Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Segerstad, socken i Värmlands län, Grums härad, väster om Karlstad, omfattar den mellan Kattfjorden och Åsfjorden i Vänern utskjutande halvön vid Norsälvens mynning samt Åsunda mfl. öar och holmar. Ytvidden är 63,63 kvkm, därav 2.030 hektar åker och 3.072 hektar skogsmark. - Uppslagsbokens strikta uppgifter ger oss den gamla socknen i ett nötskal. Dessutom kan tilläggas att den kommunalt hör till Nors storkommun, kyrkligt till Nors och Segerstads pastorat i Karlstads stift.
Segerstad är ett stycke Värmland, som inte nämnes med många ord - om ens alls - i turistbroschyrerna, en lugn och stillsam jordbruksbygd vid sidan om allfarvägen. I litterärt sammanhang är den veterligen med bara i "Värmlänningarna". Då Erik skall skickas bort från sin Anna blir det till mormor i Segerstad.
Färdas man Europaväg 18 västerut från Karlstad över Sörmons skogklädda sanddyner, far man lätt värdshus förbi. Men lockas man av skylten "Segerstad 6" att ta av söderut genom skogen, blir man snart glatt överraskad. Med de hundraåriga björkarna vid Mons gård på gränsen mellan Nor och Segerstad i fonden får tavlan djup och rymd: En slättbygd, ljus och vänlig, sveper i mjuka vågor med åkrar och ängar bortåt Liljenäs och Edsbergsgårdarna mot kyrkan i söder och mot Törne och Segerstabyn i väster.
Sockennamnet nämnes enligt Diplomatarium Suecanum redan år 1287 under formen Sigarstad och är curia till Skara domkyrka.
Socknen äger ingen sjö men omslutes på tre sidor av Vänerns väldiga vattensamling, som ger goda fiskevatten och fina badstränder särskilt vid Bredsand och Torsviken. Sommarstugebebyggelsen är följaktligen betydande. Vid Torsviken har under senare år ordnats en utmärkt kommunal bad- och campingplats, som är flitigt anlitad.
En gång har segerstadsslätten varit sjöbotten, och minne därav är sanden och vänerleran. Berggrunden består av olika slags gnejs, men bergtopparna når inga stora höjder; högst är Lompberget, 106,6 m, på gränsen till Nor.
Intrycket av vid och öppen slätt är i viss mån vilseledande. Slättbygdens öppna anlete omramas prydligt av en skepparkrans av skogar. De stora skogsbolagen har här inte gjort några förvärv, skogen är privatägd och till allra största delen bondeskog.
En arkipelag av holmar och skogklädda öar bjuder betagande vyer och ger Segerstads kuster charm och omväxling. Ett sextiotal öar, holmar och skär hör till Segerstads skärgård. Störst är ön Åsunda (4 kvkm), Bärön (1,5 kvkm) och Onsön (1 kvkm). En rad öar och holmar äges sedan långt tillbaka i tiden av Segerstads kyrka. Nors pastorat äger bl. a. Bärön.
När istidens mäktiga ispansar började smälta undan, låg nuvarande segerstadsbygden djupt under vattnets yta. Under årtusenden höjde sig landet, och Vänern avsnördes från havet och blev en insjö. Som spridda öar och uddar höjde sig ur vattnet de delar av bygden, som nu är högst: Algustad, Abbortan och Bjurtan, Norra och Södra Edsberg. Människor trängde in i Värmland redan under stenåldern, och från denna periods slutskede finns rikhaltiga fynd på många håll; också Segerstad lämnar sina bidrag. Vid gårdarna Bråte, Prästbol, Årsås och Buskhaga har man sålunda funnit skafthålsyxor, vid Prästbol en håleggad yxa och vid Segerstabyn en tjocknackig. En miniatyryxa har man hittat vid Hanevall, vid Aspberg en slipad spjutspets av skiffer, vid Bråte en väl arbetad flintkniv och på ön Åsunda en spjutspets av flinta.
Från stenåldern finns inga fasta fornlämningar, men däremot en rad intressanta minnesmärken från brons- och järnåldern. Antikvitetsintendenten friherre Nils Gabriel Djurklou gjorde på 1860-talet sin berömda antikvariska resa i Värmland, och i hans anteckningar (1956 utgivna av Värmlands Fornminnes- och Museiförening) får man en systematisk översikt över Värmlands historiska minnen. Hans redogörelse för fornlämningarna i Segerstad äger alltjämt i stort sett relevans. En del av det han nämner är nu borta. Sålunda anger Djurklou en rad gravhögar vid Segerstabyn, samtliga nu bortodlade. På hemmanet Abbortan har han antecknat rösen, som nu inte längre kan påträffas.
Fornlämningarna förtjänar en viss utförlighet. På Stora Årsås mark nära intill Lilla Årsås på Korpeberget finns en fornborgsvall ca 160 m lång. Inom densamma finns två rösen, som båda är upprivna. I det större finns en kista orienterad i norr-söder. I Årtan finns ett par rösen mittemot Älvenäs fabriker.
Algustad, "Algustakul", har fem rösen, det största med en omkrets av omkr. 82 m och en höjd av omkr. 3,5 m. Härom berättar Djurklou: "På bergåsen Lompeberget finns ett stort stenkummel... uppgifvet såsom Konung Algots grav . . . Det undersöktes av Direktör Lindberger år 1819". - Lindberger, dåvarande ägare till Algustad och en framstående representant för sin bygd, gjorde då följande fynd: "En afslagen buckla af bronce, en ögla och en krampa af jern, som nu förvaras i Carlstads Museum". Detta stenkummel kallas alltjämt "Alguts hög".
På Prästbols mark fanns enligt Djurklou en "jättegård". En mindre stenmur på Lompberget kan möjligen vara lämningar efter denna.
Två gravhögar finns vid Törne, den ena skadad i samband med grustäkt. Ett stort gravfält med ett 30-tal högar på en grusås öster om vägen och ängsmarken söder om Hanviks gård får ej förglömmas. Högarna är 10-15 meter i diameter och intill 1 meter höga. På Stora Axelön i Kattfjorden finns fyra labyrinter eller s. k. trojeborgar. Djurklou talar om fem anläggningar av detta egendomliga slag och beskriver dem så: "De bestå af endast småsten, knappast större än en knuten hand, som upplagts på hälleberget . . . De oskadade stenläggningarna . . . hafva vårdhållare eller uppresta coniska stenar utvisande ingången, samt en dylik vid vändpunkten, som alltid ligger närmare den ena än den motsvarande af ovalens bågar." Av de labyrinter, som nu finns kvar, är två oskadade. På en berghäll är med stenar lagda några inskrifter, bland dem "Gud hjälp oss" och namnet "Henrik".
Stensättningar av detta slag i labyrintform, "trojeborgar", finns i många länder från obekant tid. Deras ursprung och mening torde ej kunna med visshet klarläggas. Beträffande labyrinterna i Segerstad föreligger en tradition (återgiven också av Djurklou), att några studerande - antalet uppgives olika (2, 5 och 7) - skulle ha landat vid ön och vilat över natten, varunder en storm lösryckt och bortfört båten, så att de inte kunnat ta sig därifrån. I flera dygn hade de härdat ut på ön, men till sist dukade alla under utom en. "Medan ännu hoppet om räddning lefde i deras bröst hade de hoplagdt dessa stengårdar."
Även andra öar i Segerstads skärgård är förknippade med allvarliga händelser. På en av Korsöarna, belägna mellan Skoghall och Segerstad, finns en kolerakyrkogård. Det var i juli 1834, som den fruktade farsoten bröt ut i Göteborg. Den livliga sjöförbindelsen mellan Göteborg och Karlstad medförde snart, att smittan trots alla skyddsåtgärder nådde Värmland. Särskilda begravningsplatser måste ordnas för de döda, och till Korsön fördes de, som avlidit i Skoghalls hamn, "till det mesta främmande Sjöfarande Personer, hvilka efter uppgift från Quarantains Chefen derstädes, intill denna dag utgöra ett antal af 16" (ur ett brev från vice pastorn i Karlstad N. Hedren den 13 sept. 1834) . Det var först sedan koleran upphört, som vederbörlig invigning av begravningsplatsen kunde ske. Den 19 september, en stilla höstdag med dimma över vattnet, rodde några båtar från Skoghall till Korsöarna. Resenärerna samlades kring den stora graven, och medan dimman skingrades och höstdagen blev solig och klar, invigde vice pastor Hedren denna ensliga begravningsplats för främmande sjömän, och de församlade sjöng de la Gardies psalm: "Jag kommer från ett brusande hav".
Bebyggelsen i socknen är gammal, och några gårdar är nämnda i medeltida handlingar och brev. Till de allra äldsta hör Aspberg (nämnes 1381), Bråte, Solberg, Stömmestad och Åsunda, samtliga omnämnda under 1400-talet. I jordeboken av år 1540 möter bl. a. namnen Stora och Lilla Abbortan, Algustad, Hanvik, Kärre och Segerstabyn. Årsås är med år 1503 och likaså Norra Edsberg.
Socknen är som nämnts en utpräglad jordbruksbygd med glest belägna ensamgårdar. Endast Segerstabyn uppvisar en viss tätbebyggelse, en landsvägsby, där gårdarna ligger utmed bygatan; bytypen torde gå mycket långt tillbaka i tiden. Här låg en gång Segerstads första kyrka, platsen är inhägnad, och under skuggiga björkar står sedan 1829 en minnessten varpå kan läsas : "Här har Segerstads första helgedom stått intill år 1745. Wandrare, tänk på dina Förfäder de första Christna, som i denna Kyrkogård legat nu snart 1000 år. Stenen upprestes A:no MDCCCXXIX af G. Lindberger och E. Kamph från Algustad". På baksidan står: "Kyrkans första grundläggelse oviss. Hennes tillvarelse nämnes först efter Digerdöden år 1350 under namn af Redkyrka och bygd af Träd. Såsom liten, mörk och gammal nedtogs hon då P. Ekman var kyrkoherde och I. Rudelius från Ranviken Sockne Präst".
I hög grad betecknande för bygden är folkminskningen, jordbrukssocknarnas öde i våra dagar. Socknen hör nu i folkmängdsavseende till Värmlands minsta, ungdomen dras till tätorterna och industrien, de stora gårdarna skötes med ett minimum av arbetskraft, torpställena står sen längt tillbaka tomma och förfallna. Som exempel kan nämnas den stora ön Åsunda, som under 1800-talet hade 13 gårdar. Nu finns endast en gård kvar, och skogen återerövrar ängar och åkrar.
År 1749 då de första säkra folkmängdsuppgifterna lämnas har socknen 676 invånare. Vid sekelskiftet, 1800, är folkmängden uppe i 931. Ökningen fortsätter och år 1849 uppnås den högsta befolkningssiffran i socknens historia. Prästerskapets noggranna tabeller anger då 1.321 invånare, 617 män och 704 kvinnor. Från år 1880 börjar siffrorna ständigt gå nedåt. År 1900: 937 inv., år 1930: 726, år 1950: 507 och slutligen vid årsskiftet 1962-63: 452 invånare. Som ett kuriosum kan nämnas att år 1757 antecknar pastor: "1 man död detta året som lefvat 108 år". År 1762: "En enka 103 år gamal".
Våra dagars jordbruk går vad de stora gårdarna beträffar i rationaliseringens tecken. Stora förändringar har skett efter det senaste kriget genom att flera egendomar sålts till lantbruksnämnden, som i sin tur har lagt dessa jordbruk till grannegendomarna, som därigenom fått större brukningsdelar. Flera egendomar brukas kreaturslöst, en del har gått in för uppfödning av nötkreatur och svin till slakt. Någon bestämd cirkulation på de kreaturslösa egendomarna är ej så vanlig; förr tillämpades alltid en 7-årig cirkulation. De viktigaste växtslagen är de för södra Värmland vanliga, men rågen odlas numera mycket litet. Kornodlingen har gått framåt på havrens bekostnad. Kornet ger nämligen på lämplig jord större skördar än havren och är lättare att skördetröska, beroende på mindre halmmängd. Någon trädgårdsodling i större omfattning förekommer inte, knappast ens till husbehov. Flera gårdar har numera sina ägor täckdikade, vilket i huvudsak har skett under 1950-talet. Dikningsarbete pågår fortfarande varje år. Jordbruket har påfallande snabbt mekaniserats och fått teknisk utrustning. Nästan alla jordbruk, även de mindre, har traktor; skördetröskor och andra arbetsbesparande maskiner har de senaste åren blivit allt vanligare. Om böndernas trognaste hjälpare genom sekler, hästen, får vi säga med skolpojken, som skrev i sin uppsats: "Hästarna är mycket nyttiga djur, men sedan traktorerna kom, har de sakta börjat gå bakåt". Ja, de har "gått bakåt" så till den grad, att de praktiskt taget försvunnit ur bilden. Foderensilering förekommer, om också inte i den omfattning man kunnat vänta. Det är de större gårdarna med kreatur, som använder denna metod för foderskördens konservering. Permanenta betesvallar förekommer på många gårdar.
Odling av oljeväxter försöktes för en del år sedan, och rapsfältens solgula fyrkanter lyste iögonenfallande, men försöken slog inte så väl ut, och odlingen har praktiskt taget upphört.
Närheten till stifts- och residensstaden gör Karlstad till Segerstads självklara huvudort. Kommunalt centrum är Vålberg, alltsedan kommunsammanslagningen år 1952, då Nor och Segerstad förenades till en kommun. Mest spridda tidningar är Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad.
Ungefär mitt i bygden på slätten ligger Segerstads vita 1700-talskyrka, ett verk av den kände kyrkobyggaren Christian Haller. Som redan nämnts låg socknens första kyrka i Segerstabyn, men "såsom liten, mörk och gamal" blev den riven år 1747, då den nya kyrkan stod redo för invigning. Ända till 1804 låg hörnstenarna kvar, men sedan dess är varje spår av denna gamla medeltidskyrka borta. År 1699 synes den ha blivit grundligt renoverad. Professor Helge Kjellin återger i boken "Kyrkor i Grums härad" en uppgift från 1805, att kyrkan haft "små Gluggar till fenster" samt den märkliga upplysningen, att "Byens Hustrur stodo under Gudstjensten utanför de små fenstren med Stickstrumpan i hand".
År 1728 den 4 augusti kom frågan om en ny kyrka upp till avgörande på sockenstämman, och till synes i god enighet beslöts, att en ny kyrka skulle uppföras av sten och att den skulle förläggas några kilometer söder om Segerstabyn, ungefär mitt i socknen. T. o. m. avtalades med murarmästaren Lars i Lundstorp, som byggt östra Fågelviks kyrka 1716, om arbetets utförande. Men enigheten var skenbar, och en strid om kyrkbyggandet blossade upp, som pågick under flera år. Ända upp till Kungl. Maj:t fördes striden men avgjordes äntligen den 11 dec. 1734 genom ett kungligt brev. Däri framhålles, att oenighet råder i socknen om platsen var kyrkan skall ligga, och befolkningen är delad i två partier. Norra partiet vill ha kyrkan på gamla kyrkplatsen i Segerstabyn, södra partiet vill lägga den en fjärdings väg längre söderut "på det Överstleutenantskan von Nackreij tillhöriga Säteriet Haneviks ägor, helst hon, utan att deremot praetendera någon den minsta förmon, på een slik händelse sielft skall ha erbudit sig, såwäl att anskaffa och eensam betala Murmästaren, som ock att låta församlingen på Säteriet eller godsets ägor upbryta nödig sten, samt dertill med förära Kyrkian een ny predikostol . . ."
På grund av alla dessa erbjudanden resolverar Kungl. Maj:t, att kyrkan "må af steen upbyggas på den dertill å Hanewiks ägor utsedda Platsen".
Så uppfördes den nya kyrkan av gråsten, vitrappad och enkel, till en början med spåntak och tornlös, omgiven av en anspråkslös gärdesgård. Först 1766 blev tornet färdigt, dock så olyckligt byggt att det senare måste rivas. Det nuvarande tornet uppfördes 1847. Kyrkan fick 1818 skiffertak. Ny predikstol och altarprydnad, enkelt snickeriarbete i vitt och guld, tillkom 1862. En grundlig renovering av kyrkan utfördes 1916 och bekostades helt av dåvarande prästen i Segerstad, pastorsadjunkten P. A. Kjellin, som på detta storslagna sätt visade sin kärlek till kyrkan och församlingen.
Altaruppsatsen från 1862 utbyttes år 1946 mot den nuvarande, som består bl. a. av delar från en gammal altartavla från år 1700 samt av två tavlor (korsfästelsen, uppståndelsen) av den förnämlige värmlandskonstnären Thor Fagerqvist. Denna altartavla bekostades av donator, som önskar vara okänd. Samme donator möjliggjorde 1959 anskaffandet av skulpturen "Den gode Herden", som placerats på sydväggen över dopfunten. Kyrkan genomgick 1957 en grundlig renovering. Dopfunten från 1200-talet och madonnabilden, ekskulptur från 1300-talet, utgör värdefulla minnen från medeltidskyrkan. - Prästgården ligger strax norr om kyrkan.
I socknen finns två missionshus, i Åsundatorp och Segerstabyn, båda tillhörande Svenska Missionsförbundet. År 1864 besöktes socknen av "renläriga lutherska sanningsvittnen", såsom föreningens årsberättelse från 1866 meddelar, och den 23 oktober 1864 bildades Segerstads missionsförening. Samtidigt kom också söndagsskola i gång, och beslut fattades att antaga en "missionslärare", som samtidigt skulle vara kolportör. Verksamheten har tidigare varit livlig och framgångsrik. F. n. är missionsföreningens medlemsantal mycket ringa. Söndagsskola finns och viss predikoverksamhet bedrives.
Skolväsendets historia är i Segerstad som i andra socknar i sin begynnelse förenad med kyrkans folkfostrande gärning. 1686 års kyrkolag stadgar, att föräldrarna skall tillhållas att låta sina barn undervisas i kristendomens huvudstycken. Kapellan och klockare skulle med flit driva barnaläran och lära barnen läsa i bok. Men de goda intentionerna kunde inte hållas, hemmen orkade inte med att meddela nödig undervisning, och 1826 heter det på en sockenstämma: "Som Pastor med bekymmer erfarit, att den uppväxande Ungdomen med mindre sorgfällighet af Föräldrar och Fosterföräldrar undervisas i Christendomen, så att utaf de 25, som i år anmält sig att beredas till den Hel. Nattvardens wärdiga åtnjutande för första gången, icke 13 kunnat läsa rent uti Bok, framställdes med värme och nit denna wiktiga Sak till Socknemännens behjertande". Det beslöts att de felande skulle varnas, och vid samma tillfälle erbjöd sig Sven Olofsson i Randviken, som flera år undervisat barn i socknen för en ringa ersättning, att utöka sina tjänster och undervisa de barn, som inte hemmen förmådde ge undervisning. Önskad effekt uppnåddes emellertid inte. År 1828 konstateras fortfarande stora brister i läskunnigheten bland barnen, och då beslutar sockenstämman på pastors förslag att ålägga klockaren att mot särskild ersättning under tiden 1 juni till 1 oktober varje söndag kl. 4 undervisa i kyrkan i innanläsnirig och stavning.
I och med folkskolestadgan 1842 fick skolväsendet givetvis fastare former, och den första skolstyrelsen valdes den 30 oktober detta år. Redan 1840 hade reglemente för skolan antagits och en Lancasterskola inrättats med s. k. läsestationer i de olika rotarna. Men ännu så sent som 1873 framhålles det vid biskopsvisitation, att många barn är osäkra i innanläsning, och det klagas över att "skolan har ringa stöd av hemmet".
Socknens första skolhus byggdes 1856 i Segerstabyn. Denna byggnad nedtogs 1876 och flyttades till södra roten, till Aspberg, och 1877 uppfördes ett nytt skolhus i Segerstabyn. I dag står Aspbergs gamla skola övergiven; de idylliska och i många avseenden idealiska bygdeskolorna är dömda att försvinna. Tidens melodi är centralisering, skolskjutsar och skolpalats. I Segerstabyn undervisar nu sedan 1960 två lärare klasserna 1-6. Klasserna 7 och 8 transporteras till Edsvalla i Nors socken. Ytterligare reducering befaras inom en nära framtid, då klasserna 3-6 torde överflyttas till Nor.
Armod och nöd var välkända begrepp i forna tider också i Segerstad. Pastor och socknens förtroendemän ordnade och styrde, ofta med patriarkalisk myndighet, förmanade, varnade och bestraffade de försumliga, gav stöd och hjälp åt de arma. År 1783 förverkligades en gammal tanke, då "en kyrko-spannmålsmagazinsbod" uppfördes. I detta sockenmagasin skulle under goda år insamlas ett sädesförråd, av vilket sockenborna vid behov skulle få låna. Magasinet blev snart ett "fattigmagasin", som uteslutande stod i fattigvårdens tjänst. Den knuttimrade och brädfodrade byggnaden uppfördes på kyrkbacken men är nu för länge sedan borta.
Socknen hade nog av sina egna fattiga, "utsocknes" avvisades med skärpa. S. k. fattigbrickor infördes 1790 med Segerstads sockennamn ingraverat att utdelas till socknens egna rättmätiga tiggare, som skulle bära brickorna fullt synliga som ett officiellt tillstånd för innehavaren att "med tiggande i socknen söka sin föda". Ofta manas allmogen att visa kristlig barmhärtighet, särskilt mot "de unga tiggare barnen, som vid tiggarestafven uppväxa såsom vilda telningar utan christel. uppfostran . . . och utan tilöfning i något nyttigt arbete . . .". (Ur ett sockenstämmoprotokoll 1790.) För de verkligt behövande inom socknen kände man ansvar och försökte hjälpa efter förmåga. Resurserna var givetvis inte så stora. Ofärdige torparsonen Jan i Gjuterud får av sockenstämman medel att under sommaren begagna badinrättningen vid Wålberga Brunn (1839), soldaten Kärrberg, som drabbats av vådeld och förlorat allt han har, beviljas understöd, som omedelbart skall insamlas och överlämnas till honom, torparen Jan Nilsson, som "haft olyckan att mista sine tvenne ende ägande kokreatur" och lever i stort armod med sina barn, får hjälp genom att varje hemman ålägges att ge ett anslag, som ofördröjligen insamlas av sexmännen. Torparen Anders Jansson avvisas kärvt, då han begär fattighjälp, eftersom han är arbetsför; samtidigt tillsäges ägaren till Norra Edsberg att det är hans plikt att ge samme Jansson, som varit torpare under Edsberg, arbete, så att han kan försörja de sina.
I sockenstugan intill kyrkan bereddes husrum för många fattiga, så länge socknen saknade fattigstuga. I slutet av 1800-talet inackorderades de orkeslösa gamla hos "Malin i Vråna", som ägde en liten stuga på Östra Kärres skog. Så småningom kom en fattigstuga till stånd i Bjurtan och 1909 inköptes ett hus i Törne, Fridhem, som blev ett trivsamt ålderdomshem under många årtionden. Fr. o. m. 1956 är ålderdomshemmet i Stora Bårum, Nor, gemensamt för både Nor och Segerstad.
I Segerstabyn finns sedan några år tillbaka ett pensionärshem.
Ett ganska livligt föreningsväsende florerar. Röda Korskretsen bildades nyårsaftonen 1939. Den fick under krigets allvarstyngda år stor tillslutning och är alltjämt i livlig verksamhet. Två kyrkliga syföreningar samlar i sig många av socknens damer till arbete för kyrkliga och sociala ändamål. Föreläsningsföreningen, bildad år 1956, har alltjämt sin givna publik trots TV-konkurrensen. Fester och församlingsaftnar och de olika gruppernas försäljningar samlar alltid stora skaror. Hembygdsföreningens och föreläsningsföreningens gemensamma valborgsmässofirande brukar vara något av en glad och trivsam folkfest; likaså hör den årliga församlingsdagen på hösten och skolans trettondedagsfest till det som för sockenborna mangrant samman. Ett uttryck för samhörighetskänslan utgör skapandet av en särskild sockendräkt. Den ansluter sig till Norsdräkten men skiljer sig från den i vissa detaljer.
Till stor glädje och nytta för socknen har det kommunalhus blivit, som färdigställdes 1951. Det överläts efter kommunsammanslagningen 1952 till Segerstads hembygdsförening att användas som hembygdsgård. Härigenom fick bygden en välbehövlig profan samlingslokal. Där har ovan nämnda föreningar, RLF, olika studiegrupper mfl. en tillflyktsort. Hobbylokalerna utnyttjas flitigt av idrottsföreningens ungdomar men också för kurser i sömnad och vävnad. Bibliotek och tvättstuga för allmänheten inrymmes i bottenvåningen.
Ett allvarligt problem för socknen utgör folkminskningen, som vållar bekymmer för jordbruket, medför försämrade skolformer och indragning av post- och bussturer. Möjligt är dock att folkdecimeringen nått sitt bottenläge. Då kyrkan och dess verksamhet hör till de självklara och sammanhållande värdena i bygden, hälsades det med glädje, att socknen vid pastoratsregleringen 1962 trots allt fick bestå som församling och behålla sin präst.