Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Lungsunds socken utgör ett övergångsområde mellan Bergslagen i norr och Vänerslätten i söder. De norra och mellersta delarna är starkt kuperade, medan i söder utbreder sig en mindre slättbygd. De höglänta delarna upplöser sig i höjder och dalar, och platålandet har här brutits sönder av talrika förkastningar med branta bergsstup. Rekordet härvidlag torde Bastfotenhöjdens västsida inneha. Berggrunden utgöres mestadels av urbergsgranit, särskilt den medelgrova filipstadsgraniten. Vissa former av denna granit förklyftas lätt i tre olika riktningar, vilket resulterar i en mycket riklig blockbildning av i allmänhet mer eller mindre fyrkantiga block, som på åtskilliga ställen tornats upp till väldiga stenkummel. Särskilt på och nedanför granitryggarnas sidor förekommer hopade mängder av block. Bergshöjden mellan Hållsjöviken och Skälstabacken utgör ett exempel härpå. Bergryggarna når här och var ansenliga höjder. I östra delen av socknen ligger den högsta punkten, Kroghöjden, 249,5 m över havet.
I norr gränsar Lungsund till Färnebo, i väster till Väse och Brattfors socknar, i söder till Ölme och Varnum samt i öster till Bjurtjärn och Storfors. Gränsen mot Storfors (Kroppa) var länge oklar. Personer och gårdar fördes än till Storfors, än till Lungsund. Då Kroppa och Lungsund bildade socknar, var Lungsund den folkrikare, och det är ganska märkligt att pastoratet icke kom att bära Lungsunds namn. Först 1938 reglerades gränsen slutgiltigt, vilket för Lungsunds del innebar en förlust av över hundra invånare.
Lungsunds socken ingår numera i Ullvätterns storkommun och tillhör Färnebo härad och Östersysslets domsaga. Efter att tidigare ha tillhört Kroppa pastorat, bildar Lungsund från 1937 eget pastorat i Nyeds kontrakt.
Socknens areal utgör 20.264 hektar, varav 2.791 hektar vatten, 1.701 hektar åker, 12.474 hektar skog, 628 hektar naturlig äng, 45 hektar tomt och trädgård, 75 hektar kultiverad betesmark samt 2.250 hektar övrig mark.
I jordbruksvärde ingående värde av skogsmark 4.311.200 kr., särskilda förmåner och naturtillgångar 45.000 kr., skogsvärde 10.446.800 kr., summa 14.803.000 kr. Skattepliktig annan fastighet: markvärde 234.700 kr., byggnadsvärde 2.588.500 kr. Icke skattepliktig fastighet: staten 17.500 kr., kommunen mfl. 3.470.300 kr.
Den äldsta bebyggelsen i Värmland karaktäriseras av att de från söder och sydväst kommande invandrarna först slog sig ner i de bördiga och lättodlade delarna av landskapet. Först långt senare trängde nybyggarna längs dalgångarna och sjöarna mot norr. Ännu i början av 1500-talet var Lungsund obruten bygd. Åtskilliga fynd av stenyxor och pilspetsar visar dock, att enstaka jägare och fiskare sökt sig till dessa bygder redan under den yngre stenåldern. Förekomsten av större stenkummel nära mynningen av Lungälven gör det antagligt att bronsåldersbebyggelse letts längs denna älv in i Lungsund.
Då historiens ljus under 1500-talet börjar falla över denna bygd, är bebyggelsen ännu ytterst gles. Från 1540-talet känner man fem gårdar, spridda i olika delar av socknen: Släbråten i östra delen, Matlången och Ackkärr i vackra mellansjölägen, Skälstabacken vid Lungen och Kungsskogen i sydvästra delen. De första till namnet kända lungsundsborna är Olof i Matlången, Larens i Ackkärn och Tord "på Slaetbrottet". Längre fram under samma århundrade tillkommer ytterligare några gårdar, alla belägna vid sjöar: Stegelviken vid Ullvättern, Hytte och Klenoret vid Hyttesjön, Näverviken och Lungsundet vid Stora Lungen och Lungstorp vid Lilla Lungen. Senare delen av 1500-talet och första hälften av 1600-talet medförde betydande omvandlingar, och trakten fick den bebyggelsegeografiska struktur, som den än i dag har kvar. En viktig orsak till dessa förändringar var järnhanteringens starka uppsving i Värmlands Bergslag.
Redan i början av 1600-talet blev norra delen av Lungsund industrialiserad genom anläggningen av Bjurbäckens bruk. Här anlades 1602 en stångjärnshammare, 1610 en masugn och 1611 ytterligare en hammare. Den senare som knipphammare, troligen för förädling av det vid bruket framställda stångjärnet. Bjurbäcken anlades av bergsmän från trakten. En av dessa var helt säkert den skicklige franske dragsmeden Johan Gago. En tredje hammarsmedja anlades omkring 1630 vid Åminnefors, en halv kilometer norr om Bjurbäcken. Även den var anlagd av bergsmän eller jordbrukare i trakten. Man kan förstå att det rådde goda tider på järnmarknaden, då det kunde locka till dylika företag. Hyttan och de tre hammarsmedjorna kompletterade varandra och ger ett vackert exempel på en geografiskt koncentrerad järnhantering. Rätt betydande mängder stångjärn producerades vid bruket. På 1680-talet, då Bjurbäcksbruken kommit i släkten Linroths ägo, uppgives årstillverkningen kunna uppgå till 600 ā 700 skeppund vid varje hammare. Hyttan synes däremot ha blåsts mera sporadiskt eller tidvis legat helt nere. Bergmästaren anför 1680 att hyttan, trots att den reparerats, stått obrukad en längre tid och att hammarpatronerna "vilja fast häller smida upp kolen i hambrarna än blåsa upp dem i hyttan". Prisskillnaden mellan tackjärn och stångjärn var så betydande, att det varit betydligt mera lockande att framställa det senare.
Under släkten Linroths ägo har Bjurbäcken haft en lugn och jämn utveckling. Mot slutet av 1700-talet utvidgades bruket och upptog bland annat tillverkning av bultjärn, spik, bandjärn, hästskor och söm. Konkurrensen hårdnade dock alltmera, och Bjurbäckens bruk nedlades slutgiltigt 1841. Åminnefors nedlades 1890. Av bruket i Bjurbäcken återstår numera endast hyttans pipmur och några byggnadsgrunder samt en byggnad, som användes som förrådsbod. Herrgårdsbyggnaden, som tidigare var bostad åt jordbruksförvaltaren, är nu under somrarna barnkoloni.
I mellersta delen av Lungsund anlades under 1620-talet två bruk, Ackkärr och Matlång. Ackkärr är det äldre, anlagt 1625 vid forsen mellan Acktjärn och Hållsjön. Matlång anlades några år senare vid forsen mellan Hållsjön och Matlången. När Olof Lundstedt 1719 förvärvade Matlångens bruk, lät han detta byta namn och kallade det Lundsbergs bruk.
Den sista bruksanläggningen i Lungsund var Kungsskogshyttan i sydvästra delen av socknen. Den uppges vara byggd av vallonen Wincent Gambriksson år 1678. Var denna första hytta låg, vet man ej bestämt, men troligen var det vid den lilla å som rinner förbi Kungsskogens gård. Efter några år byggdes en ny hytta vid forsar i Svartån. Bruksbefolkningen i Kungsskogen liksom vid övriga bruk var ganska fåtalig, men bruksrörelsen torde på andra sätt ha kraftigt befrämjat bebyggelsen och bygdens utveckling. Helt visst har den medfört upptagande av torp på brukens ägor. Genom att skapa arbetstillfällen för allmogen såsom körslor, kolning o. dyl. har bruken lockat nybyggare till trakten, och i samma riktning har också de goda möjligheterna till avsättning av spannmål verkat. På grund av det isolerade läget och den stigande konkurrensen med större företag, blev driften vid de små bruken i längden icke lönande. Samtliga dessa tre bruk nedlades under 1800-talet: Lundsberg 1861, Ackkärr 1877 och Kungsskogen 1876.
Efter brukens nedläggande började folkmängden stadigt sjunka. Invånarantalet, som år 1868 nått sitt maximum med 2.671 personer, hade vid sekelskiftet sjunkit till 1.775 och utgjorde vid 1960 års slut 1.237 personer.
En bidragande orsak till folkminskningen var den stora emigrationen till Amerika. Den betydde för Lungsund liksom för många andra socknar en stark åderlåtning. Början synes ha varit då en familj från Råglanda på fyra personer år 1853 styrde kosan till landet i väster. På 1860-talet sköt utvandringen plötsligt fart. År 1869 utvandrade ej mindre än 51 personer. Detta sammanhänger med den svåra nödtid som rådde i Lungsund liksom i andra bygder. Den svåra torkan år 1868 gjorde, att man knappast skördade något på åkrarna. Kreaturen nedslaktades i stor utsträckning, och dem man lyckades rädda över vintern fick utfodras med halm, lav och backat granris. Människorna fick leva på svältkost. En tunna råg kostade 30 kronor, ett pris som var oöverkomligt för de flesta. Under dessa förhållanden var det ej underligt att lyckolandet bortom havet hägrade. Utvandringen fortsatte tills första världskriget kom den att upphöra. Då hade över 700 lungsundsbor utvandrat till Amerika.
Av mera betydande gårdar i Lungsund må nämnas: Ackkärr, som nära hängde samman med bruksdriften och alltså hade karaktären av bruksherrgård. Den ståtliga herrgårdsbyggnaden av trä uppfördes 1864 av kammarherre Clas Erik af Geijerstam. Bjurbäckens bruksherrgård har ägts av bl.a. familjerna Linroth och Löwenhielm och äges numera av Uddeholms AB. Kungsskogens gård har ägts av bl.a. familjerna Linroth och Sköldebrand. Gården inköptes 1914 av Lungsunds kommun. Huvudbyggnaden användes numera som ålderdomshem. Viggetorps gård i södra delen av socknen äges av Uddeholms AB. Lundsbergs bruksherrgård är en av de äldsta gårdarna i socknen. Den äges numera av Lundsbergs Fastighetsaktiebolag. Huvudbyggnaden och flyglarna utgör nu ett av elevhemmen vid Lundsbergs skola.
Genom den starka folkökningen och det ekonomiska uppsving bygden uppvisar under 1600-talets första årtionden, blev kravet på en egen kyrka allt starkare. Lungsund utgjorde vid denna tid utmarker till Varnums, Kroppa, Ölme och Färnebo socknar. Avstånden till närmaste kyrka var stora, och det måste ha varit förenat med betydande besvärligheter för en lungsundsbo att vid denna tid göra ett kyrkobesök. Det sägs också i det brev, som sockenborna skrev till drottning Kristina hösten 1643, att de byggt kyrkan "för den långa kyrkiovägen och obelägne ort skuld, som vi bo uppå". År 1643 stod kyrkan färdig på en vacker plats vid sundet mellan Stora Lungen och Öjevättern. Platsen kallades vid denna tid Longesundet. Redan tidigare hade här hållits gudstjänster. Erik Fernow säger i sin "Beskrifning öfver Värmland" att kroppaprästen stundom hållit gudstjänst under några aspar söder på Lungsunds gård.
Den ursprungliga kyrkan var liten, uppförd av timmer, och bestod endast av kor och långskepp. År 1671 anskaffade församlingen en kyrkklocka. "Lillklockan" inköptes år 1700. Dessa klockor kallar alltjämt församlingsborna till gudstjänst. År 1681 restes en vacker tornbyggnad, och kyrkan försågs med vapenhus och sakristia. Församlingen beställde 1702 av bildhuggaren "mäster Johan B" i Kristinehamn en altaruppsats. Arbetet bekostades huvudsakligen av bruksägaren Johan Linroth, som är församlingens störste donator.
Församlingen tillväxte, och kyrkan blev alltför trång. År 1722 beslutades att bygga till kyrkan. Nu tillkom de båda korsarmarna. Kyrkans ytterväggar och tak täcktes med tjärbrådda spån. Detta utseende fick kyrkan behålla till 1887, då en ny ombyggnad beslutades. Ett betydelsefullt tillskott fick kyrkan 1859, då församlingen inköpte Kristinehamns kyrkas gamla orgel, vilken anses vara byggd i slutet av 1600-talet. Denna orgel var i bruk till 1933, då den ersattes av en ny.
Restaureringen 1887 berövade kyrkan mycket av dess ålderdomliga skönhet. Väggarnas spånbeklädnad togs bort och skiffertaket ersattes med järnplåt. Kyrkorummet blev naket och kalt sedan målningarna tagits bort, altaruppsatsen plockats ned, baldakinen avlägsnats och predikstolen förminskats. I detta skick stod kyrkan till 1928, då en mindre restaurering företogs. I samband med 300-årsjubileet uppställdes, efter sakkunnig restaurering, den värdefulla altaruppsatsen från den karolinska tiden. Under 1953 och 1954 genomgick kyrkan en omfattande restaurering, som bland annat hade till ändamål att i möjligaste mån återställa kyrkan i det skick den hade före 1887.
Lungsunds första präst var Johannes Arvidi Vikius, herr Hans kallad. Han köpte och bebodde Sundsta, som är beläget vid stranden av Öjevättern. Herr Hans ansåg att Sundsta borde bli stomhemman till den nya kyrkan i Lungsund - en tanke som blev verklighet efter 216 år.
I Bjurbäcken föddes 1750 Olof Bjurbäck. Son till en fattig hammarsmed var hans studieår fulla av umbäranden och svårigheter. Fastän sjuklig förvärvade han sig en sällsynt hög boklig bildning. Efter att ha varit lektor i Karlstad och kyrkoherde i Filipstad, utnämndes han 1803 till biskop i Karlstads stift. Han dog på Ekenäs 1829. Olof Bjurbäck gjorde sig känd som framstående filosofisk, kyrklig och politisk författare samt översättare av bl.a. Shakespeare. I hög grad människoälskande arbetade han oförtrutet på förbättrandet av fattigvården och på höjandet av de kroppsarbetandes ställning samt på folkundervisningens ordnande. Samma människovänliga anda genomgick även hans riksdagsmannaverksamhet.
Lungsunds missionsförsamling bildades då den stora folkväckelsen under förra århundradets senare del gick fram över vårt land. Rörelsen nådde 1857 Lungsunds östra del och spreds hastigt vidare. Behovet av egen samlingslokal ledde till att missionshuset i Lungsund byggdes 1863. En tillbyggnad gjordes 1902. År 1906 byggdes Snårbottens missionshus, och pastorsbostaden i Lungsund tillkom 1920. Enligt äldsta bevarade protokoll bildades Lungsunds missionsförening 1866; namnet ändrades 1925 till Lungsunds missionsförsamling. Församlingen är ansluten till Svenska Missionsförbundet och Värmlands Ansgariiförening. Församlingen har fast anställd pastor. Ungdomsverksamheten omfattar f.n. omkring 50 medlemmar, söndagsskolan pågår i fyra kretsar med sammanlagt 75 barn. I Mosserud bildades 1920 en krets av Storfors missionsförsamling, som här uppförde ett missionshus.
I Släbråten byggdes på 1890-talet ett metodistkapell. Metodistgruppen i Släbråten var till en början ansluten till metodistförsamlingen i Nykroppa, men övergick senare till kristinehamnsförsamlingen, som emellanåt anordnar gudstjänster i kapellet.
Av mera livaktiga föreningar i Lungsund kan nämnas: hembygdsföreningen, kyrkobröderna, Lungsunds Rödakorskrets, MHF, samt ett antal fiskevårdsföreningar.
Jordbruk i förening med kreatursskötsel är av ålder socknens huvudnäring. Jordarten är mestadels lera med undantag för ett mindre område vid Viggetorp som utvunnits genom torrläggning. Täckdikningen är långt ifrån allmän. Däremot är jordbruksmekaniseringen ganska långt driven. Traktordrift förekommer vid huvudparten av socknens gårdar och hästen hålles mest för skogskörslornas skull. Allt flera gårdar övergår till kreaturslös drift. En del mindre välbelägna jordbruk står öde eller lägges ut till skogsmark. Åkerarealen är till följd härav i sjunkande.
Skogsbruket domineras av Uddeholms AB, vars produktiva skogsareal inom socknen utgör 9.032 hektar. Betydande belopp nedlägges numera på plantering och skogsröjning. Skogsarbetarna använder i allt större utsträckning motorsåg och transporteras till arbetsplatsen med buss. För transporten av virke har miltals med skogsbilvägar anlagts. Nästan all transport sker nu med bil, och flottningen försvinner allt mer och torde snart helt upphöra. Ännu flottas dock betydande mängder virke till Nässundet för vidare transport till Skoghall. I skogen har traktorn i någon mån ersatt hästen. Skogskolningen har helt försvunnit. Vid Brosäter har Uddeholms AB en kolningsstation, som producerar ca 5.000 kubikmeter kol per år. Vid Kungsskogen äger Domänverket drygt 3.000 hektar skogsmark. En del av sågtimret härifrån förädlas vid Kungsskogens sågverk medan en del går till Valåsen. Massaveden köpes av skogsbolagen.
Socknen är rik på sjöar. Större sjöar i östra och mellersta delen är Stora Lungen, Öjevättern, Ullvättern, Hållsjön, Matlången och Hyttsjön. I västra delen ligger Ämten, Älgsjön och Bosjön. Ingen större älv strömmar genom socknens vattensystem, men en del små åar förenar de många sjöarna. Lungälven är säregen med sina självbyggda vallar och sitt serpentinlopp. Nästan allt vatten samlar sig till sist i Timsälven, varifrån det via Möckeln och Letälven föres ut i Vänern.
De många sjöarna utnyttjades förr i tiden både vinter och sommar för transport av stora mängder produkter till och från hyttor och järnbruk, för vilka transportproblemet alltid var brännande. Under vintern gick de många fororna fram längs vintervägarna över sjöar och näs och under sommaren roddes otaliga båtar från Bjurbäcken genom Stora Lungen-Öjevättern-Gransundet ned till lastageplatsen vid Hytte. Redan på 1630-talet försökte man förbättra vattenvägarna. Mellan Hyttsjön och Bergsjön är ett nor, som i början av 1600-talet utgjordes av en smal bäck, kallad Norsbäcken, vilken inte kunde trafikeras. På 1630-talet grep man sig an med att utgräva Norsbäcken för att båtar skulle kunna föras genom noret till Bergsjön. Härigenom förlorade Hytte sin betydelse som omlastningsplats, och i stället forslades produkterna ifrån bruken i norr från Sjöändan till Kristinehamn. Norsbäcks kanal är den äldsta i Värmland och en av de äldsta i vårt land.
Den slutliga vattenvägen i denna led blev Filipstads Bergslags kanal, som byggdes under åren 1833-57. Den öppnar en 40 km lång vattenväg från Filipstad till Sjöändan vid Bergsjöns södra ände. Den går från sjön Daglösen genom sjöarna Aspen, Stora Lungen, Öjevättern, Hyttsjön och Bergsjön. Sträckan från Aspen till Lungen brukar kallas Bjurbäckens kanal. Denna sträcka om ca 3 kilometer är en sevärdhet och ett vackert prov på vattenbyggnadskonsten för 100 år sedan. Den går genom ett vackert landskap, på västra sidan ängar, hagar och åkerfält, på östra sidan den ålderdomligt vackra bebyggelsen omkring Bjurbäckens gamla bruksplats och Åminnefors. I kanalens södra ände är en ståtlig slusstrappa om tre slussar med en nivåskillnad på tillsammans 10 meter. Anläggningskostnaden för kanalen var 308.000 rdr, vilket med hänsyn till penningvärdets fall numera skulle motsvara miljonbelopp.
Trafiken på kanalen var till en början betydande. År 1862 passerades kanalen av 520 ångbåtar och 988 lastpråmar, vilka i avgifter erlade 15.734 rdr. Lasten bestod mest av tackjärn och stångjärn. Genom tillkomsten av Östra Värmlands järnväg år 1876 minskades trafiken på kanalen mycket kraftigt, och inkomsterna gick ner till obetydliga belopp.
Kanalen övertogs 1917 av Statens Järnvägar, som snart nog anhöll hos Kungl. Maj:t att få nedlägga och utriva kanalen. En förening av enskilda och sammanslutningar kallad Föreningen Filipstads Bergslags Kanal u.p.a. bildades 1939 för kanalens bevarande. Sedan Statens Järnvägar överlåtit dispositionsrätten till kanalföreningen, sattes kanalen i stånd och kunde 1948 åter öppnas för trafik. Tack vare föreningens ansträngningar har Filipstads Bergslags Kanal bevarats icke blott som kulturminnesmärke utan även som en utomordentligt vacker och intressant turistled.
Under 1600-talet, den begynnande industrins tid, var det klent beställt med vägar inom Lungsund. Det klagades också allmänt över att varorna mestadels måste klövjas. Under 1600- och 1700-talen påbjöds dock vägbyggen och Lungsunds vägar fick i huvudsak den sträckning de än i dag har. En väg från Filipstad i norr mot Kristinehamn i söder delar sig i Bjurbäcken. Den ena vägen går västerut genom Snårbotten och Kungsskogen mot Kristinehamn och Karlstad. Den andra går genom Lungsund, Lundsberg och Viggetorp mot Kristinehamn. Båda vägarna har daglig busstrafik till Filipstad och Kristinehamn. Från Vangbroängen går en väg österut genom Storfors och Släbråten till Nässundet där den förenar sig med Kristinehamnsvägen. Från Lunsunds kyrka går en väg västerut till Lindås, där den når den västra Kristinehamnsvägen.
Avståndet från gränsen vid Brosäter i söder till Åminnefors i norr är två och en halv mil. Från gränsen vid Kungsskogen i väster till Kroktjärn i öster är tre och en fjärdedels mil.
Vid sjön Ämten ligger en gammal koppargruva. Denna skall ha tagits upp i slutet av 1600-talet av en man vid namn Thor, varför den kallas Thorsnäs- eller Thorsbergsgruvan. Den bearbetades av Jean Gustaf Linroth och senare av åtskilliga personer i trakten utan annat resultat än uppoffringar av arbete och pengar.
I äldre tider var fattigvården helt en sockensjälvstyrelsens angelägenhet. Sockenstämman upprättade en lista över de fattiga och bestämde om understöd. Fattigkassan synes huvudsakligen ha fått sina tillskott genom kollekter och andra frivilliga bidrag. För vårdnaden om barn, sjuka och gamla svarade enskilda hem inom socknen, oftast mot en mycket blygsam ersättning. Kommunen köpte 1914 Kungsskogens gård till ålderdomshem. Det rymmer f.n. 15 vårdplatser. År 1954 avyttrade kommunen egendomen men behöll herrgårdsbyggnaden med parkområde. I Lungsunds kyrkby byggdes 1948 ett pensionärshem om åtta lägenheter.
Under mitten av 1600-talet började man intressera sig för barnens och ungdomens undervisning. En klockare, Olof Gunnarsson i Lungsundet, omnämnes 1653. Vid en sockenstämma år 1688 lovar sockenmännen att sörja för barnens undervisning genom att hålla en läs- och skrivkunnig person, som skulle ambulera mellan de olika rotarna och lära barnen läsa och skriva. Därmed hade man funnit en form för undervisning, vilken skulle komma att bli rådande ända fram till mitten av 1800-talet. Helt visst var dessa klockare och övriga undervisare långt ifrån alltid vuxna sin uppgift, men så var också lönen blygsam. Vid mitten av 1700-talet hade klockaren 7 öre silvermynt av varje matlag samt en kollekt med första håven i lön. Den vanligaste läroboken var katekesen, vilken man borde kunna utantill. En sockenstämma beslöt t.o.m., att lysning icke skulle få kungöras med mindre än att kontrahenterna var hemma i katekesen. Resultatet av denna undervisning synes ha varit ganska gott. Vid en visitation 1726 konstaterades, att "mest alla av ungdomen hava lärt läsa i bok". Under senare delen av 1800-talet inrättades skolor i Stegelviken, Bjurbäcken, Snårbotten, Kungsskogen, Lungsund, Matlången och Viggetorp. På grund av folkminskningen har flera av dessa skolor måst läggas ned. Matlångens skola nedlades 1936, Viggetorp 1939, Kungsskogen 1953, Stegelviken 1959. F.n. finns två skolor i Lungsund: Lungsunds skola och Snårbotten-Bjurbäckens skola.
För undervisningen på enhetsskolans högstadium utgör Lungsund tillsammans med Storfors och Kroppa ett gemensamt skolområde. Undervisningen är förlagd till Storfors, dit barnen skjutsas med buss. Yrkesundervisningen är då det gäller kortare kurser förlagd till olika platser inom socknen. För längre kurser är undervisningen förlagd till Storfors yrkesskola. Lundsbergs skola grundades 1896 av affärsmannen William Olsson efter mönster av de engelska internatskolorna. Från en blygsam början - endast 6 elever - har skolan utvecklats till ett fullständigt läroverk med f.n. 263 elever. Den omfattar femårig realskola och fyraårigt latin- och realgymnasium. Sedan 1908 har skolan studentexamensrätt. Eleverna är uppdelade på sex elevhem. Alltifrån början har gymnastik och idrott haft en stor plats i undervisningen och skolans mål är "att under samverkan mellan skola och hem samt genom omväxling av själs- och kroppsarbete fostra sina lärjungar till bildade, ansvarskännande, samhällsdugliga människor". Genom en donation av konsul N. Chr. Jensen kunde 1929-30 en kyrka uppföras vid skolan. Kyrkan är ritad av arkitekten Bror Almquist. Altarskåpet är skuret av donatorns son, konstnären Peder Jensen. Ett korfönster med glasmålningar är komponerat av dåv. prins Sigvard, altarduken är sömmad av dåv. kronprinsessan Louise, och ljusstakar är skänkta av dåv. kronprins Gustaf Adolf.
Den kommunala verksamheten har under de senare åren mestadels varit en anpassning till de nya förhållanden som betydelsefulla statliga beslut på skolans och socialvårdens områden föranlett. Den nioåriga skolan har i samarbete med grannkommuner fått en rationell lösning, och vårdhemsfrågan kommer att lösas i ett större kommunalt sammanhang. Ett önskemål för framtiden är att arbetstillfällen skapas, så att ungdomen får möjlighet att stanna kvar i sin hembygd.