Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
På den forna stora ödeskogen längst norrut inom Färnebo härad upp mot dalgränsen uppstod fast bosättning först omkring 1600-talets början. Nordgränsen för den tidigare bebyggelsen markerades av Nordmarkshyttan, Långbanshyttan och Gåsbornshyttan. Den förstnämnda med gruvfält och anor från 1400-talet, Långbanshyttan med dito från 1500-talets mitt och Gåsbornshyttan från omkring 1580 (där fanns dock en "Börger på Gåsaklint" 1560) .
Denna ödemark, landsallmänningen Dalskogen, sträckte sig under medeltiden och äldre vasatiden ända ned mot Persberg. Till mitten av 1500-talet var här ett vidsträckt ingenmansland mellan östra Värmland och Västerdalarna. Namnet Dalskogen betydde inte, att denna allmänning hörde närmare samman med Dalarna än med Värmland. Tvärtom var Dalskogen 'skogen vid gränsen upp mot Dalarna'. Även sedan det ena hyttlagsområdet efter det andra under 1500-, 1600- och 1700-talen avskilts från densamma i och med att nya hyttor privilegierades och byggdes och följaktligen rätt litet återstod av dess ursprungliga omfång, levde benämningen kvar. Den förekommer i handlingar ännu under senare delen av 1700-talet såsom ett geografiskt begrepp, dock alltmer sällan efter Rämmens sockens tillkomst.
På dalsidan av landskapsgränsen vidtog den tvåmilsdjupa härads- eller sockenallmänningen Äppelboskogen. Denna begränsades tidigast söderut av Tallåsröset (429 m ö. h. ), Svälberget (394 m, NÖ nuvarande Liljendal) och Högsjöarna samt i öster av Svartälven. Denna sträckning höll man från värmlandssidan fast vid ännu 1667. Efter åtskilliga års tvistande fastställde kungl. maj:t den 6 december 1695 en mera mot sydöst gående läns- och landskapsgräns, nämligen över Liljendal (detta namn fanns ej då) och Stora Lönnhöjden mot Laggsundet och sjön Laggen.
Efter anläggningen av Liljendal vid mitten av 1760-talet överflyttades denna bruksplats 1772 från Dalarnas till Värmlands jurisdiktion, och sedan Rämmens kyrka hade byggts (officiellt invigd 1786) uppkom snart en allmän önskan hos den finnbefolkning, som från och med 1600-talets senare hälft hade slagit sig ned på Äppelboskogens södra del, att i kyrkligt hänseende få skiljas från Äppelbo och läggas till Rämmen, dit man hade både kortare och bättre väg. År 1805 bifölls en framställning härom genom kungl. resolution.
Men naturligtvis nöjde man sig inte i längden med detta. Efter flera avvittringar och andra förrättningar samt slutgiltigt storskifte på 1850-talet (avslutat 1858, fastställt 1859) var tiden mogen för avskiljning i alla avseenden av detta område från Äppelbo socken och Kopparbergs län och överflyttning därav till Rämmen och Värmlands län. Det därför nödvändiga regleringsarbetet utfördes i början av 1860-talet. 1864 fastställdes den nya läns- och landskapsgränsen av kungl. maj:t.
Dalskogsdelen av Rämmen (nuvarande södra och mellersta sockendelarna) hade blivit kapellförsamling inom Filipstads och Färnebo pastorat 1777 men fick egen präst först från och med 1785, utnämnd i oktober 1784. Rämmen hade dessförinnan tillhört annexförsamlingen Gåsborn, vars första kyrka hade uppförts i början av 1650-talet. 1693 fick Gåsborn egen präst, kapellpredikant, senare komminister. 1807 blev även Rämmen komministratur.
Rämmensbygdens kolonisatörer var invandrade finnar. Finnbygd var också större delen av Gåsborn (nästan hela södra och hela mellersta-norra sockendelarna), likaså Nordmarks sockens nordvästra och nordöstra delar. (Vid Nordmarkshyttan var befolkningen blandad svensk och finsk.) Även Färnebo erhöll finsk bosättning flerstädes. Språkliga rester från denna tid är alltjämt bevarade i ortnamnsskicket. Rämmen har drygt 90-talet helt eller halvt finska lokalnamn i behåll, Nordmark och Gåsborn nära nog lika många tillsammans. Färnebo har något tiotal sådana och den helt finnkoloniserade grannsocknen Gustav Adolf (i väster-nordväst) närmare ett 50-tal.
Namnet Rämmen är emellertid svenskt, ej finskt som det tidigare förmenats. Det är analogt med exempelvis Remmen och Remmet i Älvros, Härjedalen, och betyder 'långsträckt berg- eller jordås', även 'höjdsträckning, bergsträckning' e. d. Också det värmländska Rämmen skrevs förr ofta med e (Remmen) och har säkerligen i bemärkelsen 'fjällremm' varit ett kollektivt namn på den långa rad av bergshöjder, som sträcker sig (jfr streck!) genom socknen från nordnordväst mot söder och sydöst.
Längs östra stranden av sjön Fjällrämmen, äldst Fjällremmen-sjön, och Millsjön (= mellansjön) når denna 'fjällremm' bl. a. följande höjder över havet: Riskasberget 473 m, Hackransberget 475,4 och Millsjöberget 487 m. Längre bort: "Mattlankalla" (Mattilankallio) 485 och "Lållamsberget" (förled Lohilampi, laxtjärn) 502 m.
Stavningen Rämmen fastställdes av kungl maj:t såsom officiellt namn på kommunen och församlingen genom resolution av den 24 mars 1950. Tidigare hade jämte Rämmen använts formerna Näsräm, Räm och Rämen. Den sistnämnda formen förde tyvärr också med sig ett oriktigt uttal av bygdens namn hos många utsocknes personer, nämligen med långt ä i stället för kort. Rämmen med kort ä har i århundraden varit det enda existerande bygdeuttalet och är självfallet så alltjämt.
Rämmens sockens nuvarande totalareal uppgår till 31.203,5 hektar, därav 28.985,41 hektar land och 2.218,09 hektar vatten. Dessa siffror enligt taxeringsresultatet 1957. Socknens största längd är i riktning sydöst -nordväst (Dalkarlsberget-Millsjöberget) och utgör 3,8 mil. Dess största bredd (Vålbergsrös-Vittklinten) är 1,3 mil. Högsta punkten i socknens mellersta del är Vålbergsrös, gammalt "rösberg" mot Norra Råda (numera Gustav Adolfs socken) och Älvdals härad, 476 m ö. h. Dalkarlsbergets skrovliga krön, en halv mil söderut från centrum av tätorten Lesjöfors, når 450 m ö. h.
Rämmens socken ligger helt över högsta marina gränsen. Sjön Djuprämmen i mellersta-östra delen tangerar dock nära nog densamma, likaså Agarna (Blockenhus-agen och Spelbo-agen) nedanför Lesjöfors. Normalvattenståndet för de senare har noterats till 206,7 m ö. h. Djuprämmens normalvattennivå ligger omkring 221 m ö. h. Efteristidens högsta marina gräns synes i denna trakt ha nått upp till i det närmaste 200-metersnivån. Djuprämmen är socknens näst djupaste sjö med uppmätta 35,6 m. (Djupast är Fiskhustjärn västerut från Liljendal på 354,6 m ö. h., med ett största djup av 39,9 m.)
Berggrunden inom socknen består till övervägande delen av granit, varjämte förekommer stråk av diorit samt på ett par ställen malmförande leptit. I Rämsberget har även brutits kvartsit-kloritskiffer (till sådant omvandlad leptit), vilken förr användes till "ställsten" i Näsrämshyttan samt som mursten och "skolsten" (kilsten) vid byggnadsarbeten. Kopparhaltig malm (kopparkis) bröts i början av 1700-talet i Stjärnberget österut från Lesjöfors. Nya brytningsförsök har gjorts där tid efter annan, senast i början av 1900-talet, men de har inte vid något tillfälle lett till ett återupptagande av gruvdriften. Vid slutet av 1600-talet förekom på samma trakt försöksbrytning av magnetit (svartmalm) i de s. k. Påsgruvorna (skärpningar) . Det var Lesjöfors hammarverks dåvarande ägare Claes Linroth, som hoppades kunna utvinna järnmalm där för att på basis av denna fyndighet erhålla tillstånd att anlägga en masugn vid bruket - en spekulation som helt misslyckades.
Järnmalmen i Näsrämsberget (Rämsberget) upptäcktes omkring 1646, enligt traditionen av en finne som bodde vid Kocktjärn (invid gränsen mot Gustav Adolfs socken) . Första officiella uppgiften härom erhålles i en rapport, som avgavs 1747 till bergskollegium (fd. bergskollegii arkiv, brev och suppliker, nr 11) och i vilken det heter: "Ifrå Näsrämmen kommer ett streck, af Jern, Myckett ryktt, såsom ock kalk, hwilket ock ähr tämmeligen bredt och går i söder . . ." Detta malmstreck blev huvudorsaken till Näsrämshyttans anläggning vid samma tid. (Där förekom dock redan järnframställning i mindre omfattning av sjömalm.)
Kort förut hade bygdens första tackjärnshytta privilegierats, nämligen Dalkarlssjöhyttan, belägen inom sedermera Nordmarks sockens gräns men med flertalet av de nya bergsmännen boende inom Rämmen. Tillståndsbrevet för Dalkarlssjöhyttan utfärdades av bergskollegium den 29 november 1642, och hyttan färdigbyggdes tydligen följande vår. Den föregående utsyningen av hyttplatsen torde ha ägt rum sommaren 1642, ty i bergskollegii registratur (riksarkivets östermalmsavdelning) finns följande anteckning: 1642 den 22 september rättegång med allmogen av Värmlandsberg på "Öneshyttan" (Yngshyttan). Kom för rätten Anders Swensson i Dale-Carlzsiön, Oluf Jonsson, Sudermann Mattz, Eskill Sigfridsson ib. och gav tillkänna, att de påbegynt en hytta wed DaleCarlsiön . . . Med blåsningen synes det dock inte ha blivit så mycket bevänt de första åren, åtminstone ger inte 1640-talets skattelängder det intrycket. Malmen togs säkerligen tidigast från Nordmarksberg, sedan även från några smågruvor på närmare håll. Också här föregicks hyttdriften på bergmalm av järntillverkning i en enkel blästerugn med sjö- eller event. myrmalm som råvara. Lämningarna av denna primitiva smältugn påträffades för omkring 25 år sedan vid Fribotorpet, nära Fribosjön i Nordmark, ett par km. söderut från den 1642 privilegierade hyttan.
Tillståndsbrevet för Näsrämshyttan är till årtal och datum okänt. Men både Dalkarlssjöhyttan och Näsrämshyttan upptas i "årliga räntan" 1649. En specialförteckning "uppå Hyttorna vthj Wärmelandz Bärgslagh anno 1649" (kammararkivet} meddelar bland dem, "som ännu äro inom frihetsåren" : Dalkarlsiöhyttan, 8 bergsmän; Näs Rämz hyttan, likaså 8 bergsmän. Båda var alltså "halva" hyttor. (Hel hytta hade 16 bergsmän.) Redan i 1646 års "årliga ränta" antecknas emellertid bland "nybyggde hyttor": Näsremshyttan.
Näsrämshyttan var helt finnehytta under ett århundrade, dvs. till in på 1740-talet. I Dalkarlssjöhyttan var i varje fall under 1600-talet flertalet delägare, eventuellt alla, finnar. Denna hytta byggdes visserligen inom nuvarande Nordmarks sockens gräns, men 15/32 av dess område räknas till Rämmen, och inom detta bodde, som nyss sagts, mer än hälften av dess bergsmän. På dalkarlssjöhyttelagets forna mark ligger för övrigt hela Lesjöfors bruk, och det var denna hytta som fick motivera anläggningen av Lesjöfors hammarverk. För detta senare utfärdades privilegiebrevet av bergskollegium den 29 november 1675. Men uppförandet blev till följd av olika svårigheter, främst danska kriget, fördröjt, och först 1684 antecknas det att hammaren var "i sitt rätta esse". Dalkarlssjöhyttan försåg Lesjöfors med större delen av det för bruket erforderliga tackjärnet ännu flera decennier in på 1800-talet. Brukets ägare blev också efter hand största delägare i hyttan. Sista blåsningen i densamma avslutades valborgsmässoaftonen 1859.
Vid Näsrämmen inleddes i början av 1740-talet de förändringar, som inom kortare tid än ett par decennier skulle på ett genomgripande sätt omgestalta bygdens liv. Det var brukspatronstiden som då begynte i den ett och ett kvarts sekel gamla finnkolonisationens centrum. Och det var några av finnebergsmännens skuldsättning hos olika förlagsgivare i Filipstad med omnejd som öppnade porten för brukspatronsväldet. Den förste så kallade högreståndspersonen, som flyttade upp till Rämmen, hette Johan Dreilich, 1742 nämnd som bruksförvaltare (okänt var) och medintressent till Christopher Myhrman d. ä. samt Hindric Geijer i den av dem samma år inköpta Fagerbergsgruvan på Hällefors bruks rekognitionsskog i norra delen av Gåsborn. Johan Dreilich (eller Dreylich) var son till lagmannen i Dorpat Gillius Johansson Dreilich och sonson till den i Nora stads historia omskrivne borgmästaren Johan Hansson Dreilich, även ägare till Alntorpsö i Nora socken.
Johan Gilliusson Dreilich blev vid 1740-talets mitt innehavare av en finnebergsmansgård vid Östervik i Näsrämshyttan och lät tydligen nästan omedelbart uppföra ett större bostadshus där. Det tidigaste var säkerligen endast en rökstuga. 1745 gifte han sig med Kristina Bratt, född 1728, dotter till bruksägaren Jakob Bratt (av den kända Värmlandssläkten) och endast 17 år gammal. Johan Gilliusson Dreilich var själv född 1717 och således 28 år. De unga makarna bodde först i Filipstad men torde ha flyttat till sitt nybyggda, ensligt men vackert belägna hem i finnskogen vid Rämssjöns strand kort efter giftermålet. Där föddes 1747 en son och 1749 en dotter. Dreilichgården vid Östervik byggdes överdrivet ståndsmässigt med nio rum i två våningar. Dessutom uppfördes en envånings flygelbyggnad på gården, avsedd att tjäna som bl. a. rättarbostad. Den sistnämnda finns alltjämt kvar, medan huvudbyggnaden torde ha rivits på 1860-talet. En större uthuslänga, som var placerad nedanför mangården, antändes av blixten och brann ned omkring 1873.
Den mycket omskrivna gjuterirörelsen vid Näsrämshyttan startades för övrigt - i varje fall formellt - av Johan Dreilich och inte av Christopher Myhrman, om man får tro ett par alltjämt i original bevarade handlingar. Den konstnärligt anlagde Dreilich hade ingen framgång i sina merkantila företag. Men man vill gärna tro, att han var värd ett bättre öde än det som blev hans och därmed familjens. Redan ett par år efter sitt giftermål måste han överlåta delar av sin Rämmensegendom till Christopher Myhrman, och 1749 nödgades han gå i konkurs. Myhrman blev genom denna innehavare av även återstoden av Dreilichs Rämmensägor.
Myhrman hade 1747 begärt att få ''besitta bergsmanshemman" vid Rämmen och delta i hyttebruk men fick avslag på sin första ansökning härom hos kungl. maj:t. Gjuteriet vid Näsrämshyttan uppges ha blivit inrättat 1748-49. En förnyad ansökning av Myhrman om tillstånd att inneha bergsmansegendom bifölls emellertid genom kungl. resolution den 23 november 1750. Efter en transaktion med Dreilich den 26 maj 1751 var Christopher Myhrman ensam utövare och ägare av gjuterirörelsen.
Utrymmet tillåter inte någon närmare skildring här av Myhrmanstidens Rämmen - en period som omfattade 140 år, räknat från de första egendomsförvärven, som gjordes redan i början av 1740-talet genom Christopher Myhrmans mor Elisabet, född Fernell, och av styvfadern, handlanden och brukspatronen Sven Bjuggren i Filipstad, till det Myhrmanska familjebolagets upplösning 1884. Det var några av finnebergsmännens skuldsättning hos vissa filipstadsborgare och brukspatroner, som ledde till deras undergång som självständiga jordägare, och det gick snart samma väg för flera av olika orsaker. Mot den tekniskt och merkantilt utbildade, kallt beräknande och ekonomiskt välbeställde Myhrman kunde de helt oskolade finnarna inte hävda sig. Hyttdriften blev dessutom under flera år, särskilt i början av 1750-talet, förlustbringande för dem, beroende dels på masugnens dåliga beskaffenhet, dels på den mindre goda järnmalmen från Rämsberget. 1756 heter det, att sex års blåsningar i hyttan hade förolyckats. Tillåtelse erhölls nu att skaffa blandningsmalm från några gruvor inom Nordmarksfältet. Den gamla mulltimmerhyttan ersattes kort därefter med en masugn av sten, ett kostsamt företag givetvis, då stenblocken måste sprängas med krut eller kilas itu och släpköras fram till hyttan samt slutligen tuktas till liksidiga stycken och med stor möda baxas upp och fogas in i bygget.
Liljendals stålverk privilegierades 1764 för Christopher Myhrman, till att börja med för 150 skeppunds garvstålssmide årligen. Verket byggdes samma år men förstördes den 23 juli 1765 av "en olycklig vattenflod". Anläggningen återuppbyggdes emellertid omedelbart. En annan olycka hade tre veckor tidigare drabbat Myhrman och de kvarstående finnebergsmännen vid Rämmen. Näsrämshyttan, om vilken E. Fernow skrev i sin gradualavhandling om Värmlandsberg 1764, att den "har i våra dagar uppförts i ypperlig stenkonstruktion", ramlade nämligen den 4 juli 1765 isär "till grunden". Tydligen hade den uppförts utan att tillräckligt bärkraftig grund lagts för en så tung stenbyggnad.
Samtidigt arbetade man på "norra tracten" av Gåsborns annexförsamling för eget sockenbildande, och brukspatronerna vid Lesjöfors och Rämmen gick därvid i spetsen. Det dröjde dock, som redan är nämnt, till 1777 innan kungl. maj:t genom resolution medgav inrättandet av Rämmens kapellag. Det kom att dröja ytterligare ett sekel, innan Rämmen fick sin förste kyrkoherde. Denne tillträdde 1879.
Christopher Myhrman d. ä. var född i Filipstad 1712. Till Rämmen flyttade han helt 1757, då huvudbyggnaden vid den av honom uppförda bruksgården invid Näsrämshyttan stod f ärdig. Han avled vid Rämmen 1775. Sonen med samma namn föddes i Filipstad 1751 och dog vid Rämmen 1811. Han övertog bruksrörelsen vid Rämmen och Liljendal efter sin far och utökade den avsevärt i omfattning. Christopher Myhrman d. y. var gift med Anna Maria Tingberg, prostdotter från Filipstad, född 1757, död 1847. Elva barn föddes i deras äktenskap, nio söner och två döttrar. Den yngre dottern, Anna Maria Gustava (född 1785, död 1853), blev 1806 gift med Esaias Tegnér.
I bouppteckningen efter Christopher Myhrman d. ä. hösten 1775 upptogs hans ägor vid Rämmen till 45/64 i hyttan med masugn, kolhus och järnbodar "samt ett med kostbara modeller och instrumenter väl inrättat stöpverk", klensmedja, kvarn, ny man- och ladugård, varjämte 30 torpare lydde under egendomen. Tillgångarna i boet värderades till drygt 470.000 daler kopparmynt, medan skulderna upptogs till omkring 226.000 daler (en daler kopparmynt anses ha motsvarat 67 öre, oavsett myntvärdets fall) . Näsrämshytteegendomen beräknades ha ett värde av 140.000 och Liljendals bruksegendom med verkstäder 160.000 daler kopparmynt. Bland fastighetstillgångarna var även en gård i Filipstad.
Vid bouppteckningen efter Christopher Myhrman d. y. hösten 1811 upptogs "3/4 af Rämmens hytta med mjölqwarn och stampwerk", Myhrmansfors stångjärnshammare med två härdar samt 42 underlydande torp, därav 32 med ännu bibehållen röjselrätt för brukarna. "All denne nu upräknade fastighet" värderades till 25.000 riksdaler specie. Vidare: Liljendals bruk med tvenne stångjärnshamrar och fyra härdar, tre knipphammarsmedjor med tre räck- och tvenne spikhamrar, två stålugnar, ett skärverk, en husbehovs mjölkvarn och en "sågqwarn med ett blad" samt åtta torp eller lägenheter med röjselrätt för åborna och sju stycken utan sådan rätt. "Denne bruks- och landtägendom, hwarunder lyder en ganska stor skog, tillförene belägen uti Fahlu län", värderades till 35.000 rdr specie.
Härtill kom 9/32 "uti Dahlkarlssiöhytta" med tillhörande lägenheter, värda 1.500 specieriksdaler, samt 1/8 "uti Sandsiöhyttan" med tillhörande lägenheter, upptagna till 666 rdr 32 skillingar specie. Summan tillgångar slutade på 82.169 rdr 47 skillingar specie och dito skulder på 20.150 rdr specie. Myhrmansfors stångjärnsverk hade privilegierats 1808. Det byggdes vid hyttälvens utlopp i sjön Näsrämmen. Men redan 1840 överflyttades denna smidesrättighet till Liljendal. Dit flyttades även gjuterirörelsen, som alltså drevs under blott 80-90 år vid Rämmen, och slutligen manufaktursmidet från den 1814 privilegierade smedjan Didriksfors. Denna hade uppförts vid hyttälven närmast nedanför hyttan (och gjuteriet); dess tillverkning utgjordes främst av spik, nubb, liar och annat "svartsmide", varvid som ämnesjärn mest användes (eller skulle användas) försliten gruvredskap från Rämsbergs, Långbans och Nordmarks gruvor.
Från och med 1840-talet förekom således endast tackjärnstillverkning vid Rämmen. På hyttbacken uppfördes nu en pipmursförsedd rostugn, som ersatte de gamla rostningsgroparna eller -husen med tre slaggtegelsväggar. Vid eller i närheten av älven fanns skvaltkvarnar, snickarbod och klensmedja, den senare i nära anslutning till hyttan. Vid Sågälven, sjön Oppdämpens avloppså till Näsrämmensjön, drygt en km. norrut från hyttan, hade man en vattensåg med enbladig ram.
År 1889 upphörde brytningen av järnmalm i Rämsbergs gruvor, och 1896 nedlades Näsrämshyttan för alltid. Den stora träöverbyggnaden omkring masugnen revs 1945. Följande år restaurerades den imposanta stenkuben, och hela hyttplatsen uppsnyggades till det flerfaldiga jubileum, som bygden då firade här, bland annat 300-årsminnet av den första finnehyttans tillkomst.
Koncentrationen av smidet vid Myhrmansbruken Rämmen och Liljendal till det senare, trots läget ät fel håll (omkr. 13 km. norrut), berodde på ett flertal orsaker. Vid Liljendal fanns tillräckligt utrymme för verk- och bostäder, god tillgång på vattenkraft, kolskog och folk. Dispositionsrätten till milsvida skogsområden i denna trakt hade av kronan överlåtits mot en ytterst obetydlig avgift, delvis på de tidigare bebyggarnas - finnarnas - bekostnad. Slutligen infördes en ny smidesmetod i landet vid 1830-talets början, nämligen lancashiremetoden, och det föll sig naturligt att smidet i samband med och efter omläggningen till denna helt överflyttades till Liljendal. 1832-33 genomfördes där under den nyblivne Lesjöfors-chefen Gustaf Ekmans uppsikt de för lancashiresmide nödvändiga byggnaderna. Detta smide hade redan 1831 börjat praktiseras vid Lesjöfors. 1833 kom det på allvar igång vid Liljendal.
Att här följa alla de förändringar i verksamheten, som gjordes tid efter annan, kan inte komma ifråga. Endast följande korta uppgifter må anföras: Privilegiet 1764 avsåg ett garvstålsverk med två hamrar, men redan 1770 ändrades tillverkningen till brännstål och ökades med 230 skeppund. 1774 överflyttades 150 skeppund smide från Björkborn i Karlskoga till Liljendal. 1778 erhölls tillstånd att i stället för den nyss nämnda brännstålstillverkningen få smida samma kvantum i allehanda manufakturvaror. 1784 flyttades 345 skeppund smide från Gunnerud i Alster till Liljendal. 1793 anlades två knipphamrar och ett skärverk. 1796 transporterades 100 skeppund smide från Föske i Nyed till Liljendal. 1803 medgavs, att 345 skeppund av det överflyttade smidet (motsvarande Gunneruds) fick utnyttjas för stångjärnssmide. 1804 inrättades en ny stångjärnshärd och 1805 ytterligare en sådan. Den privilegierade smidesrätten omfattade detta år 945 skeppund stångjärn och 1.045 skeppund ämnessmide för manufaktur.
Bruksdriften fortsatte därefter utan större förändringar till 1833, då en större hammare för lancashiresmidet (smälthammare) uppfördes. Vidare uppsattes en garvstålshärd och nedlades en knipp- och en spikhammare. 1840 hitflyttades från Rämmen Myhrmansfors bergsmanssmide för två härdar, uppgående till 533 skeppund. 1844 erhölls privilegium på ytterligare 1.000 skeppund stångjärnssmide för en planerad bruksanläggning vid Grundrämmen inom Tyngsjö kapellförsamling i Västerdalarna. Denna kom dock aldrig till stånd. I en bruksbeskrivning från 1860-talet heter det: "Tills vidare fortgår även detta smide vid Liljendal." 1846 inrättades en ny smideshärd, varigenom smidet kom upp till totalt 4.186 skeppund.
1860 omfattade tillverkningen bl. a. 2.229 skeppund stångjärn, 2.280 skeppund blooms och 177 skeppund spik. Några år senare uppges den till 21.000 centner stångjärn, varav 2.000 förädlades till spik, stål och liar, samt 1.200-1.500 centner gjutgods. "Tackjärnet fås från Rämmens masugn, belägen 1 3/8 mil härifrån." För brukets drift sysselsattes samtidigt omkring 50 arbetare. Detta antal avser uppenbart endast de direkt engagerade. På 1880-talet bestod bruket av smältsmedja (lancashiresmedja), valsverk, martinugn, gjuteri och manufaktursmedja. Dessutom fanns klensmedja, vattensåg och kvarn. (En tidigare kvarnbyggnad brann ned 1862, då mjölnaren omkom i lågorna.) Men vikande konjunkturer, oförnuftiga nybyggnader (alltför dyrbara i denna situation), försämrad konkurrensförmåga på grund av det ogynnsamma läget mfl. omständigheter gjorde, att bruksrörelsen mot slutet av 80-talet visade sig inte kunna längre bestå. 1890 tillverkades endast spik och liar. Därefter nedlades bruksdriften helt.
Lesjöfors hammarverk, som privilegierades 1675 för bergsfogden Elias Hult, inrättades i början av 1680-talet. 1680 var "ännu ingen begynnelse gjord till byggnaden", men 1684 var hammaren äntligen "i sitt rätta esse". Elias Hult hade som kompanjon Samuel A. Kohlberg. Bergsfogden överlät sin del av hammarrättigheten till bruksförvaltaren Johan Linderoth redan innan anläggningen börjat uppföras, medan Kohlberg senare sålde sin part till Linderoth. Omkring 1692 transporterade denne Lesjöfors hammarverk på sin broder, löjtnant Claes Linroth. Johan Linderoth blev sedermera brukspatron på Bjurbäcken i Lungsund och fick assessors titel. Claes Linroth föddes 1660 på det av fadern Elias Linderoth arrenderade bruket Frötuna i Fellingsbro. Han blev officer vid Närke-Värmlands regemente och erhöll vid sitt avskedstagande majors titel. Jämte sina bröder och systrar upphöjdes han vid faderns död 1691 i adligt stånd. Familjenamnet ändrades då från Linderoth till Linroth.
1686 års mantals- och boskapslängd upptar för första gången "Lesiöfors hammar". 1695 uppges Lesjöfors hammarverks smidesrättighet till 500 skeppund. Höjning av denna kvantitet begärdes upprepade gånger under 1700-talets första årtionden men utan framgång. Först 1742 beviljades en ökning till 600 skepppund.
Claes Linroth blev en mycket förmögen och ansedd man, ägare till bl. a. Storfors bruk och Alkvetterns säteri. Död i Stockholm 1726 begrovs han i familjegraven vid Bjurtjärns kyrka. 1711 förvärvade han 1/32 i Dalkarlssjöhyttan med tillhörande andel i inägor och byggnader uti "gamle Södermatts hemman". Vidare innehade han 5/16 i Stjärnfors kopparverk vid sjön Bredreven med gruva, såg och kvarnbyggnader. (Detta verk ägde bestånd blott en kort tid i början av 1700-talet.) Den 10 februari 1720 sålde Claes Linroth Lesjöfors bruk med tillydande fastigheter m. m. till sin förre bruksbokhållare och förvaltare Nils Pihl. Köpesumman var 28.000 daler kopparmynt.
Under Nils Pihls myndiga ledning utvecklades bruksrörelsen vid Lesjöfors (och likaså bruksegendomen) avsevärt. Han dog 1760 och hans änka 1762. Makarnas efterlämnade förmögenhet uppgick till nära 450.000 daler kopparmynt. Genom testamente tillföll denna bådas släktingar, Johan Wilhelm Mullberg och jungfru Magdalena Moréen. Den senare sålde 1766 sin hälft i de olika fastigheterna till J. W. Mullberg för 280.000 daler kopparmynt. Dessa arvtagare gifte sig således, mot makarna Pihls förhoppningar, på skilda håll.
Brukspatron Johan Wilhelm Mullberg (1737-80) tog till maka Elisabeth Lundgren (1742 -1814), dotter till den rike handlanden och brukspatronen Johan Lundgren i Filipstad. Fru Mullberg blev i Filipstad snart kallad "drottningen" på grund av sitt ståtliga yttre och sin värdiga hållning. Hon anses ha givit namn åt Drottninggatan i denna stad.
Vid bouppteckningen efter J. W. Mullberg i december 1780 uppgavs den behållna förmögenheten till 326.387 daler kopparmynt. Arvtagare var jämte änkan Lisa (Elisabeth) Lundgren sonen Nils samt tre döttrar. Fru Mullberg tog nu själv hand om ledningen av bruket. Först 1792 överlämnade hon chefskapet till sonen, som skrev sig Nils Pihl Mullberg. Detta skedde i samband med att denne löste såväl sin mors som tvenne av systrarnas andelar. Den tredje och yngsta systern, Lisa Vilhelmina, senare gift med majoren J. F. Nijsbeth, behöll däremot sin arvslott ända till 1813, då bruksegendomen såldes av de båda syskonen till handelsfirman Ekman & Co i Göteborg. Köpesumman för hela rörelsen utgjorde 70.000 daler "i svenska bancosedlar". Stångjärnstillverkningen hade 1813 stigit till 801 skeppund.
Innehavare av firman Ekman & Co var kommerserådet G. H. Ekman och grosshandlaren G. R. Prytz. Den senare utträdde 1817 ur företaget i Göteborg men behöll sin hälft i Lesjöfors till 1833, då den såldes på offentlig auktion och inropades för 45.000 rdr "banco sedlar" av kompanjonen G. H. Ekman, som därigenom blev ensam ägare till bruket. Denne företräddes vid tillfället av sonen, översmidesmästaren Gustaf Ekman, som 1836 avgick från sin tjänst vid Jernkontoret och tillträdde förvaltarskapet vid faderns värmlandsbruk. En av den nye bruksförvaltarens första åtgärder blev att söka vederbörligt tillstånd att öka smidet, och detta lyckades väl inte minst tack vare Ekmans redan så betydelsefulla insatser till den svenska järnhanteringens fromma. Nya idéer och uppfinningar började prövas vid det gamla bruket. Gustaf Ekman var en brukspatron av ny typ, en frisinnad humanist, en man med en i mycket radikal och fördomsfri livssyn.
Den 8 mars 1834 resolverade kungl. maj:t att Lesjöfors järnbruk under tre år fick ökas med 600 skeppund årligen, alltså till 1.200 skeppund per år. För att möjliggöra denna ökade produktion hade smedjan under de näst föregående åren ombyggts och härdarna omändrats för lancashiremetoden, ny blåsmaskin anskaffats och en ny värmeapparat uppförts. Vidare hade dammarna förbättrats, och en ny dammbyggnad hade iordningställts vid Lesjön.
1834-35 upptogs på försök tillverkning av filar. 1835 införskrevs från England en skicklig filhuggare. 1836 byggdes en särskild filsmedja, och under året tillverkades 71 raspar samt 3.254 stycken filar. För denna fabrikation erfordrades ett hårdare material än det, som kunde erhållas i lancashirehärdarna. Därför uppfördes med bergskollegii tillstånd 1837 en stålugn samt en knipphammare för stålets utsmidning. Samma år medgav kollegium, att vid Lesjöfors bruk, "varest en stångjärnshammare förut är privilegierad, tvenne sådana hamrar må begagnas". Även den nya stångjärnssmedjan uppfördes 1837, likaså ett gjuteri. På vissa villkor medgavs manufaktursmide vid den nya knipphammaren.
År 1839 medgav bergskollegium, att ståltillverkningen "blifver fri och till beloppet oinskränkt", medan stångjärnssmidet fick ökas till 1.666 skeppund. 1841 inköptes en smidesrätt på 200 skeppund frän Gammalkroppa, vars överflyttning till Lesjöfors bergskollegium godkände. 1843 tilläts Ekman "att utöver det vid Lesjöfors privilegierade smide för denna gång därstädes tillverka 2.000 skeppund smältstycken, att i den mån sådant medhinnes under innevarande eller de tvenne därpå följande smidesåren vägföras och exporteras mot erläggande därför av tjugu skeppund stångjärn i hammarskatt". Samma år gjordes de första experimenten med Ekmanska koltornsvällugnen vid Lesjöfors.
1844 beviljades oinskränkt smide för tre år, och 1846 byggdes ännu en stångjärnshammare. 1849-50 uppfördes ett tråddrageri. 1850 igångsattes tillverkning av järntrådslinor. Under åren 1853-56 uppfördes ett nytt och större tråddrageri. 1852 begyntes tillverkning av stålmanufakturer, och då lades grunden till den stålfjäderfabrikation, som alltjämt spelar en stor roll för bruket. 1854 byggdes ett valsverk. 1856 inköptes en ånghammare och uppfördes en ny klensmedja och ett nytt gjuteri. 1869-70 uppfördes en martinugn, 1890-92 en ny sådan och ett nytt valsverk. 1857 hade Ekman börjat bygga spikmaskiner, men först 1860 var tillverkningen av spik i full gång. Detta år framställdes över 13 miljoner spikar. Denna fabrikation blev alltså ganska omfattande och fortsatte in på 1900-talet för att så småningom avtyna. 1863 upptogs tillverkning av dragen ståltråd och året därpå av galvaniserad järn- och ståltråd.
På platsen för Stjärnfors nedlagda kopparverk vid Bredreven uppfördes en såg under åren 1862-63. Den drevs sedan där till 1901, då den flyttades till Lesjöfors (Lesjöns södra. ände). Mora-Vänerns järnväg färdigbyggdes på sträckan upp till Oforsen hösten 1889. Under 1700-talet uppröjdes s. k. kärrvägar, som mest var mycket backiga och dåliga.
Kommerserådet G. H. Ekman innehade bruket med tillhörande egendomar till sin död 1847. Det gick nu i arv till de fyra sönerna Gustaf, Johan J., Carl Edvard och Per Ekman samt dottern Hedvig Maria, gift med borgmästaren C. H. Ewert. De tre förstnämnda löste sedan de båda övriga syskonens arvslotter och beslöt att ombilda företaget till aktiebolag. Det dröjde dock ända till hösten 1867, innan Lesjöfors AB kunde träda i funktion. 1846 upphävdes genom en kungl. förordning den dittills gällande statliga regleringen av järn- och ståltillverkningen. Därigenom erhölls sålunda för framtiden oinskränkt vågföringsrätt för tillverkare av stångjärn, ämnesjärn, stål och manufakturjärn. Dessa fick samtidigt full frihet att för det smidbara järnets uträckning eller bearbetning använda de metoder, som var och en för sin del fann tjänligast.
1839 hade Gustaf Ekman med faderns bifall inköpt 5/64 i Långbanshytte hemman med tillhörande andelar i masugnen, kvarnen och stampen. Detta blev början till en rad förvärv i denna trakt, vilka slutade med att Lesjöfors blev ensam ägare av masugnen och största delägaren i Långbans gruvfält. Vid Långbanshyttan bosatte sig patron Ekman på äldre dar, och där dog han 1876. Vid stiftandet av Lesjöfors AB 1867 blev Gustaf Ekman och grosshandlare J. J. Ekman samt den förres måg Axel Ros ledamöter av bolagsstyrelsen. Den sistnämnde, som utsågs till disponent, hade sedan 1859 varit ingenjör i företaget. Vid Lesjöfors sysselsattes 1867 enligt uppgift 83 personer. Tillverkningen omfattade tackjärn, gjutgods, valsat järn, brännstål, manufakturstål, dragen tråd, järntrådslinor, maskinarbeten och spik. Ett årtionde senare, 1876, upptog produktionen även bessemergöt (vid Långbanshyttan) och martingöt.
År 1896 utgav redaktör J. P. Rydelius, just avflyttad från Filipstad till Stockholm, en turistisk vägledning "Filipstad med omgifningar". I denna läses: "Mellan Långbanshyttan och Rämmen ligger Lesjöfors stora järnverk i dalgången mellan Lesjön och Bredreven. Här kan den resande göra uppehåll till både nytta och nöje samt taga de storartade anläggningarna i betraktande: gjuteri, mekanisk verkstad, valsverk, martinverk, tråddrageri, manufaktursmedja o. s. v." - I beskrivningen till ekonomiska kartan över Färnebo härad 1897 heter det: "Lesjöfors bruk med valsverk, martinverk, smältsmedja, mekanisk verkstad, stålmanufakturverk, gjuteri, tråddrageri, linslageri; järnvägsstation och två skolhus finns på ägorna". Axel Ros var disponent för Lesjöfors AB åren 1867-75 samt 1878-1903. Antalet anställda vid Lesjöfors uppgick i början av 1900-talet till omkr. 450 personer.
I mellersta-norra delarna av socknen ersattes den nedlagda järnindustrin av sågverksrörelse och träsliperier. Samma höst som bandelen Persberg-Oforsen av MoraVänerns järnväg öppnades för trafik, 1889, uppfördes 'det första sågverket vid Östervik på östra stranden av Näsrämmensjön. Detta försågs med en dubbelram och en grovtimmerram (enkelram), dubbelt kantverk och två lathssågar. Vid Oforsen, 7 km. norrut från Rämmens järnvägsstation, byggdes åren 1888-89 ett träsliperi, som sattes igång på hösten sistnämnda år. Fyra år senare, hösten 1893, stod det första träsliperiet färdigt vid Liljendals fd. järnbruk, beläget omkring en halv mil nordvästligt från Oforsen, som blev Liljendals närmaste järnvägsstation. Liljendalsfabriken erhöll till att börja med endast en slipmaskin. 1897 utökades den med ytterligare två "stenar" (slipmaskiner) . Oforsenfabriken hade från början två stycken.
Det Myhrmanska familjebolaget hade blivit upplöst 1884. Dess förutvarande domäner övertogs av grosshandlarfirman Kjellberg & söner, Göteborg, med Jonas H. R. C:son Kjellberg som verkställande direktör. Disponent vid Rämmen var under tiden 1890-94 Berndt Evert Wijkander, som 1894 blev disponent för AB Mölnbacka-Trysil och 1899 verkställande direktör för AB Bofors-Gullspång. 1906 överlät firman Kjellberg & söner sina aktier på AB Rämmen-Liljendal. Detta köptes 1916 av Billeruds AB, som alltjämt är innehavare av de fd. Myhrmanska egendomarna.
1907 hade ett nytt och större sågverk uppförts vid Östervik, likaså en lådfabrik. Denna rörelse, som under ett par årtionden gav sysselsättning åt cirka 300 personer, nedlades omkring årsskiftet 1929-30. Även slipmassefabrikerna vid Oforsen och Liljendal slogs igen vid ungefär samma tid: Oforsenfabriken den 2 februari 1930 och Liljendals dito den 28 mars samma år. Detta innebar anställningsförlust för flera hundra arbetare. Endast några tiotal bereddes omedelbart sysselsättning vid Billerudsindustrier på annat håll. För de övriga blev det en svår tid. Följderna blev också mycket kännbara för Rämmens kommun. Numera har även åtskilliga skogstorp avfolkats och utlagts. Jordbruk och boskapsskötsel bedrivs f. n. i mycket liten utsträckning inom kommunen. Skogsavverkning och skogstransporter har blivit den huvudsakliga men otillräckliga näringen i socknens mellersta och norra delar. Folkmängden har här sedan 1920-talet minskat med 1.100-1.200 personer.
Dessbättre har utvecklingen inom Rämmens kommuns södra del gått i motsatt riktning under de senaste årtiondena. Det totala invånarantalet, 3.250 vid 1961 års slut, är därför nu nära nog exakt detsamma som det var vid 1920-talets mitt. I själva verket kan en enda man sägas ha det mesta av äran härav, nämligen landshövdingesonen från Hasselfors, industrimannen friherre Gerard De Geer, Lesjöfors. Det tidigare solida och efter förhållandena ganska välskötta bruket kom vid Ekmanstidens slut 1911 i händerna på personer, som alltför ensidigt inriktade sig på egen och omedelbar vinning och föga eller ingenting gjorde för att konsolidera det och trygga dess fortbestånd. Hur situationen var omkr. 1921, då Gerard De Geer påtog sig chefskapet för Lesjöfors samtidigt som han var disponent vid Nyhammars bruk i Västerbergslagen (1921-23), har han livfullt och öppenhjärtigt skildrat i "Genombrottstider i Bergslagen" (1951).
Det var den energiske och initiativrike Gerard De Geers förtjänst, att Lesjöfors bruk åter fick en framtid, när det stod vid det fullständiga sammanbrottets rand. Den som skriver dessa rader upplevde själv denna tid på mycket nära håll. Friherre De Geer förvärvade Lesjöfors i april 1923. Åren 1923-26 tjänstgjorde han som disponent vid Klosters AB men flyttade därefter definitivt till Lesjöfors, där en habil, präktig och godhjärtad man med för ordinära förhållanden goda kvalifikationer under mellantiden suttit som platschef. Den svåra kris, som bruket då befann sig i finansiellt, kunde dock denne inte klara, och fråga är om inte varje annan skulle ha kapitulerat utom Gerard De Geer. I varje fall lyckades han rädda Lesjöfors från undergång - något som ingen av oss med egna minnen från den tiden glömmer. Disponent för Lesjöfors AB är sedan 1951 Lars De Geer.
Södra sockendelen, Lesjöforsområdet, hade vid årsskiftet 1961-62 en folkmängd om ungefär 2.500 personer. I mellersta-norra delen hade den då minskat till omkr. 750, därav 300 inom Rämmensområdet. Lesjöfors AB gav vid samma tid sysselsättning åt närmare 900 personer. 75 procent av sockenbefolkningen bor f. n. inom Lesjöforsområdet. Ytterligare minst en procent har sitt arbete där. Högsta befolkningssiffran hittills hade Rämmens kommun vid 1915 års slut, nämligen 3.410 personer. 1900-talets bottensiffra nåddes 1939 med 2.570 personer (lägre än 1875, då invånarantalet var 2.594).