Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
Grava socken av arkitekt Erik Andersson
Grava socken är belägen på ömse sidor om Klarälvens nedre lopp och omedelbart norr om Karlstad. Förutom till staden gränsar socknen i väster till Nors socken och kommun, i norr till Stora Kils socken och kommun och Forshaga köping samt i öster till Alsters socken i Nyeds storkommun.
Grava ingår i Karlstads härad och Mellansysslets domsaga. Från att tidigare ha varit betydligt större till ytvidden förlorade Grava 1934 samhällena Råtorp och Färjestad till Karstad samt 1944 det redan år 1907 bildade municipalsamhället Forshaga, vilket förstnämnda år ombildades till köping.
Under 1300-talet ingick Grava i ett "Eluahärad" vilket omnämnes i Västgötalagen. När under nästa århundrade häradet ombildades och fick namnet Kils härad, synes Grava ha blivit en av häradets socknar. År 1426 hölls i Ängebäck Kils häradsting. Karlstads tingslag avskildes 1664 från Kils härad och erhöll 1882 namnet Karlstads härad.
I kyrkligt hänseende utgör Grava eget pastorat i Kils kontrakt. Redan 1919 avskildes Forshaga kapellförsamling från Grava för att bilda eget pastorat.
Socknen innehåller numera en total areal av 11.653 hektar, varav 11.025 ha utgöres av land och 628 ha av vattenområden. De senare består förutom av Klarälven av större delen av sjön Södra Hyn, belägen över gränserna till Stora Kil och Forshaga. Dessutom finns inom socknen ett 10-tal mindre tjärnar. Av det fasta landet upptages 3.606 hektar av åkermark, medan resten utgöres av skogsmark, mossmark och impediment.
Kommer man norrifrån genom mera kuperade och skogrika trakter, öppnar sig söder om sjön Södra Hyn inom Grava en för värmländska förhållanden vidsträckt jordbruksbygd, vilket ger en aning om att man närmar sig Vänerns låglänta norra stränder. Denna slättbygd, den s.k. Gravaslätten, utbreder sig på båda sidor om älven och är belägen på en höjd av cirka 50 m över havet. Slättlandet begränsas i så gott som alla riktningar av ett mera kuperat landskap med olika gnejser som dominerande bergart. Sålunda uppmäts inom socknens nordvästra del inom hemmanet Tolerud Västra en högsta höjd av 145 m ö. h. Men även i övriga delar av de slättlandet omgivande bergen uppnås höjder på omkring 100 m ö. h. Topografiskt sett har Grava en konkav form, vilken ytterligare förstärks genom höjdpartiernas kraftiga skogsbestånd.
Grava socken har en planform, som påminner om ett treuddigt blad med skaftet mot sydost utmed älven. Denna bild kan i dag också få utgöra en symbolisk illustration, ty allt fler av samhällsfunktionerna blir mer eller mindre beroende av vår stora granne i söder och såväl de andliga som materiella kontakterna med denne granne upprätthålls just via "bladskaftet". Här går järnvägen, Nordvästra stambanan, riksvägen från Karlstad mot Fryksdalen och Klarälvsdalen samt ytterligare en väg Karlstad-Skived.
För cirka 9.000 år sedan började våra trakter befria sig från den mäktiga inlandsisens grepp. Landet, som genom isens ofantliga tyngd sjunkit till en nivå som var närmare 200 m lägre än idag, började långsamt resa sig ur vågorna. Markerade strandlinjer finns att beskåda på bergshöjderna inom nordvästra delarna av Grava samt på Trollsjöberget i socknens nordöstra hörn. Landhöjningen har dock icke ensamt förmått skapa det landskap som omger oss. Det är ingen tillfällighet att Klarälven redan från början omnämnts i denna beskrivning, ty Gravas bördiga slättland får helt skrivas på älvens konto. Från att såsom istidsälv ha haft en annan fåra inom södra delarna av Värmland och utmynnat i Vänern närmare nuvarande Kristinehamn kom älven genom de stora sandavlagringarna i trakterna av Rådasjöarna att ändra sitt lopp till ett mera västligt läge. Den kraftigt vattenförande älven förde med sig stora mängder sand, som sedan avlagrades och som under årtusendenas lopp bildade bl.a. Gravas slätter. Oändliga är dock de många skärningar och utgrävningar, som älven måst göra alltefter som landet höjt sig. Kanske har denna älvens utgrävande verksamhet givit socknen dess namn. "Grava" är fornsvenska och betyder utgrävning. Möjligheten att namnet syftar på något helt annat slags utgrävning kan dock icke uteslutas.
Älvens obändiga kraft och förmåga att skära sig nya fåror kan man göra sig en föreställning om vid de årliga vårfloderna. Många är också de tillfällen då vattenföringen varit så stor i älven att denna översvämmat de mera låglänta delarna inom bl.a. Skåre samhälle. Kontinuerlig mätning av älvens vattennivå pågår sedan sekelskiftet och ett studium av upprättade diagram ger intryck av en viss periodisk regelbundenhet i dessa älvens högvattentillstånd, en period som visserligen varierar men vanligtvis synes omfatta cirka 5 år. Älvens vattennivåer står i intimt förhållande till Vänerns nivåer och ett studium av de sedan början av föregående sekel pågående registreringarna i Vänern ger ett likartat resultat beträffande de påtalade periodiska nivåförändringarna. Sedan Vänern reglerades i slutet av 1930-talet har en viss utjämning av högvattentopparna kunnat förmärkas. Den sista stora vårfloden inträffade dock så sent som 1959.
För att ytterligare belysa den terrängomdanande verksamhet, i vilken älven spelar huvudrollen, och för att också ge en förklaring till förekomsten av fornminnen inom socknen må här citeras några rader ur de av antikvitetsintendenten friherre N. G. Djurklou under åren 1866-67 gjorda anteckningarna rörande kyrka och fornlämningar. "En gammal sägen vill veta att Klarelfven i äldsta tider ombildat den del av sin floddal, som nu utgöres af Grafva och Tingwalla socknar samt från Forshaga genomskurit sjöarna Hyen och derifrån utbredande sig öfver det lågland, som tillhör Hynboholms, Wåle, Hertzöga, Kärne m. fl. hemman, bildat den sandiga Sörmon och vid Kattviken eller ännu längre vesterut förenat sitt vatten med Wenerns. Denna sägn synes icke vara så alldeles utan grund, hvarföre den förtjenar att uppmärksammas vid de geologiska undersökningarne, och här är i antiqvariskt hänseende anmärkningsvärt derföre, att sluttningarne på båda sidor om denna sanka, ehuru odlade dalgång utgöra äldsta bygden, der Ättehögarne, hvilka uti Wermland synas uteslutande tillhöra jernåldern, äro ganska talrika, hvaremot Klarelfvens östra strand, med undantag af ett enda stenkummel, här framstår lika fattig på fornlemningar, som i det elfvens nedre lopp omslutande Tingwalla."
En del smärre fornfynd som gjorts inom socknen, t.ex. slipstenar och stenyxor, ger bevis för att det är mera än 4.000 år sedan de första människorna tog våra nejder i besittning. De mera synbara bevisen för vår fornhistoria utgör emellertid ättehögarna. Den mänskliga odlingens framträngande har emellertid raserat och jämnat ett flertal av de i äldre källor omnämnda högarna. Vid Hynboholm finns emellertid ett område med ett 30-tal gravhögar belägna i en med gles lövskog bevuxen ängsmark och utgörande ett av Värmlands vackraste fornminnesområden. Den största av högarna är 20 m i diameter och 2 m hög. Nära landsvägen mellan Hynboholms herrgård och Södra Våle finns också en gravhög. Den kanske mest kända och även den lättaste att nå och upptäcka torde vara den nordväst om Ilanda herrgård invid allmänna vägen belägna högen. Denna är med sina 20 m i diameter och 3 m i höjd även socknens största. Ehuru spår nu saknas skall tidigare ha funnits gravhögar även vid Kärne, Bryngfjorden, Botorp samt i Grava by. I socknens nordvästra hörn där Grava, Kil och Nor stöter samman finns en cirka 60 m lång förskansning av sten.
Bebyggelsens utveckling i socknen fram till vår tid kan icke sägas uppvisa några särdrag i förhållande till angränsande jordbrukssocknar. 1800-talets jordbruksbyar kan ännu klart avgränsas, trots att sentida om och tillbyggnader samt tillkommande bebyggelse bidrar till att utplåna såväl karaktärsdrag som gränser. Även om en och annan byggnad i sig innehäller delar av äldre byggnader, torde våra mangårdsbyggnader i regel härröra från 1800-talet. Såsom representant för den i dag bevarade äldre bebyggelsen må här omnämnas Trangärdstorps gård. Manbyggnaden färdigställdes 1791 och utgör med sina något senare uppförda flygelbyggnader ett vackert exempel på storbondeklassens bostadsskick. Glädjande nog har byggnaderna också bibehållits i sitt ursprungliga utseende såväl vad interiör som exteriör beträffar. Förtjänsten härav tillkommer icke minst den nuvarande ägaren av gården, den även utanför vårt lands gränser bekante damastvävaren Karl Widlund vilken pietetsfullt vårdat sin vackra gårdsanläggning.
Den 19 juni 1871 invigdes Nordvästra stambanan och genom dennas sträckning utmed älven hade skapats goda möjligheter för anläggande av sågverksindustrier. Inom hemmanet Skåre erhöll Grava sin första järnvägsstation och i anslutning till densamma anlades under 1870-talet på samma hemman två mindre sågverk. Det ena sågverket tvingades av konjunkturerna att nedläggas, medan det andra, så småningom överflyttat till hemmanet Östra Torps ägor, alltjämt drives.
I anslutning till de under 1870-talet anlagda sågverken och järnvägsstationen uppstod Skåre samhälle. Industrierna byggde bostäder, vilka alltjämt tjänar sitt ändamäl, men även egna små bostadshus uppfördes. Bebyggelsen tillkom emellertid en aning slumpartat, vilket orsakat många bekymmer i samband med den planläggningsverksamhet som påbörjades under 1950-talet.
Inom Skåre har vatten- och avloppsledningar utbyggts under 1950-talet och detta har möjliggjort att ett 70-tal egnahem kunnat uppföras inom samhället, huvudsakligen av personer med förvärvsarbete i Karlstad. Härvid har för samhällets del säkerligen första steget tagits i en utvecklingskedja, vilken kommer att slutgiltigt förvandla Skåre till en sovstad till Karlstad. Den kommunala planläggningsverksamheten, vilken under de sista åren intensifierats, skisserar ett samhälle med 1.500-2.000 invånare mot f. n. cirka 800. Mark har i de preliminära planerna reserverats för ett kommunalt centrum med plats för förvaltningsbyggnad, samlingslokal, småskola m.m.
Inom socknens norra del har kring Hynboholms anhalt genom privata initiativ under 1950-talet uppvuxit ett mindre villasamhälle med ett 40-tal egnahem.
Invid nuvarande stadsgränsen finns på västra sidan av älven ett attraktivt villaområde, det s.k. Älvåker, med ett 40-tal byggnader. Inom detta område har liksom i Skåre vatten- och avloppsledningar installerats genom kommunens försorg.
Vissa agglomerationer av villabebyggelse finns också öster om älven vid Järpetan samt inom Grava Södra. De kommunala strävandena synes dock vara att i möjligaste mån hänvisa bebyggelsen till de samhällen där planläggningsverksamhet och där investeringar i gemensamhetsanläggningar utförts.
Folkmängden i Grava uppgick den 1 januari 1961 till 2.907 personer. År 1934 utgjorde socknens befolkning 2.556 personer. Genom exkorporeringen av Råtorp och Färjestad 1934 till Karlstad samt genom att Forshaga municipalsamhälle 1944 ombildades till köping, finns inga folkmängdsuppgifter tillgängliga före 1934 för det område som Grava nu omfattar. G. M. Sandin, socknens hävdatecknare, anger att vid mitten av 1700-talet hade dåvarande Grava socken en folkmängd av 1.634 personer samt att år 1785 denna hade vuxit till 1.750 personer. 1800-talets befolkningssiffror visar stark tillväxt, främst beroende på den i Forshaga belägna, kraftigt expanderande industrien. År 1850 var således befolkningssiffran 2.164, år 1850: 3.893, år 1900: 6.566 och år 1930: 7.734, varav i Grava församling 3.752 personer. I Grava inräknades då Råtorps och Färjestads samhällen.
Sedan storskiftet i början av förra seklet någorlunda ordnat ägoförhållandena kunde en egentlig jordbruksdrift i vår mening börja. Kornet, som i äldre tider varit det mest odlade sädesslaget, fick så småningom vika för havren och rågen. E. Ekman anför i "Värmland i sit ämne och upodling" att i Grava år 1760 såddes 1.524 tunnor havre, 206 tunnor korn, 20 tunnor råg, 14 tunnor ärter, 4 tunnor lin och 1 tunna vete. Dessa siffror motsvarar cirka 750 hektar havre, 100 hektar korn, 10 hektar råg, 7 hektar ärter, 2 hektar lin och 0,5 hektar vete. Som en jämförelse kan nämnas följande äv hushållningssällskapet framräknade siffror för året 1927: 257 hektar höstvete, 341 hektar höstråg, 11 hektar vårvete, 1.253 hektar havre, 74 hektar annan vårsäd, 143 hektar potatis, 65 hektar foderrotfrukter, 178 hektar grönfoder, 6 hektar andra växtslag, 2.258 hektar vall och 401 hektar i träda. 1760 års och 1927 års siffror är direkt jämförbara, enär de åsyftar hela dåvarande socknen, sålunda även Forshaga. Enligt den tillgängliga statistiken har den odlade arealen år 1927 mer än femdubblats i förhållande till år 1760. 1956 års jordbruksräkning, vars siffror endast gäller nuvarande socknen, uppvisar följande värden: 179 hektar höstvete, 165 hektar höstråg, 65 hektar vårvete, 811 hektar havre, 1 hektar vårråg, 264 hektar korn, 26 hektar blandsäd, 114 hektar potatis, 2 hektar foderrotfrukter, 50 hektar grönfoder, 3 hektar baljväxter, 1.176 hektar vall till hö, 437 hektar annan vall och 13 hektar andra växtslag.
Så sent som 1945 var jordbruket huvudnäringen inom socknen och sysselsatte då 42,6 % av befolkningen. Redan 1950 hade jordbrukets andel sjunkit till 35 %, en position som då också uppnåddes av kategorin industri och hantverk, vilken sistnämnda grupp under 1950-talet ytterligare ökat på jordbrukets bekostnad.
Boskapsskötseln är i Grava liksom annorstädes på tillbakagång, men kvalitativt torde nog i viss mån den rationaliserade produktionen kunna uppväga de kvantitativa förlusterna. Enligt ovan åberopade källor lämnas följande uppgifter med avseende på husdjurens antal. År 1760 uppgives för Grava 260 hästar, 1.806 nötkreatur, därav 632 ungnöt, 1.714 får, 820 getter och killingar, 816 svin och 180 oxar. År 1927 är motsvarande siffror 601 hästar, 3.376 nötkreatur, därav 2.437 kor, 50 får, 3 getter, 886 svin och 14.216 fjäderfä. 1956 års jordbruksräkning lämnar till sist följande uppgifter: 131 hästar, 1.362 nötkreatur, 8 får, 361 svin och 7.913 fjäderfä.
De förnämsta jordarna ligger på vänerleran kring Hertsöga, Kätterud, Önnerud och Ilanda samt vid Hynboholm. Förnämliga är också de till största delen av svämsand uppbyggda jordarna i områdena omkrina samt norr om kyrkan. Inom huvudsakligen Norra Hertsöga genomfördes för ett tiotal år sedan ett större invallningsföretag, varigenom värdefulla områden med vänerlera torrlades, områden som varje vår tidigare stått under vatten och övriga delar av året utgjort sumpiga ängsmarker. Sandin berättar f.ö. om dessa områden att ännu på 1700-talet fanns en stor vattensamling omkring och mellan Hertsöga, Kärne och Ilanda. Sjön ifråga, som var ganska stor, hette Lången. Ett mindre invallningsföretag finnes i Gravaån norr om kyrkan varigenom sanka områden invid Södra Hyn gjorts odlingsbara.
Inom Grava drives ett tiotal handelsträdgårdar, huvudsakligen inriktade på grönsaksodling.
Trots att Grava betraktas såsom en jordbruksbygd upptas huvudparten av socknens yta av skogar. De största skogsarealerna är belägna inom östra och västra delarna av socknen. Inom hemmanen Rud, Bon och Solberg på östra sidan om älven och inom Kärne väster om älven ägs avsevärda skogsarealer av Kronan. Avverkningen levereras huvudsakligen till invid Klarälven och Norsälven samt i Karlstad belägna sågverk.
De största industriföretagen baserar sin verksamhet på skogens produkter. I Skåre finns två sågverk, varav det större med ett 30-tal anställda redan omnämnts. Vid det andra sågverket drivs även en fabrik för framställning av isoleringsplattor. I Skåre finns vidare en mindre mekanisk verkstad, smidesverkstäder, ett stenhuggeri samt en fabrik för tillverkning av färgpulver. En cementvaruindustri har vidare vuxit upp intill järnvägsområdet vid Skåre station. En elkvarnindustri, vilken under ett 40-tal år bedrivit sin verksamhet inom Västra Torp i Skåre, tvingades för ett par år sedan att nedlägga driften. Utnyttjande de förnämliga grusförekomsterna i en rullstensås är vid Kärne och Hynboholm ett par större grusindustrier belägna. Likaledes utnyttjas grusförekomsten inom Botorp öster om älven samt i södra delen av socknen inom det säregna tallskogsområdet Sörmon. På den plats där det första sågverket anlades på 1870-talet lät telegrafverket vid mitten av 1940-talet uppföra ett verk för tryckimpregnering av stolpar och plank. Vid Hynboholm har under några år med framgång drivits en industri, vilken huvudsakligen tillverkat husvagnar. Denna rörelse håller f.n. på att överflytta sin verksamhet till Kil. Jordbrukets animalieproduktion levereras till Karlstadsortens mejeriförening med mejeri i Karlstad samt till andelsslakteriet i Kil.
Handeln är givetvis koncentrerad till Skåre, men förutom de fyra butikerna där finns ytterligare fyra butiker i olika delar av socknen. Dessutom gör sockenborna inköp i Karlstad, Kil och Forshaga. Frånvaron av broförbindelse över Klarälven gör att befolkningen på östra sidan får bekvämare kontakt med Karlstad.
Socknens första bebyggelse skedde troligen utmed Klarälven och Södra Hyn, vilka då utgjorde de enda framkomliga kommunikationslederna. Det skulle dröja länge innan ens de enklaste vägar iordningställdes. Sandin anför att i slutet av 1500-talet var vägarna i trakten av Karlstad så dåliga, att hertig Karl icke kunde använda sig av vagn för att komma dit, utan han och hans hov, även "hovfruntimbren", måste rida till staden.
Från och med 1600-talet började dock befintliga stigar att förbättras och vägar i egentlig mening att anläggas. Vid denna tid tillkom vägen från Karlstad genom Grava mot Kil, den nuvarande riksväg nr 232. I slutet av 1700-talet byggdes väg från Grava kyrka mot Tolerud, vilken väg numera ingår i en andra förbindelse med Kil. Öster om älven går den s. k. postvägen från Karlstad mot Nedre Ullerud. Genom södra delen av socknen har Grava ännu en förbindelse med Karlstad genom vägen Karlstad-Edsvalla. Riksväg nr 6 Karlstad-Grums skär Gravas område på en mycket kort sträcka i sydligaste spetsen.
Nordvästra stambanan tillkom 1874 med station i Skåre och senare även anhalt vid Hynboholm.
Postförbindelse upprättades redan 1773, då postbud från Karlstad mot Älvdalen passerade Grava kyrka, där sockenposten överlämnades till klockaren. Numera finns poststationer i anslutning till järnvägsstationerna i Skåre och Hynboholm.
Förbindelserna med Karlstad upprätthålls genom busslinjer samt på järnvägen numera huvudsakligen genom rälsbusslinjen. Förbindelserna mellan de delar av socknen, vilka skiljes av Klarälven, har i alla tider varit dåliga. Färjförbindelsen vid Almars prästgård tillkom först på 1870-talet. Gång efter annan har broförbindelse diskuterats, men hittills utan resultat, trots att trafiken numera är ganska livlig vid färjstället med väntetider som följd.
Karlstads två tidningar Nya Wermlands-Tidningen samt Värmlands Folkblad har båda vunnit stor spridning inom Gravabygden.
En handling från 1634 berättar om den kyrka, uppförd av trä någon gång under 1300- eller 1400-talen, vilken utgör närmaste föregångare till nuvarande kyrkan. Den skall ha varit 19 alnar lång, 11,5 alnar bred samt 11 alnar hög invändigt. I ett donationsbrev från 1359 nämnes sockennamnet Grava för första gången. I brevet berättas nämligen om en "Oluff präst i Grawa". Sägnen berättar att den första kyrkan skall ha legat vid Solberg på östra sidan om älven, där alltjämt en plats benämnes "kyrkgärdet".
1300-talskyrkan hade blivit så bristfällig att man såg sig nödsakad att år 1635 verkställa ombyggnad av korpartiet. År 1645 färdigställdes sakristian och samma år uppfördes också ett lågt stentorn med överbyggnad av trä. År 1662 påbörjades en ombyggnad av kyrkan. Då dessa arbeten avslutades 1684, hade kyrkan erhållit samma längd som nu, men endast den södra korsarmen var utbyggd. Den norra tillkom 1770 och därmed hade kyrkan, tornet undantaget, fått sitt nuvarande utseende. 1696 färdigställdes en i trä skulpterad altartavla, ett konstverk i sitt slag, vilken emeilertid 1862 utbyttes mot nuvarande altarprydnad. Den vackra altartavlan från 1696 skänktes till Forshaga kyrka i samband med dess uppförande 1919-21. År 1862 utbyggdes tornet i sitt nuvarande skick och 1869 färdigbyggdes orgeln. På 1930-talet ägde den senaste restaureringen rum.
Vid mitten av 1800-talet började den frikyrkliga rörelsen göra sig gällande i Grava. Då bildades i Grossbol, som då tillhörde Grava socken, en missionsstyrelse för Nedre Ullerud samt norra delarna av Grava. År 1879 bildades Grava kristna församling. Ett missionshus byggdes 1877 i Ängebäck och kvarstår alltjämt i samma tjänst. Senare har gudstjänstlokaler uppförts i Skåre, Tolerud, Rud och Hertsöga. Vidare innehar missionsförsamlingen ett sommarhem, Solliden, inköpt 1934 från Grava Folketshusförening, vilken tidigare brukat byggnaden såsom danslokal.
En person som mer än någon annan förtjänar att få sitt namn förknippat med missionsverksamhetens historia i Grava är F. A. Boltzius. Tidigt aktiv inom församlingen tjänstgjorde han en tid såsom predikant. Mest känd skulle han dock bli som helbrägdagörare och många människor t.o.m. från avlägsna länder skulle söka och få hans hjälp. Boltzius hem finns bevarat som museum på Östra Torps ägor i Skåre. Missionsförsamlingen är den största frikyrkliga gruppen inom socknen och har cirka 300 medlemmar. Av personer huvudsakligen från Skåre och Grönäs bildades 1886 Skåre baptistförsamling, som lät uppföra predikolokal i Skåre 1886 och i Grönäs 1890. Den sistnämnda byggnaden överläts 1927 till missionsförsamlingen, vilken i sin tur 1936 överlät byggnaden till Filadelfiaförsamlingen i Skåre, som bildats samma år såsom en utpost till församlingen i Karlstad. 1939-40 uppförde Filadelfiaförsamlingen en större gudstjänstlokal invid nuvarande riksvägen i Skåre.
Redan före 1842 års folkskolestadga hade beslut fattats om inrättandet av en ambulerande skola i socknen. Detta beslut tillkom den 20 oktober 1827 och äran må tillskrivas dåvarande kyrkoherden, historielektorn i Karlstad Axel Fryxell. Den 25 november samma år anställdes socknens förste "scholemästare". Först 1840 fattades beslut om att inom varje sockenrote särskild skollokal skulle finnas. Därmed hade den ambulerande skolan upphört. År 1844 anställdes en andra lärare och 1848 fick socknen sitt första skolråd. År 1865 beslöts att före 1867 års utgång ett skolhus skulle uppföras inom varje rote. Utvecklingen går raskt och i dag intar skolväsendet i Grava första platsen bland de olika förvaltningsorganen. Numera finns skolbyggnader i Torp, Grava, Hertsöga, Tolerud och Rud. På den sistnämnda platsen är dock undervisningen sedan några år nedlagd och barnen forslas med skolskjutsar till andra skolor. Samtliga skolor drives med B-form. Under läsåret 1960-61 var 15 lärare anställda. Beslut har fattats i Grava kommunalfullmäktige att enhetsskolan skall genomföras för Gravas vidkommande fr. o. m. läsåret 1961-62 i samarbete med skolväsendet i Karlstad.
Som ett led i folkbildningsarbetet utanför skolan har folkbibliotek inrättats i Skåre med filialer i Hertsöga, Tolerud och Rud.
År 1737 uppfördes en fattigstuga i närheten av kyrkan, men efter 1741 synes församlingen hellre ha velat försörja de fattiga hemma hos sig och 1744 yrkades på att fattigstugan skulle rivas. Olika rnetoder att komma till rätta med fattigvårdsproblemen prövades, men inte förrän 1812 kom en mera systematiskt ordnad fattigvård till stånd. Då erhöll Grava sitt första fattigvårdsreglemente och därvid infördes begreppet "rotehjon". Mot slutet av 1800-talet tog fattigvården mera ordnade former. Genom testamentariskt förordnande erhöll Grava socken år 1875 egendomen Berg i Forshaga. Där uppfördes 1892-93 ett ålderdomshem, vilket om-och tillbyggdes 1924-25. Vid hemmet inrättades då även avdelningar för tuberkulöst sjuka, sinnessjuka och kroniskt sjuka. Då Forshaga 1944 blev köping träffades överenskornmelse om att vårdhemmet även i fortsättningen skulle få utnyttjas av vårdbehövande från Grava.
Två pensionärshem har uppförts inom hemmanet Stodene i Skåre samhälle. Planer finns på uppförande av ett nytt pensionärshem eller på annat sätt ordnade pensionärslägenheter.
I Skåre finns distriktssköterskemottagning inrättad. Provinsialläkaren har sin mottagning i Karlstad. Sedan ett 15-tal år är hemvårdarinnor anställda.
Karlstads dominerande betydelse för verksamheten inom socknen sätter sin prägel på föreningslivet. En mångfald föreningar finns, men deras aktivitet är ringa. Förutom de frikyrkliga föreningar, vilka redan omnämnts, samt politiska organisationer torde den äldsta föreningsverksamheten utgöras av nykterhetssällskap. En nystartad motoristförening tillhörande denna grupp finns sedan 1960. Vidare märkes en några år gammal hembygdsförening, vars uppgift och mål att uppföra en hembysdsgård framstår som ett angeläget värv. Av övriga organisationer må nämnas: Grava kyrkokör, kyrkliga syföreningar, Rödakorskrets, föreningar knutna till jondbruket och dess folk samt föreningar för skytte, skidsport och bollsport.
Något kommunalt centrum finns f.n. ej inom Grava, även om ett sådant planeras. Sockenstugan invid kyrkan tjänstgör som den enda samlingslokalen för olika profana ändamål. Kommunalkontor med bostad för kommunalkamrer är tills vidare ordnat i Grava skolas lärarbostad. Nybyggd brandstation med ett mindre sammanträdesrum är förlagd till Skåre inom hemmanet Östra Torp. Polisstation med tjänstebostad är placerad inom Västra Torps ägor. Vad polisväsendet beträffar är Grava anslutet till Kils polisdistriktsförbund.
Grava kvarstod efter 1952 års kommunreform som egen storkommun. Den nu aktuella indelningsreformen torde dock icke lämna kommunen lika oberörd. En införlivning med Karlstad har redan diskuterats i pressen. En faktor som ytterligare ger stöd åt tanken på en sådan utveckling är frågan om förläggningen av Karlstads nya flygplats. Luftfartsstyrelsen mfl. myndigheter har förordat en förläggning av densamma till Botorps jämna skogsmark inom Grava öster om Klarälven. En sådan förläggning av ett för Karlstads vidkommande så kapitalslukande företag torde svårligen kunna tänkas utan en kommunsammanslagning.
Indelningsfrågan kastar naturligtvis sin skugga över all kommunal verksamhet. Oförtrutet arbetas dock vidare på den samhällsbyggnadsverksamhet som igångsattes i och med 1950-talets miljoninvesteringar i vatten och avlopp samt vägar inom Skåre. Även om utvecklingen icke kan styras så är det säkerligen mången sockenbo som i det längsta hoppas på att ej behöva uppge den suveränitet som Gravaborna hittills besuttit.
Materialet till denna beskrivning har hämtats från följande källor:
G. M. Sandin: Grava och Forshaga, kulturhistoriska anteckningar.
A. Palmgren, O. Ydrestam, M. Berglund: Grava, Forshaga, Nedre Ulleruds missionsförsamlingars 100-årsskrift.
N. G. Djurklou : Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi.
Ortnamnen i Värmlands län.