Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Där sjöarna Mellan - Fryken och Övre Fryken i Fryksdalens mitt smalnar till ett sund, som är nära tre kilometer långt, byggdes tidigt en träbro och på en bergknalle, som djärvt stiger upp ur slätten och dominerar sundet, en kyrka, som fick namn av sundet. Sunds kyrka kallas den under medeltiden och socknen fick heta Sund och Sunde.
När den första kyrkan byggdes på bergknallen, Kyrkberget, kan inte sägas, men 1359 nämnes kyrkoherden Lafrids i Sunde som vittne vid en lagmansdom och det är troligen samme man, som är vittne i ett salubrev 1363. Medeltidskyrkan torde med all säkerhet ha funnits vid övergången till 1300-talet och från denna tid är också den dopfunt av täljsten med veckband och repstav samt med flikmönster, som bevarats till vår tid. Denna kyrka var troligen en träkyrka. Vid 1600-talets början var den så bristfällig att en ny måste byggas. Denna blev uppförd av sten 1641 och som moderkyrka vart den gott påkostad med inventarier. På gården Gylleby bodde då sedermera generalen, Jonas Hansson Spetz, adlad Gyllenspetz till Gylleby, och han var en frikostig givare till kyrkan. Han bekostade bl.a. insättningen av 123 fönster och sitt gravrum inredde han under korgolvet. På en del fönster satte han sitt vapen. Enligt en anteckning skänkte han också tillsammans med två andra sockenbor fyra ljuskronor. År 1692 säges det att kyrkan är "vacker och stor och har ett högt torn".
Några år efter det denna anteckning gjordes, närmare bestämt den 9 juli 1699, slog åskan ned i tornet och ödelade kyrkan. Det enda man kunde rädda var predikstolen och altartavlan. I dödboken är denna anteckning om olyckan : "många lijk som lågo in uti kyrckian i sine grafwar blefwo af elden förbrände". General Gyllenspetz och andra av hans familj åsyftas i denna anteckning, och när tornet rasade slogs gravrummet sönder. Vid upprensningen kom generalens ring i tjuvars händer. Selma Lagerlöfs roman "Löwensköldska ringen" bygger på det motivet.
Den brunna kyrkan återuppstod med murarna inbyggda i en ny på samma plats. Den blev ansenligt utvidgad 1798, men även denna kyrka ödelades av elden den 21 febr. 1886. Ur denna brand räddades silvret, dopfunten, skrudarna m.m. Under åren 1887-88 byggdes den nuvarande, i vilken också ingår de gamla murarna. Nu blev den korskyrka med tresidig koravslutning. Arkitekt var Adrian Pettersson, som tillämpade en moderniserad gotik, vanvördigt kallad "petterssonsgotik". Med sitt dominerande läge och sin rika utsmyckning, bl.a. Simon Sörmans altarmålning, är kyrkan synlig på stort avstånd. Utanför södra ingången avtäcktes 1910 Valter Runebergs porträttbyst av Anders Fryxell, historieprofessorn, som åren 1835-81 var kyrkoherde här. Högtidstalet vid detta tillfälle hölls av Selma Lagerlöf. Bysten var en gåva av skulptören, vars fader, den finske skalden, var en stor beundrare av Fryxell. Det berättas att det var utsikten från Kyrkberget, som inspirerade Fryxell till Värmlandsvisan.
För de människor, som under förhistorisk tid söderifrån och utefter den präktiga "landsväg", som de två nedre Frykensjöarna var, sökte sig uppefter dalgången, inbjöd den ljusa och öppna bygden vid sundet och norröver till bosättning och odling. Stenåldersmänniskorna var givetvis fiskare och jägare och i viss mån jordbrukare, och rika fynd efter dem har gjorts. Bronsålderns människor har kastat upp rösen av större och mindre format på bergryggarna utefter sjön och på Malön. Även fynd från järnåldern har gjorts. Utan överdrift kan sägas att den del av orten, som under tidig medeltid kom att bilda Sunds socken, har att uppvisa de flesta fynden från förhistorisk tid.
Som gränsberg mot Älvdalen reste sig den mäktiga Hinnershöjden. Ransäters, Ekshärads och Norra Råda socknar mötte i öster. I söder fick socknen gräns mot Östra och Västra Ämtervik och i norr mot Lysviks socken. I väster tillstötte Jösse härad med Mangskogs socken. Gräsmarks socken hörde ända fram till Vasatiden till Sunds socken. Centralbygd blev områdena invid Fryken och nedre delen av Rottnaälvens lopp. Skogsområdet, som blev Gräsmarks socken, utnyttjades för säterdrift. De viktigaste älvarna är Björkälven, som kommer till Fryken från den fordom stora sjön Björken, Lerälven, som kommer från väster och rinner genom köpingen, och Stöpan, som går fram i socknens västra del och rinner till Fryken. Den största är dock Rottnaälven, som från sjön Rottnen rinner till Fryken. Alla dessa älvar har under sitt lopp åtskilliga forsar, som till en början fick tjäna till kvarnfall för att sedan under åtskilliga århundraden få lämna kraft till järnbruk och manufakturverk.
Bland bergshöjderna, skogklädda och här och där dominerande, märkes Tossebergsklätten 342 meter över havet, Degerhöjden sydväst om Rottnen 366 meter, Rummekull 366, Finnfallet lika högt, Pörtberget 352, Rävkullen 342, Gettjärnsklätten 309 och Bygrävlan 329 meter över havet. Socknens hela areal är 517,53 kvkm land, och av ägovidden upptager åker 8.625 hektar, naturlig äng 891 hektar och skog 40.041 hektar. Storskiftet gick över en del hemman 1783 och 1789 och laga skiftet fastställdes 1840-76.
I den äldsta skatteboken, från 1503, är 50 gårdar upptagna såsom tillhörande dåvarande Sunds socken, men därvid är gårdar också i nuvarande Gräsmarks socken medtagna. Jordeboken från 1540 uppvisar, sedan gårdarna i Gräsmark och Ämtervikarna fråndragits, 49 skattskyldiga bönder och lika många gårdar. Under detta århundrade tog uppodlingen verklig fart. Längden av år 1613 för Älvsborgs lösen omfattar 315 skattskyldiga personer.
Den egentliga jordbruksbygden, vars utveckling framgår av ovan nämnda siffror och som låg invid sundet och norr därom, genomkorsas icke av några älvar och berördes därför icke av den järnhantering, som just under 1600-talet började sträcka ut sig till landskapets mellersta och västra bygder. I Bergslagen hade all tillgänglig vattenkraft, skogar och arbetskraft redan tagits i bruk. De många vattenfallen i Klarälvsdalen och Fryksdalen, som dittills endast fått driva otaliga småkvarnar, måste redan under 1600-talets första hälft börja lämna kraft åt stångjärnshammare. Sedan fortsatte utbyggnaden under 1700-talet och bönderna fick i stor utsträckning överlämna jordbruk och kreatursskötsel åt kvinnfolken och själva bli malmkörare, kolare och hantverkare för bruken. Förändringen började i de tre forsfallen i Rottnaälven, där inte mindre än tre stångjärnshamrar anlades:
Den äldsta av dem kallas än Rottneros och än "mäster Svens hammare". Den omtalas 1633 i Karlstads dombok. Anläggaren torde ha varit borgmästaren i Karlstad Johan Börjesson. Emellertid kom den inte riktigt i gång förrän den omtalade "mäster Sven" tog hand om driften. Det var den vida berömde kyrkoherden i Fryksdalen Sven Bengtsson Elfdalius, sedermera biskop i Karlstad. Omkring år 1637 anlades Forsnäs hammare, senare benämnd Skarpeds hammare, ovanför Rottneros. Den tredje anlades vid mellanfallet och fick namnet Rottnedals hammare. Rottneroshammaren fick heta Rottneholm. Dessa tre hamrar hade gemensam ägare vid århundradets slut.
I nordligaste delen av den västra jordbruksbygden flyter Björkälven till Fryken. Denna älv gör under sitt lopp tre större vattenfall. Vid det närmast sjön anlades 1695 Björke hammare, sedermera Björkefors. Upphovsmannen till detta hammarverk var rådmannen i Karlstad Torbern Nildman. På 1700-talet tillkom med anläggningen av ett kopparverk och en del smedjor för spiksmide i älven Leran. Detta verk fick namnet Lersjöfors, vars anläggare var kopparslagaren Jonas Nyqvist, som erhöll privilegierna 1724. Dess förnämligaste produkt utgjordes av kopparformar för hammarverkens behov, men här tillverkades också kopparkärl för hushållen. I nedersta forsfallet i älven Stöpan, som från väster rinner till Fryken, anlade hammarpatronen Christopher Myhrman, ägare av Rämmens hytta, år 1747 en stångjärnshammare, som fick namnet Stöpafors. Slutligen kom ytterligare ett hammarverk i Björkälven till stånd år 1760, anlagt av en av Värmlands störste bruksägare denna tid, assessor Antonsson. Hammarverket fick efter honom namnet Antonström.
Vid 1700-talets slut, närmare bestämt 1798, anlades det sista järnbruket i Sunne socken, nämligen Annefors manufakturverk. Det var i en öde trakt på gränsen till Norra Råda och vid norra ändan av Ransjön. Denna skogstrakt hade uppodlats av finnar. Platsen hette tidigare Mansåna. Anläggaren, hammarpatronen Engholm, erhöll privilegier på en knipphammare, 4 spikhamrar och ett skärverk för 2 stockar, allt till förädling av 200 skeppund tackjärn om året.
Enligt 1805 års mantalslängd uppvisade socknens järnbruk följande befolkningssiffror: Antonström 6 hushåll med 24 mantalsskrivna, Björkefors 5 hushåll med 28 mantalsskrivna, Annefors 2 hushåll med 8 mantalsskrivna, Rottneros 8 hushåll med 36 mantalsskrivna och Stöpafors 10 hushåll med 43 mantalsskrivna. Samma år hade Sunne en folkmängd på 6.445 personer, år 1865: 11.281, år 1880: 11.742 och år 1908 9.931. Vid senaste sekelskiftet hade socknen 6.058 invånare.
Vid mitten av förra århundradet kom den värmländska järnhanteringen i ett särskilt brydsamt läge. Den svåra konkurrensen på världsmarknaden, de långa vägarna till gruvfälten och hyttorna i östra Värmland, ökade krav på bättre arbets- och löneförhållanden etc. gjorde det nödvändigt med en centralisering i närmare anslutning till råvaran. Många av de små järnbruken nödgades slå igen och vad denna socken beträffar nedlades Björkefors 1851, där man dock fortsatte en liten sågverksrörelse. Vid Stöpafors upphörde smidet i slutet av 1860-talet. Vid Annefors var sista arbetsåret 1859. På 1830talet nedlades manufakturverket Lersjöfors osv. Vid Rottneros byggdes ett gjuteri och en mekanisk verkstad för tillverkning av slåttermaskiner, och vidare anlades en vattensåg. Järnbruket hölls dock i gång fram till 1880. Här uppfördes 1882 ett träsliperi, som blev Fryksdalens största.
Det blev alltså träet, som vid denna tid efterträdde järnet som huvudvara. En hel del mindre sågverk anlades, bl.a. ett vid Arneby, ett vid Hånsjön, ett vid Malviken, ett vid Lersjöfors och ett i Stöpafors. Vid denna tid började vandringar för arbetsförtjänster på andra håll att tvinga sig fram. Till Amerika utvandrade från Sunne socken åren 1881-90 icke mindre än 1.162 personer, 1891-1900: 1.331 och åren 1901-08: 1.163 eller tillsammans 3.656 personer. Av dessa återkom 598.
Långt innan bruksrörelsen fick bruk för socknens manliga befolkning låg fryksdalingarna ute på arbetsvandringar i andra orter. I räkenskaperna för Asphytte kronobruk finner man timmermän, och år 1570 uppehöll sig vid bruket 33 timmermän från Fryksdalen och Älvdalen mest hela året. Järnbrukstiden gav så arbete hemmavid, men när denna tog slut, började vandringarna igen. Allmogen i Sunne socken var liksom allmogen i övriga socknar hantverkskunnig, men det blev nu som "plöjare" i andra landskap den sökte sin förtjänst. En försigkommen och med ledaregenskaper begåvad bonde åtog sig sålunda arbetet och blev så att säga "förman". Han kallade och tingade upp sina grannar och närboende, och på order från de stora jordagodsen i Närke, Södermanland, Uppland och andra landskap drog de med sina plogar och hästar iväg till arbetsplatsen. Titeln "plöjare" är ännu i slutet av förra århundradet vanlig på dylika brevorder. De bönder som inte gav sig iväg på dylika vandringar gjorde selar - en dynasti av selmakare är känd - och andra nyttoting. Även till Norrland gick arbetsvandringar av timmerkarlar och körare.
I sin årsberättelse 1856 säger hushållningssällskapet: "Då jorden i Fryksdalen skall skötas av mindre arbetsföra, under det de kraftigare odlar andras jord, skall ovillkorligen jordbruket i Fryksdalen bliva eftersatt. Avkastningen kan icke uppfylla behovet". Säderproduktionen i Fryksdalen understiger betydligt konsumtionen, konstaterades det, och för att upphjälpa jordbruket vidtogs just denna tid, 1850-talet, en rad kraftiga åtgärder. Det tidigare cirkulationsbruket var ännu brukligt med rent träde, höstråg, tre års gräsvall samt två till fyra år havre. Råg och havre var huvudsäden, men vete som 30 år tidigare blott odlades vid några herrgårdar och ansågs mindre passande för åkerjorden, vann insteg omkr. 1850. Potatis ingick inte i cirkulationsjordbruket. Vad potatisen beträffar hade man redan under 1700-talets sista decennier börjat odla denna i de fryksdalska finnskogarna, där sandjorden gav goda skördar . Nere i jordbrukssocknarna var man skeptisk. Komminister Lars Sundén, död 1809, sökte med alla medel få bönderna i Sunne att odla potatis - han fick namnet "Jorläppelprästen" - men först på 1830-talet började man odla litet smått. År 1853 började man med rovorna.
I september 1849 hölls den första plöjningstävlingen i Fryksdalen på Sunne prästgårds marker. Prof. Fryxell var värd, och vid ett talrikt besökt möte diskuterades lämpliga binäringar för jordbruket och naturligtvis också utvandringen. Under 1850-talet satte man också i gång med nyodlingar. Komminister Sjöholm gick före med gott exempel och vid Lersjön nyodlade han omkr. 40 tunnland. Ett tjärn på hemmanet Getnäs marker utdikades, och där hoppades man vinna 450 tunnland. Sjöarna Björken och Hån sänktes 1856, varvid 230 tunnland åkerjord vanns och samtidigt vanns 340 tunnland genom förbättringar. År 1871 öppnades ett mejeri vid Rottneros och 1884 ett vid Björkefors.
Skolan fick i denna socken en tidig start genom den bruksskola, som 1801 öppnades vid Rottneros. Dåvarande ägaren greve Claes Adam Wachtmeister bekostade bygget och inventarierna samt avlönade läraren. Denna skola var närmast avsedd för de underlydandes barn, men den var även öppen för allmogens så långt utrymmet tillät. Växelundervisningsmetoden infördes i skolorna vid Rottneros och Tosseberg och i Torsby skolrote. Skolan vid Rottneros upphörde 1855. Anders Fryxell var en energisk ivrare för barnens undervisning, och då ambulatoriska skolor inrättades 1834, anslog han till lön åt skolmästarna fastigheten Laggarängen. De vandrande lärarna under 1830- och 1840-talen var talrika och det var mest inhyses "drängar och soldater". År 1859 inrättades en högre folkskola med lokal i sockenstugan. Den skolan, lantbruksbetonad, är ännu i verksamhet efter moderniseringar. År 1863 inrättades småskolor med sex lärarinnor. år 1875 hade socknen 11 folkskollärare och 6 småskollärare och lärarinnor. Under åren 1864-70 byggdes 15 skolhus för en sammanlagd kostnad av 90.000 kr. Ett nytt skolhus uppfördes 1875 i Svinebergssäter. Samma år startades en "syskola", där undervisning lämnades varje lördagseftermiddag.
För fattiga och oförmögna åldringar hade - här som i andra socknar - i äldre tider ordnats med roteindelning. På 1880-talet inköptes en jordbruksfastighet i hemmanet Brårud, där ett vårdhem öppnades, vilket var i bruk till 1912, då kommunen inköpte det gamla militiebostället Bergskog. Till detta hörde då 31 hektar åker och 120 hektar skogsmark. åkerjorden har sedan utökats betydligt genom nyodlingar, och Vårdhemmet förfogar nu över nära 80 hektar åkerjord. Där finns plats för omkr. 40 pensionärer. I köpingen har två moderna pensionärshem uppförts.
Inom socknen har funnits och finns än i dag en rad herrgårdar. Hammarpatronerna byggde ståndsmässiga gårdar och därtill kom en rad militieboställen. Björkefors bruksherrgård uppfördes på 1820-talet och där residerade den brukspatron, som fått stå modell till Sintram i Gösta Berlings saga. Gården är nu konvalescenthem. Bruksherrgården Stöpafors är uppförd på 1740-talet av brukspatronen Christopher Myhrman. Skinnargården var boställe för en kapten vid Värmlands regemente. Gården är riven. Angersby var också officersboställe och nu riven. Gylleby, som var i ätten Gyllenspetz ägo i flera generationer, är pensionat, och länsmansgården Ulvsby har nu samma karaktär. I Öjerviks 1700-talsgård, som ödelagts av eld, bodde modellen till "major Samzelius" i Gösta Berlings saga. Stamfadern till den Lagerlöfska släkten bodde på Helgeby. Slutligen bör nämnas Rottneros, den bruksherrgård, som nått den största berömmelsen som "Ekeby" i Sagan. Herrgårdsparken, anlagd av majoren, bruksägaren och fil. hedersdoktorn Svante Påhlson har blivit vida berömd för sin skönhet och sin samling av skulpturer. Där finns sålunda bland storslagna blomsterarrangemang uppställda över 100 konstverk av svenska, danska, norska, finska och isländska skulptörer.
Av ålder blev bygden på ömse sidor om sundet och bron, vilken omtalas första gången i Gyllenii dagbok 1665 och ombyggdes 1684, samt omkring kyrkan, vissa tider på året samlingsplats för Fryksdalen. Här låg också i övre ändan av den långa Åmbergsbacken marknadsplatsen, och marknaden på "Åmbergsheden" var en av landskapets största. I litteraturen under 1700-talet kallas den den viktigaste marknaden och hölls då i slutet av september. år 1841 flyttades den till första fredagen i oktober. Som bekant kallas den i litteraturen "Den evie gläjja", vilket uttryck förekommer i en notis från 1841, då marknaden var besökt av omkr. 30.000 personer. Som den stormarknad och verkliga folkfest den var, räknade man tiden efter densamma. Ett barn kunde sålunda sägas "bli 6 år tre veckor före Åmbergshea", man gjorde upp sina mellanhavande där och där stadde man sitt tjänstefolk. Ännu vid sekelskiftet varade marknaden i flera dagar. Den hade då sedan 1891 flyttats ner till området intill bron.
En tätort började växa fram invid bron omkr. 1850, då samhällets största hus, det s.k. "Slottet", uppfördes, men dessförinnan hade tingshuset blivit byggt i närheten av den gamla marknadsplatsen på Åmbergs hed. Förut hade tingen med Fryksdals härads allmoge hållits i olika hemman. Tingshuset togs i bruk 1830 och är nu hembygdsgård, sedan det nyaste byggdes i köpingen 1939. På östra sidan om sundet och intill bron låg sålunda kyrkan, prästgården, klockargården och den lilla stuga, som organisten Faber hade byggt på 1700-talets senare hälft och som kallades "Faberstugan". Organisten Faber har med sitt verkliga namn kommit med i Gösta Berlings saga. Intill den stugan låg 1850 ytterligare några, där arbetsfolk bodde.
På sundets västsida låg båtbryggan med faktorier, och sedan en hel del ångbåtar och lastdragare börjat trafikera sjöarna, var där ett rörligt liv. På backen ovanför bryggan byggdes "Slottet". Här öppnades 1855 det första postkontoret. År 1835 förordnades hela Fryksdalen till ett provinsialläkardistrikt. Den förste innehavaren bodde några år vid Rottneros och var samtidigt bruksläkare. Så småningom blev Sunne station, och 1866 delades detta stora distrikt i två, varvid det nedre fick namnet Sunne distrikt. Detta delades 1945. Ett filialapotek öppnades på västra sidan 1848, och så var tätortens stomme färdig. Hantverkare flyttade in på hemmanen Åmbergs och Skäggebergs marker, som sedan blev köpingens marker, och den siste kopparslagaren från manufakturverket vid Lersjöfors slog sig ned i tätorten liksom kakelugnsmakare, skräddare, skomakare, hattmakare etc. I närheten av ångbåtsbryggan öppnades en salubod. Ett garveri fanns vid Lerafors, det flyttades till samhället och här tillkom snart ett färgeri. År 1867 hade tätorten bryggeri, telegrafen öppnades "för korrespondens 1881", och 1891 kunde tätortens invånare telefonera med angränsande bygder. En veterinär anställdes 1860, och allt flera handelsbodar öppnades, medan bebyggelsen fortsatte. Så vart tätorten municipalsamhälle och den 1 jan. 1920 erhöll den köpingsrättigheter. Denna fick till en början en areal av 108 hektar.
År 1905 hade samhället 1.006 invånare, år 1915: 1.269, år 1925: 1.605 och år 1950: 3.004. Sistnämnda år hade Sunne socken 7.022 invånare. Vid årsskiftet 1961-62 hade köpingen 3.250 invånare och socknen 6.058.
Wermlands Enskilda Bank öppnade 1867 i samhället ett avdelningskontor, och 1856 hade Sunne Sparbank börjat sin verksamhet. På hösten 1946 öppnade Svenska Handelsbanken ett avdelningskontor i köpingen.
Köpingens ursprungliga areal har ansenligt utökats. År 1935 inkorporerades sålunda delar av Skäggebergs hemman och 1949 cirka 517 hektar av socknen.
Sunne samrealskola invigdes 1936. Inom köpingen finns bl.a. sågverk, snickeri- och smidesverkstad, plåtslageri och gravvårdsindustri samt naturligtvis åtskilliga bilverkstäder. Hembygdsgården på Åmberg är en sevärdhet och köpingen har genom den reklam denna och dalgången fått genom Gösta Berlings saga blivit en turistort av ansenliga mått. Efter kommunsammanslagningen kom Sunne socken och köping att jämte Östra och Västra Ämtervik bilda en kommun med namnet Stora Sunne kommun.
Sunne hembygdsförening bildades 1923 och fick rätt snart efter starten förvärva en enastående samling av smide från Fryksdalen, lås, dörrbeslag m.m. efter avlidne komministern i Sunne Vitalis Svensson. Då föreningen icke hade möjligheter att lösa sin byggnadsfråga, måste man ända fram till 1940 lagra samlingarna. Sistnämnda år fick föreningen nyttjanderätten till det gamla tingshuset i Åmberg, där samlingarna ordnades och katalogiserades. År 1950 överläts byggnaden jämte tillhörande uthus med full äganderätt, och till dessa byggnader hade 1941 kommit en stolpbod, skänkt av Olov Nilsson på Myråsen.
Genom dessa förvärv var platsen sedan given, och från prästbostället Norra Åmberg lyckades föreningen år 1949 förvärva ett intilliggande område. Detta sträcker sig från stora landsvägen och till och med sluttningen av berget mot sjön Fryken, ett läge av stor skönhet.
Den år 1945 förvärvade stora parstugan i två våningar från Askersby i Sunne socken kunde efter områdets förvärvande flyttas hit, och för bestridande av kostnaderna gav majoren Svante Påhlson genom Fryksdalens Gille en summa av 100.000 kr., varjämte Stora Sunne kommun och Sunne köping bidrog med sammanlagt 55.000 kr. Den ståtliga gården med sin dominerande plats på berget invigdes av landshövdingen 23 juni 1957. Året förut flyttades till området dels en skvaltkvarn från Kamptjärn, dels en kölna, som skänkts av församlingen.
Förutom dessa byggnader äger föreningen en envånings parstuga vid Råmyränga.
Den stora manbyggnaden är till både interiör och exteriör ytterst förnämlig, och flera av rummen blev 1817 dekorerade av en allmogemålare, troligen Anders Dahlström, som var verksam och flitigt anlitad vid denna tid.
I detta sammanhang bör nämnas att Askersbygden har nära anknytning till den storbondesläkt, Ingemarssönerna, som Selma Lagerlöf haft som modeller i "Jerusalem".
Sunne hembygdsgård har tack vare sitt läge blivit en stor attraktion och ett utflyktsmål för turister. Det är också ordnat med servering i och utanför gården med vidsträckt utsikt över Frykensjöarna.
En av föreningens ivrigaste tillskyndare, köpman Nat. Hedin, har ordnat samlingarna och därjämte upprättat ett register över fasta fornlämningar och kända fornfynd.