Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Södra Ny socken är belägen i Värmlandsnäs kommun och gränsar i öst till Vänern, i söder till Botilsäter, i väst till Huggenäs och i norr till Bro. Hela arealen uppgår till 5.632 hektar, varav 1.524 hektar åker, 6 hektar tomt och trädgård, 98 hektar naturlig äng, 3.290 hektar skogsmark och 704 hektar övrig mark.
De högsta åsarna återfinner man i närheten av Vänern, såsom norr om Öröhamn, Kungsåsen på Fermsås skogsmark och Vakåsen på Sjönnebols skogsmark. På den sistnämnda åsen brukar ungdomen ännu samlas till gökotta i juni, och därifrån har man en vid utsikt över bygden och sjön.
Socknens namn synes vittna om, att det kan vara fråga om en ny socken, en ny kyrka. Detta tydligen i förhållande till andra i trakten. Bygden är emellertid gammal, varom bl. a. fem hällkistor från stenåldern vittnar. Dessa fornlämningar är emellertid så belägna, att de kan sättas i samband med Staviken och Hästholmsviken, vars fiskrika vatten torde ha utgjort förutsättningen för den första bosättningen här. Ett par av dessa hällkistor är belägna i Mellgården, två på Groruds och en på Bockeruds marker. I den sistnämnda kistan, som vid undersökningen var helt spolierad, påträffades en skafthålsyxa och en lancettlik spjutspets.
I övrigt har skafthålsyxa påträffats i Barås, flintdolk och skafthålsyxa i Gunnarsrud, tunnnackig flintyxa i Kvarntorp och Sjönnebol, spjutspets av flinta i Grorud, trindyxa och tunnackig yxa i Takene och skafthålsyxa i Rördalen.
Några bronsålderslämningar har inte hittats i socknen. Däremot finns det i Fornvännen 1917 en del anteckningar av T. J. Arne om ett gravfält vid Hagaberg, där man 1912 funnit delar av tre sirade lerkärl. Djurklou uppger i sin skildring av Värmlands fornminnen 1867 ett gravfält vid Ramstad, redan på hans tid försvunnet. Enligt ett sockenstämmoprotokoll har det vid kyrkan legat en stor hög, som togs bort vid slutet på 1700-talet.
På Sjönnebolsskogen fanns förr en kallkälla, som kallades Lellegostöcke-källan (Lillagoda-stycket-källan). Dess plats var i den spetsiga vinkel, som numera bildas av landsvägen mot Örrud och utgården Mossen. Det sades, att en kvinna ibland visade sig där och att hon sörjde över att hon förlorat sitt barn.
Från denna socken härstammar också det på sin tid mycket välkända Skragge-namnet. Rolf Lagerborg berättar i sin bok "En värmlandssläkts öden", att på Ramstad härskade en storman, Pelle på Ramstad, vilken var av Stork-släkten. Av honom lånade Joen Skragge i Hällbostad en båt och ett nät. Joen for sedan över sjön till Hammarö-Skage och tog där fyra getter och en handkvarn, varefter han for hem igen. Han stannade på Killingeholmen utanför Staviken över natten. Medan han sov, drev båten ifrån holmen och in på Mässviks udde, där den gick sönder. Då begärde Pelle "40 ortich" för varje dag båten var borta, såsom lagen stadgade pä den tiden. Detta betydde, att hela Hällbostad gick åt för Joen Skragge. Saken är relaterad i ett intyg, som förvaras i Kammararkivet och är en av de handlingar, som ingår i en utredning, vilken företogs av Gustav Vasa, för att han skulle få klarhet om, hur det förhöll sig med Hällbostads karaktär av frälse. Emellertid kan det sägas, att Skragge lyckades klara sina finanser. Hans ättlingar blev ofta dugligt folk, och adelsätter med namn som Skraggenschöld, Hermelin och Lagerborg härstammar från hans släkt.
En märklig by i socknen är Grorud, där bebyggelsen är samlad på en liten ås. Manbyggnaderna ligger i mitten, omgivna av uthusen, som ligger i var sina sammanbyggda längor i åssluttningarnas nedre del.
Socknen domineras av Sjönnebol, det stora godset, som under vissa tider också omfattat Ramstad. Enligt en anteckning i Gustav Vasas registratur (del 2, sid. 388) säges Ramstad i Södra Ny ligger på Dal, vilket torde sammanhänga med att denna del av Värmland fordom betraktades som en del av Dalsland.
Manbyggnaderna i socknen kännetecknas av den typ - timrade stugor med två rum och kök på nedre botten samt ett gavelrum som var den mest förekommande vid mitten av 1800-talet. Ofta har de i senare tid moderniserats. På skilda håll finns också manbyggnader som redan vid början av innevarande sekel hade frontespis ovanom glasveranda.
Folkmängden vid årsskiftet 1961-62 utgjorde 331 personer. År 1885 redovisades 1.003 invånare, vilket torde beteckna det högsta befolkningstal som socknen haft. Vid samma tid hade socknen 1.910 hektar åkerjord, vilket är drygt 300 hektar mer än nu.
Jordbruket står på hög nivå. Mekaniseringen är genomförd i så stor utsträckning som f. n. är möjligt och lämpligt. Stora arealer är täckdikade. De stora gårdarna bedriver kreaturslöst jordbruk, medan småbrukarna i allmänhet fortfarande har kor för mjölkproduktion.
Till Sjönnebol hör stora skogsarealer, där åtskilliga skogsarbetare tidvis är anställda. På gården fanns också tidigare ett sågverk för uppsågning av eget virke. Ett mindre sågverk är i drift i Örrud. Där köper man timmer av skogsägare i orten och förädlar det till byggnadsvirke.
Någon annan industri finns inte inom socknen. En kvarn vid Tilderud tar dock emot spannmål till förmalning åt ortens folk. Förmalningen av säd till mjöl var förr ett ganska stort problem för folket i bygden, ty det var dåligt beställt med vattenkraft. Man utnyttjade dock de små fall, som kunde finnas, och hade år 1626 fyra bäckkvarnar inom socknen. År 1825 hade man utökat deras antal till fem, och härtill fanns då 12 väderkvarnar, som hade vunnit en god spridning på Värmlandsnäs. Ett kvarnhus till en väderkvarn står fortfarande kvar i Våle. Det bär årtalet 1795.
Socknen har goda hamnar i såväl Staviken som Öröhamn. I äldre tider var Karlstad bygdens köpstad, och man färdades dit på båt med grisar, höns och annat, som var säljbart. Hade man hästar och kor till försäljning, for man landvägen. Det var särskilt på marknaderna, som affärer gjordes. På 1880-talet, då Säffle hade blivit köping, deltog man även i ett par marknader där, varför marknadsresorna till Karlstad blev glesare än förut. Vid slutet av 1800-talet fick socknen egna butiker. Under förra hälften av detta århundrade uppstod diversehandel i Falkerud, Fredricelund, Grorud och Örrud. Genom minskad kundkrets på grund av folkuttunningen har butikerna i Fredricelund och Örrud upphört.
Vägen Södra Ny kyrka - By (Säffle) kyrka betraktades som sockenväg ännu på 1840-talet. Man hade också väg fram till Bro kyrka och (senare) Värmlandsbro järnvägsstation. År 1835 befanns vägen Örrud-Södra Ny kyrka vara i ett dåligt skick, och intressenterna kallades till sammanträde för att dryfta frågan om vägens iordningställande. Men ingen enighet uppnåddes, och först 1913-14 byggdes vägen såsom allmän bygdeväg. På 1920-talet började busstrafiken på Säffle, och den fortfar ännu och är förbunden med skolskjutsar och mjölktransport.
Säffle-Tidningen och Nya Wermlands-Tidningen har största spridningen i socknen.
I ett sockenstämmoprotokoll från 1756 står antecknat, att den nya kyrkan skall läggas mittför den gamla. Någon riktig beskrivning på den gamla kyrkan finns inte, men genom noteringar i diverse protokoll kan man få en viss uppfattning om dess utseende. Det var en timrad träkyrka med mellantak och läktare, klockstapel, som stod bredvid, vapenhus och bro framför detta. Den hade flera fönster. Golv fanns i "gången" och koret, medan det under stolarna var bara jord.
Hur man lappade och lagade den gamla kyrkan blev den likväl inte hjälpt. Därför kom sockenmännen 1756 överens om att bygga en ny kyrka av sten. På den tiden ägdes Sjönnebol av kapten E. G. von Echstedt, som tog itu att allvarligt driva på det beslutade kyrkbygget. Samme byggmästare som uppfört Karlstads domkyrka, Haller, åtog sig detsamma. Han avled emellertid innan byggnaden var färdig. Hans änka skrev till församlingen, att hennes make hade gjort ett alltför "lindrigt" kontrakt, varför hon begärde ytterligare 50 daler. Hallers gesäll Sven Hertz fullbordade bygget.
År 1770 var kyrkan färdig, och man överflyttade predikstolen och altarutrustningen från den gamla kyrkan.
På tornets framsida står bokstäverna "EGvE-UEG", vilket utgör en hyllning till Erik Gustaf von Echstedt på Sjönnebol och hans maka, Ulrika Eleonora Gadde, som ledde bygget. Siffrorna 1757 på tornet synes ange årtalet för kyrkbyggets början.
Huggenäs kyrka skulle enligt ett förslag av 1824 läggas öde och församlingsborna där ansluta sig till Södra Ny. Det beslöts att Huggenäsborna skulle bygga sig en egen läktare i västra ändan på kyrkan samt sätta in två bänkar i koret. Huggenäs anslutning skedde i oktober 1842, men läktaren blev färdig först 1845. Kyrkklockorna i Huggenäs flyttades också över till Södra Ny kyrka.
På högra korväggen hänger ett krucifix, som troligen tillhört den tidigare, medeltida altaruppsatsen. I kyrkans tornrum bevaras några smidda gravkors. De härrör från tiden omkring 1800.
Södra Ny missionsförsamling räknar den 8 april 1881 som sin födelsedag. Emellertid hade fri andlig verksamhet då förekommit i ett 20-tal år. Socknens folkskollärare och organist blev ordförande i Näs lutherska missionsförening. Söndagsskolan i socknen räknar sina anor från början av 1860-talet.
Ända fram till 1885 hölls de religiösa sammankomsterna i hemmen men större möten i kyrkan eller skolan. Strax efteråt byggdes särskilda missionshus i såväl Tilderud som Örrud, och det var många som hjälpte till. Örruds missionsförsamling bildades 22 mars 1894. Missionshuset i Rördalen, som sorterar under Södra Ny missionsförsamling, inrättades 1895 i en stuga, som genom ombyggnad gjordes mera lämpad för sitt ändamål. Den kristliga ungdomsföreningen Klippan bildades den 2 juni 1917. Även bedrives juniorverksamhet. Samtliga föreningar är anslutna till Svenska missionsförbundet. Den frikyrkliga verksamheten är i socknen mycket livlig, och på hösten 1961 invigdes en nyuppförd ungdomslokal i anslutning till Tilderuds missionshus.
En häxprocess år 1720 lever ännu kvar som ett dystert minne från förr. Elin i Mofikerud är det mest kända namnet. Hon jämte fem andra kvinnor anklagades för att ha ridit till Blåkulla vid påsken. Landshövding Conrad Ribbing var emellertid avancerad nog att inse, att tron på häxor var en sjukdom, och sedan protokollet kommit fram till k. m:t blev de anklagade fria. Elin i Mofikerud och Kerstin i Takene hade dömts till döden av häradsrätten, och de övriga skulle slita ris.
I protokollet från denna process får man veta, att tre av de sex kunde läsa i bok, medan de övriga kunde läsa vissa kristendomsstycken utantill. Detta var ju långt före folkskolans tid men vittnar om att den undervisning som gavs av präst, klockare eller andra personer kunde ge ett visst resultat.
År 1788 anställdes en Peter Nilsson i Örehamnsdalen att handha ungdomens undervisning. Redan 1827 kom sedan frågan om en fast folkskola på tal. På våren 1830 stod det första skolhuset, som var i Mällgården, färdigt. Man beslöt då bl. a. att köpa 50 griffeltavlor åt skolbarnen. År 1864 beslöt man bygga ett nytt skolhus med lärarbostad på Sjönnebols mark i närheten av kyrkan. Vägen till Kyrkskolan blev emellertid för lång för barnen i Örrud, varför 12 veckors undervisning förlades dit. Småskolor inrättades i Kvarntorp, Västergården, Tilderud och Rördalen. År 1930 byggdes dessutom skolhus i Grorud. Men vid den tiden måste det annars bli onödigt med skolhusbyggande, ty folkminskningen började då göra sig tydligt gällande samtidigt som busskommunikationerna utvecklades. År 1934 indrogs skolan i Västergården, 1950 nedlades Örruds och 1961 Hällbostads skola. En förändring har gjorts i skolorganisationen, så att skolan i Södra Ny nu undervisar barn i klasserna 3-4 med endast en lärare.
Någon fattigstuga var man inte intresserad av i Södra Ny, när högre myndigheter först väckte frågan om en sådans inrättande. År 1770 fick 19 fattiga polletter, som berättigade dem att tigga på socknen. År 1817 indelades socknen i 14 fattigvårdsrotar, varav 7 skulle ha rotehjon och 7 erlägga vardera en tunna råg och två tunnor havre. År 1929 beslöt grannkommunen Bro att bygga ålderdomshem, och Södra Ny fick tillstånd att där förhyra platser för sina vårdbehövande.
Södra Ny etablerade från 1842 samarbete med Huggenäs ifråga om skolväsendet, men 1878 beslöts, att de båda församlingarna skulle skiljas åt i detta hänseende och bilda var sitt skoldistrikt.
Den 1 jan. 1952 ingick socknen som en del i Värmlandsnäs storkommun.