för de särskilt vårdbehövande. Två pensionärshem ger plats åt 16 pensionärer. I socknen finns även ett dispensärbarnhem.
Sin första skolmästare fick Sunnemo år 1832. Den förste folkskolläraren anställdes 1849. Inom småskolan verkade även längre fram icke examinerade lärare med framgång. Med tiden byggdes en rad skolhus, vilka även som ett slags bygdegårdar fick tjäna föreningsarbetet och den religiösa verksamheten. Folkskola och småskola har funnits i Björkil, Gräs, Lid och Viljamsbol, en flyttande mindre folkskola i Mon-Kalven och fast småskola i Mangstorp (Kalven), Skallberg och Godåsen.
Inom Sunnemoområdet av Norra Råda kommuns skoldistrikt finns fr.o.m. läsåret 1961-62 endast en skolenhet, en skola, nämligen i Björkil. Skolan har 6 klasser, därav en specialklass. Enhetsskola (9-årig) är fr.o.m. nyssnämnda läsår påbörjad i klasserna 1-6. Antalet elever är 103. Majoriteten av eleverna får skolskjuts. Lärarkåren utgöres av 3 ordinarie folkskollärare och en extraordinarie samt en ordinarie småskollärarinna och en extraordinarie.
Organiserad religiös verksamhet vid sidan av kyrkan bedriver Sunnemo lutherska missionsförening, som bildades 1860 och har eget hus i Viljamsbol och lokal i skolhuset i Gräs, Sunnemo missionsförsamling, som är bildad 1879 och som äger missionshuset i Gräs, samt pingströrelsen, som i viss utsträckning får disponera lokal i nya församlingshemmet. För föreningsverksamheten i övrigt har Folkets hus och hembygdsgården Gubbkroken betydelse.
Föreningslivet i Sunnemo har varit och är livligt. Först bland ideella sammanslutningar tillkom de religiösa, därefter följde från år 1885 nykterhetsföreningarna - två blåbandsföreningar verkar alltjämt - och därpå arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer samt vissa andra politiska gruppbildningar, idrottsrörelsen och hembygdsföreningen. En rad ekonomiska organisationer av skilda slag existerar alltjämt. För detta redogöres i Sunnemoboken, liksom också för det kommunala livet. Många sockenbor har här nedlagt ett intresserat, uppoffrande och osjälviskt arbete.
Hur skall det gå med "den ljusa, utomordentligt vackra Sunnemobygden''? Runt om sjöarna tränger den mörka barrskogen ner i de tidigare ljusa lövängarna, och här och var ser man ung skog växa på gamla åkrar. Man vill hoppas, att kulturbygden inte skall krympa mera. Man vill även hoppas, att socknens män och kvinnor allt framgent skall kunna finna arbete och en berikande livsuppgift i den vackra hembygden.
Sunnemo hembygdsgård av Linus Brodin
Gubbkroken heter hembygdsgården i Sunnemo och den ligger alldeles intill hyttdammen. Gården och läget för alltså tanken till en industri, som varit av den största betydelsen för både sockenbildningen och sockenbornas existens. Den gamla gården var "körstuga" och viloplats för dem, som körde malm till den hytta, Sunnemohyttan, som låg här. I gården hade de sin logi, och här kunde de i värmen från ugnarna äta sin matsäck. Lämpligare hembygdsgård kunde knappast väljas.
Hur Gubbkroken blev hembygdsgård är ett intressant kapitel. En hembygdsförening bildades 1928 med folkskollärare G. Fröding, forstmästare Y. Vessny och handelsföreståndare I. Edberg som drivande krafter och initiativtagare. Föreningen kom att heta Sunnemo hembygds- och fornminnesförening. Stiftarna började omedelbart arbeta med att samla in äldre redskap och husgeråd, fotografier och bildmaterial, som belyser socknens historia, samt uppgifter om gamla seder och bruk m.m.
Då föreningen saknade lokal för samlingarna, fick den genom kommunens tillmötesgående ett rum i andra våningen av den gamla handelsboden i Aspåsen. Här var samlingarna inhysta ända till 1936, då Gubbkroken kom i blickpunkten. Denna byggnad hade nämnda år inköpts av Sunnemo kyrkliga syförening, som ämnade inreda den till församlingshem, och då det fanns gott om utrymme, erebjöd syföreningens damer hembygdsföreningen att på vissa villkor installera sig och samlingarna här. Med tillgängliga medel hjälpte hembygdsföreningen till att restauera gården och bevara dess karaktäristiska miljö av "körstuga". De bägge föreningarna har i detta arbete lyckats på ett föredömligt sätt.
Sedan hembygdsföreningen sålunda fått tak över huvudet, kunde den med allvar ta itu med sina många uppgifter, bl.a. att rädda fasta kulturminnen, uppteckningar osv. Man har t.ex. lagt ner stor omsorg om offerkällan på hemmanet Viljamsbols mark och om socknens forngravar. Sålunda har järnåldersgravarna i Rud och bronsåldersrösena på Lidsberget frilagts och återställts. Arbetet med att rekonstruera sockendräkten har även kommit igång, och föreningen hoppas att den med hjälp av Värmlands hemslöjd skall få denna fråga löst.