Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Socknen ligger på halvön Näset och har vid Dalbosjön i väst omkring 2 km bredd, medan den vid Värmlandssjön i öst har en strandlinje på ca 10 km. I norr gränsar socknen till Botilsäter och i söder till Millesvik och Eskilsäter. I väst ligger det några smärre holmar utanför den flacka och bergiga stranden, där Averstadsviken bildar en naturlig hamn. På östsidan ligger den gamla Ekhorns hamn med Storholmen och Lillholmen till skydd för östliga vindar. Längre söderut bildar också Lindränkan i Knappa ett visst skydd för smärre fartyg. Mellan dessa platser reser sig landet ofta ganska brant ur sjön. Orsaken härtill är en förkastningslinje som löper parallellt med stranden. På östsidan har man också de högsta höjderna, som emellertid endast stiger några tiotal meter över Vänerns yta.
Arealen består av 1.346 hektar åker, 26 hektar tomt och trädgård, 14 hektar kultiverad betesmark, 29 hektar naturlig äng, 2.577 hektar skogsmark och 773 hektar övrig mark. Summa således 4.787 hektar. Till jämförelse kan nämnas, att socknen år 1885 hade 1.688 hektar åker, vilket betyder, att 342 hektar lagts ut till skog sedan den tiden.
Socknen har en hel del fasta fornlämningar. I Hökhult finns en hällkista nordväst om skolhuset. Dessutom uppges, att en hällkista finns på Södra Averstads mark, söder om vägen till Averstadsåns utlopp, en på Rustans mark, norr om gården, vid gränsen till Södra Grimbråten, och en på Södra Grimbråtens mark i skogen mellan byn och Häggberget vid sjön, dock närmare byn än sjön. Dessa fornlämningar synes vara betingade av en bebyggelse, som legat i nära anslutning till Spikebäckens, Averstadsåns och Rustabäckens utlopp i Vänern.
Flera lösa fynd från stenåldern har gjorts. En flintdolk från Averstad, en avslagen, tjocknackig flintyxa från Norra Averstad, en skafthålsyxa från Dolwitzerud, en dito från Ås, tunnackig flintyxa från Olserud, skafthålsyxa av kalksten från Hökhult, en avslagen skafthålsyxa, som fått ett nytt skafthål borrat, från samma hemman, liten skafthålsyxa frän Södra Grimbråten, tjocknackig flintyxa från Norra Grimbråten, svart skafthålsyxa från Byn, en nästan trind sådan och en tjocknackig yxa från samma hemman, två skafthålsyxor från Hälleshult samt, med endast socknen som angiven fyndort, tunnackig flintyxa, prakttyp, två tunnackiga flintyxor samt en tjocknackig, håleggad, och en tjocknackig stenyxa.
Inom socknen är 9 bronsåldersrösen antecknade. Tre av dessa ligger sydväst intill Hälleshult, två på Prästgårdens mark, sydväst om Rösebacken i Hökhult, ett på Medeviksudden vid sockengränsen mot Millesvik, ett söder om Trotta i Knappa, ett vid Olinskere, norr om Byfältere i Byn, och ett nordost om Bråten i Olserud.
Till järnäldersminnen torde man få räkna de askgömmen, som blottats vid grushämtning norr om muren till den rivna manbyggnaden i Rustan. Gravfält vid Södra Averstad och vid Byn, som omnämnts av tidigare bygdeforskare, har icke kunnat återfinnas. En fornborg ligger på Villkorsberget, som höjer sig brant ur sjön, på Rustans mark. En av jord och sten byggd vall löper där runt berget på landsidans flacka sluttning. En fornborg ligger också på Vickelsåsen öster om Knappa. Här är muren byggd av sten.
På Hälleshults mark, söder om byn och väster om vägen till Götterstad, finns en domarring. Den består av 7 stenar och undersöktes 1947 av amanuens Ingemar Atterman. Han hittade skärvor av keramik från 300-talet. Runt domarringen ligger ett gravfält med klumpstenar, som sticker upp ovan marken. Här har vid sandhämtning hittats ett väl bevarat lerkärl, en gravurna, som förvaras i Säffle hembygdsgård.
Sockennamnet är första gängen nämnt i en handling frän den 20 sept. 1354. Enligt denna ingår en Magnus Pettersson å sin dotter Sigrids vägnar ett jordaskifte med domprosten Matteus i Västeräs, varvid "afraestadha parochie Öluaersrudh" bytes mot vissa egendomar i Småland. Den största gården i socknen - Averstad - omnämnes sålunda i den första handlingen. År 1488 tillhörde Averstad Skara domprosteri. Enlig Förteckning på Johan Beses gods i Värmland från 1400-talet ägde denne lytingsbol (Litsbol).
Averstad kom tidigt i Ugglasläktens ägo. Johan Claesson Uggla var den förste, som skrev sig till gården. Han dog 1649. Hans son Claes Uggla var den namnkunnige amiralen, som omkom i sjöslaget vid Ölands södra udde 1 juni 1676, då hans skepp "Svärdet" sköts i brand av danskarna. Hans änka, Christina Maria Sparre till Rossvik, bodde, enligt Fernow, kvar på gården efter amiralens frånfälle. En gång gjorde Karl XI ett besök på Averstad. Amiralsänkan hade då redan hunnit få fästman, Carl Gustaf Roos af Hjelmsäter, som då var korpral vid Västgöta kavalleri. Kungen förebrådde henne, att hon nu skulle gifta sig med en korpral, när hon hade haft en amiral förut. Då skall hon ha svarat: "Ja, eders majestät, jag sätter mer värde på en levande korpral än på en död amiral, och om denne som jag hoppas, gör sig värdig eders majestäts nåd, kan han bli general". Detta svar tyckte kungen var så bra, att Roos var kapten av gardet, när han vigdes med henne. Han blev för övrigt friherre 1705 och generalmajor 1708. Amiralens sonsons son Johan Gustaf Uggla, född 1734, blev 1788 Värmlands första landshövding. Han tog avsked 1793 och bosatte sig på Averstad, där han dog 1798. Hans maka, Johanna Gustava Vilhelmina Fock, bodde kvar på gården tills hon dog 1822. På Averstad kan man ännu se källaren från gårdens storhetstid. Den går under benämningen "slottsruinen". Där finns också en rund damm med en holme i mitten, vilket på sin tid var en romantisk detalj i trädgårdsanläggningen.
Socknen hade vid årsskiftet 1961-62 en folkmängd av 293 personer. År 1885 var invånarantalet 848.
Jordbruket är i hög grad mekaniserat. Vid mitten av 1950-talet användes ett 40-tal traktorer och åtskilliga skördetröskor. Då en stor del av arealen består av sandmylla, som är lämplig för rågodling, tar man särskilt i norra delen av socknen goda skördar av detta sädesslag. På grund av mekaniseringen har också rätt stora arealer täckdikats under de senaste åren.
Ett sockenstämmoprotokoll för Ölserud daterat 21 nov. 1784 berättar, att kyrkoherden Esaias Tegnér, skaldens fader, sökte uppmuntra sockenfolket att odla potatis. Härvid nämndes, att potatisen växer nästan i all sorts jordart, och om någon äger sank och styv jordmån, såsom lera, kan den genom sands påkörande upplösas och göras tjänlig till denna plantering. Därpå beslutade församlingen enhälligt, att vart och ett matlag skulle nästa vår plantera åtminstone en kappe potatis, som ganska angeläget och genom Guds välsignelse blir för var och en, som detta fullgör, nyttig och behaglig spis.
Kreatursskötseln spelade vid slutet av 1800-talet större roll än den gör nu. Av en tabell framgår, att antalet nötkreatur år 1892 var 696, medan det år 1911 minskats till 358. Orsaken härtill torde främst vara att allmänt skogsbete förbjöds. För fårskötseln hade emellertid lagbestämmelserna större verkan än för nötkreaturen. Ännu vid sekelskiftet 1900 släpptes fåren allmänt till skogs, sedan de försetts med ägarens märke genom klipp i öronen. Om hösten togs fåren hem från skogen, varvid tackorna också hade lamm i följe. Skogsbetet var emellertid till så stor skada för skogsåterväxten, att detta tillstånd inte kunde få fortfara.
Svinskötseln har tidigare varit av stor ekonomisk betydelse i socknen. Varje hemmansägare hade vanligtvis två eller flera lägersuggor, som i allmänhet gav ett par lag grisar var om året. Grishandlare fanns det gott om, och genom dessa affärer tillfördes bönderna ett icke ringa tillskott av kontanter.
Någon industri av betydenhet har aldrig förekommit i orten.
Man for sjövägen till marknaderna i Karlstad, Åmål och Lidköping. Hade man hästar eller kor att sälja, fick de på egna ben gå till marknadsplatsen. De 8 milen till Karlstad brukade man då tillryggalägga på två dagar. När Bergslagsbanan blev färdig 1879, levererades ofta kor, som köptes av kreaturshandlare, på järnvägsvagn i Värmlandsbro. Men på 1880-talet blev Säffle handelscentrum för bygden, och där infann sig köpare från olika orter.
Under de marknadsresor, som företogs till sjöss, inträffade olyckor då och då. Vid färd till Permässmarknaden i Karlstad 1878 kantrade båten och tre personer omkom. De som räddades hade lyckats komma upp på båtens köl och höll sig fast där, tills de observerades från en segelskuta.
Omkring senaste sekelskiftet tänkte man nog på att få regelbunden ångbåtstrafik med Karlstad på östsidan och med Åmål på västsidan, men frånvaron av goda hamnar lade hinder i vägen.
Stora landsvägen utåt Värmlandsnäs har fjärdingsvägsmärken med texten "AF 1767". Man kan härav förstå, att det var under Adolf Fredriks regeringstid, som vägen sattes i någorlunda gott skick. År 1790 beslöt man iordningställa vägen mellan kyrkan och stora landsvägen vid Averstadskrog. År 1897 hade socknens jordbrukare 4.461 meter landsväg att underhålla. År 1912 anvisade k. m:t 35.000 kr. till ett vägbygge om 15 km mellan Ölseruds och Södra Ny kyrkor. Vägen kostade 40.500 kr. och blev färdig den 1 juli 1915. År 1926 började vägen kyrkan-Knappa att iståndsättas och intogs sedan som allmän. Den fortsatte söderut till Gaperhult och Gunnerud i Eskilsäter. År 1942 godkändes vägen Götterstad i Millesvik-Hälleshult-Prästgården och blev därvid också allmän. År 1922 började busstrafik över Södra Ny till Säffle. Socknen fick 1891 poststation och 1923 telefonstation.
Säffle-Tidningen och Nya Wermlands-Tidningen har största spridningen här.
Ölseruds första kyrka var byggd av sten, men den var en ruin, när djäknen Gyllenius besökte socknen den 9 okt. 1642. Han antecknade då i sin dagbok : "i Ölssrudh, vidh huilcken kyrckia ståår en gammal steenkyrckia mäst nedhfallen". Kyrkplatsen var på den tiden Byn, som ligger ett par km öster om nuvarande kyrkan. Traditionen vet berätta, att den kyrka, som Gyllenius besökte, var av trä och brann upp efter ett åsknedslag. Denna tradition bekräftas också av en anteckning i den äldsta räkenskapsboken. Den nuvarande kyrkan byggdes 1663. Amiral Claes Uggla bidrog mycket till kyrkobygget, vilket fortsatte 1668 med korets upptimring. Kyrkan hade från början inget torn men hade sakristia utbyggd i vinkel mot norr från koret. En omfattande reparation påbörjades 1762 och avslutades 1 7 69 med byggandet av vapenhus och läktare.
År 1793 blev det fråga om såväl kyrkans som socknens vara eller icke vara. Konungens befallningshavande föreslog nämligen att Ölseruds kyrka skulle ödeläggas och socknen uppdelas på Millesvik och Botilsäter. Bägge dessa församlingar hade stenkyrkor, som ganska lätt kunde utvidgas och ta emot befolkningen i Ölserud. Vid denna tid var emellertid Johan Gustaf Uggla landshövding, och han skrev till den kommande stämman, som hade ärendet till behandling : "Jag som äger några hemman i Ölserud, jag finner det såsom ett upptåg, allt förunderligt, att enskilde personer blandar sig i sådant som ej hör dem till". Och så protesterade han för sina hemman mot att kyrkan skulle förstöras. Sockenborna ansåg, att Guds ord kunde höras lika bra i en träkyrka som i en kyrka av gråsten. Både Millesvik och Botilsäter var beredda att mottaga kyrkfolket från Ölserud. Några vidare åtgöranden i saken följde inte, men år 1794 kom kungligt brev på att socknen skulle fortbliva, då man inte kunde vidtaga indragningen mot sockenbornas enhälliga vilja. Troligen vägde landshövdingens ord mycket tungt. Han blev för övrigt kyrkoföreståndare i Ölserud.
Kyrkan hade altartavla med bildhuggeriarbeten. Där var Kristus på korset, två kvinnor där bredvid samt på sidorna Moses och Aron. Vidare fanns en ängel med domsbasun, och denne finns ännu kvar. Altartavlan utrensades dock vid ombyggnaden 1880-81. Likaså togs innertaket med målningar av Georg Schüffner bort. Väggarna bekläddes i stället med fasade bräder. Ett 88 fot högt torn byggdes. Den gamla sakristian revs ned, och en ny sådan tillkom genom att ett skrank uppbyggdes i koret bakom altaret.
År 1953 grep man sig an med en ny, inre ombyggnad, varvid i stället för skranket mot sakristian uppsattes en vägg. Medel insamlades till en altartavla, som Olle Hjortzberg fick uppdraget att måla till motivet "Emmausvandrarna".
På gamla kyrkplatsen i Byn sattes 1952 upp en minnessten med texten: "På denna mark stod Ölseruds gamla stenkyrka - en ruin redan 1642 - samt även en senare träkyrka före uppförandet av nuvarande kyrkan i Litsbol 1663". Från denna kyrka torde en klocka ha räddats, ty enligt Mats Åmark är Ölseruds storklocka äldre än storklockan i Millesvik, som bär årtalet 1500.
Den fria religiösa rörelsen hade anhängare i Ölserud redan vid mitten av 1800-talet. Vid den tiden utövade doktor Peter Fjellstedt ett andligt ledarskap i Värmland. Pastoratsadjunkten Fredrik Thorelius, som 1851 blev bosatt i socknen, påverkades av Fjellstedts lära och befordrade "medelriktningens läseri", som han kallade det. Väckelsens folk hade först en hela pastoratet omfattande förening men grupperade sig senare sockenvis och anslöt sig till Sv. missionsförbundet. Missionshuset i Byn byggdes 1890, men det första protokollet för Ölseruds missionsförsamling är daterat 25 jan. 1903.
I Ölseruds församlings husförhörslängd står 1815-19 Jonas Öberg antecknad som skolmästare. Troligen var han den förste skolläraren i socknen, men givetvis hade klockaren förut lärt barn att läsa. Komminister Nils Noréus utgav på 1920-talet "Skolväsendets historia i två Värmlandsnäs-socknar" (Botilsäter och Ölserud), och här är skolans historia detaljrikt klarlagd. År 1824 beslöts bygga ett skolhus, som också skulle inrymma sockenstuga. Detta skolhus var uppbyggt 1828, men det synes ha sålts och flyttats, ty man tog i stället manbyggnaden på Litsbols egendom till skolhus. Efter omändringar vid olika tillfällen förblev denna byggnad skolhus till 1960, då skolan i Ölserud totalt indrogs och barnen i stället fick åka buss till andra skolhus i kommunen. På våren 1962 utannonserades byggnaden till rivning.
År 1846 antogs som lärare Per Gustaf Andersson från Kopperud under Averstad. Han blev senare Värmlands förste skolinspektör. I april 1854 beslöts tillämpa Rudenschölds skolmetod. I mars 1856 beslöts att lästiden skulle utgöra 5 månader, därav tre i Litsbols skolrote och en månad vardera i Grimbråtens och Knappas stationer. Läsningen fortgår dagligen fem timmar med korta mellanstunder. År 1862 fattades beslut om att inrätta småskolor. År 1909 beslöt man bygga två nya skolhus i socknen. Det ena byggdes i Grimbråten och var färdigt 1910, det andra byggdes i Hökhult och var färdigt 1924. Skolhusen innehöll också lärarbostäder. Det blev samtidigt "mindre folkskolor" i de nya lokalerna. Emellertid minskades barnantalet, varför skolan i Grimbråten nedlades 1938 och i Hökhult 1952. Nu finns ingen skola i socknen.
Socialvården har genomgått gängse utveckling. Under 1700-talet var det tiggeri och någon gåva vid bröllop eller ett offer till de fattiga av tacksamhet för lyckligt genomförda sjöresor till marknaderna. Översten och riddaren Silfversvärd på Åhs donerade 1836 till socknen 100 riksdaler, och räntan på denna summa skulle delas ut till de fattiga. Man byggde vid 1800-talets början sockenmagasin för lagring av spannmål i goda år och för utdelning till de fattiga samt till hjälp vid sämre skördar. Man byggde nytt magasin 1837, och i detta samlades samma år 100 tunnor råg och 233 tunnor havre. År 1735 nämner ett protokoll, att socknen hade fattigstuga, som låg mellan Litsbol och Gullsjö. Vid slutet av 1800-talet övergick man till fattigvård i hemmen, varvid inackorderingsavgiften bestämdes genom bud vid auktion eller genom förhandling. De fyra församlingarna i Millesviks pastorat beslöt bygga gemensamt ålderdomshem, som stod färdigt i november 1933.
År 1952 uppgick Ölseruds kommun i Värmlandsnäs storkommun. Något särskilt framträdande föreningsliv finns inte numera. En förening äger Ölseruds bygdegård och denna var under 1961 tagen i bruk av föreningar och enskilda ett 80-tal gånger. Centerpartiets ungdomsförbunds avdelning har festplats i Olserud.