Startsidan
Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.
När landsvägen från Karlstad till Arvika korsar Frykensjöarnas avlopp genom Norsälven, lämnar den Stora Kil och löper in i Frykeruds kommun och församling. Efter någon kilometer är vägen framme vid Fagerås samhälle, där vägen delar sig i en västlig gren, som efter milen snart styr in i Boda socken och går vidare mot Arvika, samt en nordlig gren, som efter ett par mil lämnar Frykerud för att över Västra Ämtervik nå Sunne.
Frykeruds sockenfigur är alltså utdragen i norr och söder och belägen längs Stora Kils västgräns. Förutom de tre redan nämnda socknarna gränsar den i söder till Nor och Grums. Bakom matriklarnas arealuppgifter för socknen med 147 kvkm, varav 136 kvkm land, döljer sig en vacker värmländsk trakt med öppen, mjukt kuperad jordbruksbygd kring blåa sjöspeglar, allt omramat av skog och blånande höjder. Av landarealen utgör åkern 37 % och skogen 52 %.
Högst bland höjderna når berget vid Fallet i norr, väster om Torpsjön, med 239 meter ö.h. Dominerande är också Göpåsberget i norr med fristående läge och brant utformning. Namnet bär minne om att det en gång varit tillhäll för 'göpa', lodjur. Ett förbryllande namn har Nyfemshöjden norr om Lene, men det finns ett stenblock på toppen som visar rågång åt fem håll, varför namnet bör vara en sammandragning av Nyfemstenshöjden.
Väl synlig är ävenledes Klackskullen i söder, där säkerligen bergets klack givit namn både åt höjden och åt gården Klaxås. Skattefogdarna hade i gamla tider svårt att förstå detta namn och skrev omväxlande Klacsas, Klaxåss, Clagxaas, Klagzååss, Klacksas, Klaxoss, Klassas, Klaxta och Klaxe. Ett vackert inslag i sockenbilden är Glännehöjden eller Glänneklätten som den också kallas - det är Fryksdalens språkbruk som här börjar göra sig påmint. Mot klättens mörkgröna skogssida avtecknar sig utsökt vackert den bländvita sockenkyrkan. Rester av en uråldrig fornborg kan iakttagas på dess topp. När antikvitetsintendenten N. G. Djurklou 1867 besåg socknens märkvärdigheter, studerade han noga även de låga, sex fot breda murresterna, som inramade ett stort område.
Numera försvunnet är namnet Trättkärrshöjden vid Lene, sedan de jakt- och rågångstvister som format benämningen sjunkit undan och mist sin aktualitet, och när väl malmtillgången sinade, så glömdes också Silvergruveberget bort. Inte heller använder man längre namnet Holkkälleberget på höjden mellan Köpung och Skällerud. Där har förmodligen en gång funnits en källa med holk, ett brunnskar av trä.
Trots att namnet gör det troligt, går socknen dock ej fram till Frykensjöarna, men mindre sjöspeglar finns det gott om i Frykerud. Aplungen vid kyrkan har ett namn så ålderdomligt att det enligt Ortnamnskommissionen trotsar alla tydningsförsök. Gönässjön eller Gösjön vid Kvarntorp minner möjligen om en åldrig benämning på. fiskgjuse. Emsen talar om 'imma', dimma. Markvattensjön i söder på gränsen till Grums, vars goda fiske den kände värmlandsskildraren från 1760-talet Emanuel S. Ekman berömmer, utdikades på 1880-talet och är nu försvunnen, utom vid särskilt våta tider, då sjöspegeln på nytt dyker upp.
Pråmsjön norr i socknen har ett namn som knappast borde behöva uttydas i Värmland, där alla vet vad en pråm är. Det intressanta är emellertid, som Ortnamnskommissionen påvisat, att sjön i gamla dagar hette Primsjön, och det namnet möter från handling till handling. Kan möjligen detta namn, som expertisen ej lyckats lösa, bära vittnesbörd om den åldriga tid då barnen primsignades? Största djupet i socknens sjöar har återfunnits i Stora Emsen med 17 meter.
Bland socknens terrängnamn i övrigt kan nämnas Hattesmyren, som de sakkunniga på området förmodat fått sitt namn av bergkullen mellan Pråmsjön och mossen; denna kunde en gång ha kallats Hatten. Lackhagsberget vid Ringsjön kan möjligen ha fått sitt namn av 'lacka', droppa. Lämberget i östra Glänne har namnet efter de fällor för smådjur som där funnits. Knektåsen minner om soldattorpens tid. Bottahagsberget är en sammandragning av Bodettahagsberget. På Baskoberget tog man förvisso en gång bast. I Kläckerbäcken vid Glänne kan det vara fråga om en förvanskning av 'kräckla', kvistig gren.
Socknen som sådan är dokumentariskt belagd åtminstone redan år 1389 och hette ursprungligen Frikuhärad, vilket betyder bygden vid Frykälven (Norsälven). Socknen var intill omkring 1350 centrum i ett härad, som omfattade även socknarna Kil, Nor och Segerstad, men denna häradsorganisation synes kort därefter ha sönderbrutits, varvid Frykerud, som namnet nu utformades, och Kil bildade eget härad, Kils härad, medan Nor och Segerstad fördes till Grums härad.
Kyrkligt sett var Frykerud redan under medeltiden annexförsamling till Stora Kil. Så har det alltsedan förblivit, och församlingen ingår alltså i Stora Kils och Frykeruds församlingars pastorat och Kils kontrakt. I övrigt ingår socknen numera i Mellansysslets fögderi och Mellansysslets domsaga, i båda fallen med kansli i Karlstad, samt i Kils landsfiskalsdistrikt. Kommunen berördes ej av första kommunreformen på 1950-talet och förblev egen storkommun.
Folkmängden har dock på senare tid stadigt gått tillbaka och synes göra så alltfort. Befolkningstillväxten under 1800-talet förde efter hand befolkningstalet till dess högsta höjd år 1875 med nära 4.000. Emigrationen satte då in med snabbt fallande siffror till följd. Vid folkräkningen år 1960 bodde 1.888 personer i socknen, och en närmare analys av dessa siffror visar de för landsbygdssocknarna av idag typiska kännetecknen av kvinnounderskott och överrepresentation av äldre årsklasser.
Tablå över folkmängden i Frykeruds församling: 31/12 1900: 3.172 personer, 1910: 2.795, 1920: 2.815, 1930: 2.662, 1940: 2.388, 1950: 2.199, 1960: 1.883 personer.
Föga är känt om hur socknen en gång bebyggelsemässigt tog form. Folkskollärare E. Hedell, som inlade stort intresse på att samla material till belysning av socknens historia, har i en skrift redovisat vad som är känt av fasta fornlämningar och lösa fornfynd. Han omnämner där 32 fynd från förmodad stenålderstid, varvid det huvudsakligen rör sig om stenyxor, dolkspetsar o.dyl. Bronsåldersrösen och järnåldersgravar har anträffats utefter vattendragen men sparsamt. Intendenten Djurklou observerade redan på sin resa 1867 den relativa fyndfattigdomen i socknen jämfört med bygderna kring Fryken och Värmeln och förmodade den ha sin grund i de stora skogar som från övre Fryksdalen och ned genom Frykerud avgränsade dessa bygder från varandra och lämnade endast sparsamma gläntor för odling och bebyggelse.
Genom jordböckernas hemmansredovisning kan konturerna av bebyggelsens framväxt åtminstone anas. Socknen hade redan på medeltiden en storgård, Högvalta, vars namn möter i pergamenten frän denna tid. Gården ägdes vid ett tillfälle av jorddrotten och väpnaren Alexander Thorstensson på Ekenäs i Stora Kil, och den fick tidigt frälsekaraktär. Namnet skrevs ursprungligen i en form som svarar mot Höghult och minner om den höjd med lövskog som ligger intill gården. Många kända namn möter i denna gårds historia. Den är antecknad i Karl Knutssons jordabok och var en gång i Axel Oxenstiernas ägo, men 1690 indrogs den till kronan och blev efter hand kronofogdeboställe. Där bodde sålunda under 1700-talets första decennier den kände kronofogden Engelbrekt Wargh, vars namn ofta möter i dåtida handlingar. Frälsekaraktär hade också Västra Glänne, där namnet kan härledas av glänta, solig plats.
Flertalet av de dåtida gårdarna var på ett eller annat sätt i kyrkans ägo. Det gällde t.ex. Prästbol, där sockenkyrkan ursprungligen låg, och de norr därom belägna Karsbol och Harsätter. Av skattegårdar fanns vid nya tidens ingång fem, nämligen Östra Glänne med Kässelsbråten (Kätils bråte), Gunnarsbytorp, som väl från början var ett torp under Gunnarsby i Stora Kil, Klaxås (av klack, kulle), Säldebråten (sälg-bråten) och Ås, vars namn ingen förklaring tarvar.
Om dem som en gång först bröt marken i socknen är föga känt, men vi vet deras namn. Den som med otrolig möda och mycken svett lyckades erövra ett område från skogen fick för evärdliga tider sitt namn knutet till detta område. Mycket skiftar i en socken, men ortnamnen står fast och förändras icke, och i hemmansförteckningen är det ett mycket avlägset skede i socknens historia som möter. Odlarna hette med gårdnamnen inom parentes: Bodde (Bodetta), Dette (Dedetta). Gasse, gåskarl (Gassebol), Karl (Karsbol), Ring (Ringstad), Saxe (Saxebyn), Skolle (Skållerud), Sven (Svenserud), Tore (Torestad), Tröste (Tröstad), Önd (Önnebol) och Thomas (Tomrud).
Sockencentrum låg ursprungligen i sydöst vid hemmanen intill Norsälven. Där fanns tidigt ett betydande laxfiske, som dock försvann när fallet överbyggdes och kvarn upprättades där. Denna kvarn var av stor betydelse redan på 1600-talet. Nära invid ligger hemmanet Köpung, som ju är samma ord som köping. Med sitt läge vid viktiga vägkorsningar var det ägnat till marknadsplats. Där låg vidare storgården Högvalta, och där byggdes också på Prästbols mark den första kyrkan.
Om den första kyrkan, dess data och förhållanden är inte mycket känt utöver de medeltida minnen som sockenkyrkan alltfort bevarar. I dess ägo finns sålunda en dopfunt i sten med uddad kantlist och repstavar på skål och skaft, som daterar den till 1200-talet. Vidare bevarar kyrkan en sexkantig oblatask av förgylld mässing med Mariabönen Ave Maria gratia plena ingraverad i majuskler. Den användes alltjämt för samma ändamål vartill den en gång anskaffades för 600-700 år sedan.
Kyrkans gamla rökelsekar med tornlik spira, korsarmar och halvrunda gavlar förvaras numera i Arvika museum, och länge sen glömd är den tid när rökelsen vällde fram ur detta svängande kar som en himmelsk vällukt och gav stämning åt mässans allraheligaste ögonblick.
Förlorad och borta är den korkåpa av blått och vitrutigt tyg som ännu visades då Djurklou drog här förbi 1867. Den var förvisso av medeltida ursprung, och Fernow, som faktiskt inte var någon vän av den påviska tiden, berättar: en munkkappa vittnar än att munkar infunnit sig då kyrkoherren själv ej kunde komma; utom säker belöning av en blind kyrkomenighet berodde ännu deras fördel uti att här uppehålla sig för laxfiskets skull i Frykforsen, som hörde dem till. I 1648 års inventarium beskrives kåpan som "en gammal Chorkåpa blåachtig medh blå såhrderb underfordrat". Den brukades då som päll - en tronhimmel som hölls över brudparet under vigseln. Detta bruk upphörde 1694 då socknen inköpte "En Brude Pell af Ny Kartum".
Borta är också de fem bilder av trä, som 1830 års inventarium betecknar som illa huggna i grov stil. Det var väl några helgonbilder. Lika illa har det gått med det lilla skåp som samma handling berättar om och var gjort av furubräder. Kvar och i säker ägo är emellertid den sida ur en medeltida mässbok som tillvaratagits från pärmen av en 1600-talsbok i kyrkoarkivet. Bladet förvaras på Statens historiska museum. I säkert förvar är också ett annat minne från det medeltida kyrkolivet vid Prästbol, och det är den åldriga lilla kyrkklockan som en gång hängde i dess torn. Den såldes av socknen, i samband med inköp av större klockor, till kyrkan i Segerstad och finns kvar där. Den var av romersk typ utan inskription. Slutligen må nämnas att en gammal tradition på bygden berättar att kyrkan haft i sin ägo en mindre klocka, som hängt i kyrkorummet men som sedan sålts till Boda och där på en gård skulle användas som gårdsklocka. Häradsdomaren och kyrkvärden Theodor Asker, som under många decennier i detta sekels första hälft varmt intresserade sig för sin kyrka, efterforskade denna klocka men lyckades inte återfinna den. Enligt inventariet hade klockan skänkts till "bostället". Det rörde sig här tydligen om en primklocka av medeltida ursprung, den klocka vari klämtades under mässans heliga ögonblick, när brödet förvandlades till Kristi lekamen. Saken omnämnes här, då det ännu inte kan vara för sent att återfinna denna klocka.
Om den äldsta kyrkan vet Hammarin endast berätta att den var av trä, trång och mörk. Ursprungligen synes den ha betjänats av präster från moderförsamlingen. Den var en ridkyrka som det kallades. Med Sven Brunius' tillträde av kyrkoherdebefattningen 1629 blev det bättre ordnat. Det var en handlingskraftig man med god utbildning bakom sig. Tyvärr bröts han tidigt ned. Han skänkte till en början socknen dess första räkenskaps- och protokollsbok, en stor och dyrbar bok. Han ordnade med att sockenmännen varje år skulle sammanskjuta en mark koppar till kyrkan för att ge gudstjänstlivet en bättre tryggad existens. Han kom årligen över till Frykerud och höll sockenstämma med allmogen och i boken skrev han in sina korthuggna protokoll. Det är inte många svenska socknar som har stämmoprotokoll från trettioåriga krigets dagar - över dessa kan Frykerud vara stolt.
Än mer betydde att han förordnade sin broder Johannes till präst i Frykerud, varför socknen nu för första gången fick egen präst. Johannes Brunius bodde dock kvar på sin gård Apertin hela sin tjänstetid till sin död på 1670-talet, men kyrkans läge vid Prästbol gjorde detta möjligt.
Under Johannes Brunius' tid gästades socknen emellanåt av den berömde Petrus Gyllenius, skolpojken i Karlstad och sedermera läraren där, som drog sig fram genom det legaliserade tiggeri som hörde den tidens skolfolk till och som hade den originella vanan att föra dagbok under sina insamlingsfärder i de värmländska socknarna. Någon gång låg han över natt på sina färder i den gästbod som fanns i Köpung. Det var alltså före gästgivarstadgans tillkomst. När denna ordnade upp förhållandena, blev Prästbol gästgivargård och omnämnes ofta i dåtida reseskildringar.
En oktoberhelg 1622 låg Gyllenius över natt i Glänne och gick på söndagsmorgonen i storm och ösregn med kyrkfolket över bergen till kyrkan vid Prästbol, "thär herr Johan predikade". På söndagen efter jul samma år fick skolpojken och den blivande prästen till och med biträda Brunius vid högmässan.
Porträtt av denne socknens förste komminister Johannes Brunius hänger i riddarsalen på Apertin, och det är ett av de äldsta prästporträtt som är kända från vårt stift. Efterträdaren Petrus Frychius var socknens egen son, född i Skållerud och bosatt där under sina tjänsteår. Då stiftets komministrar 1691 erhöll boställen, uppläts Väsby i Stora Kil till komministern i Frykerud, och där bodde efterträdaren Gabriel Falck, som avled 1724. Väsby var komministerbostad till 1778, då det ersattes av Västra Glänne i samband med planerna att flytta kyrkan till centralare plats i socknen.
Ett namn av stort genealogiskt intresse möter under tidigt 1600-tal, och det är Elof Knutsson i Östra Glänne. Han hade hämtat sitt gifte i Kil bland barnen till länsman Erik Jonsson i Ilberg. De unga makarna Elof och Ingeborg slog sig först ned på Esskärr i Kil men flyttade sedan till Glänne. Redan under Kilstiden blev Elof Knutsson nämndeman, och hans namn möter av och till i kyrkans och rättens handlingar. Han dog 1640 och är känd som anfader för släkten Fryxell. Det var sonsonen Elof som antog detta namn efter hemsocknen - han blev kyrkoherde i Väse.
Med westfaliska freden 1648 kom ljusare tider, och frågan om ny kyrka aktualiserades. Stenmästaren Lars Nilsson från Knutserud i dåtida Övre Ulleruds socken inkallades och lade grunden till kyrkan, som sedan uppfördes i trä och stod färdig 1650. Samma stenmästare byggde sedan Kils kyrka. Det var alltså på höjden vid Prästbol denna kyrka uppfördes, synlig vida omkring på Fageråsslätten. En minnessten restes på platsen för några årtionden sedan på initiativ av häradsdomare Theodor Asker.
Emanuel S. Ekman berättar att kyrkan gav intryck från vägen att vara en korskyrka, vilket den dock icke var. Det berodde på långsidornas tillbyggnader av vapenhus och sakristia. Byggnaden var klädd med spån både till tak och väggar och torde ha mycket liknat stiftets övriga spånkyrkor från denna tid, t.ex. Sunnemo kyrka. Inuti beskrives den som ljus med slätt och vackert målat brädtak. Andreas Rhyselius betecknade den vid sin inventering på 1700-talet som en vacker kyrka, särskilt efter den genomgripande restaurering den blev föremål för 1724.
I tornet hängde kyrkklockan från 1200-talet. Sommartid klämtade den kl. 6 om morgonen och kl. 4 om aftonen, då var och en enligt sockenstämmobeslut skulle falla ned på sina knän och göra sina böner till Gud. Altartavla erhöll kyrkan på 1680-talet, och den målades av samme mästare, Mäster Johan från Stockholm, som kallats till Kil för att pryda dess altare. I Frykerud målade han nattvarden, hudflängningen och gravläggningen i tre fält, som alltfort finns att beskåda i den nutida kyrkan.
När det stora nordiska kriget slutade med skottet vid Fredrikshall, blev det efter hand bättre tider, och man kunde återigen börja tänka på kyrkobyggnaden och dess underhåll. Allt sådant hade måst anstå under de hårda åren. Det var nu den stora ombyggnaden av år 1724 kom till stånd, som enligt Rhyselius gjorde kyrkan till ett vackert och ändamålsenligt Herrens hus. Först köpte man en ny kyrkklocka, som pryddes med den nytillträdande konungens bild. Inskriptionen förmäler att Gabriel Falck då var komminister och Olof Knutsson i Glänne - av Fryxellsläkten - var kyrkvärd. När restaureringen var slutförd, köpte man en ännu större klocka. Komminister Bengt Örtenholm hade nu tillträtt tjänsten och fick sitt namn på den. Nu sålde man den medeltida klockan till Segerstads kyrka för hundra riksdaler.
En fulltalig menighet samlades söndagligen till gudstjänsten. Det var allmogen men det var också herrgårdarnas folk. Där kom madame Wargh från Högvalta, mönsterskrivare Daniel Möller på Fagerås gård med maka, madame Magdalena Skragge, och dottern jungfru Ulrica Möller. Sonen Sven Möller hade flyttat till Kil och blivit föreståndare för faktoriet vid Fryksta. Där kom i Frykeruds kyrka även fiskalen Anders Nyqvist från Karlsbol och välborna fru Maja Catharina Sturck därsammastädes. Från Skog kom fru Anna Margareta de Tern och från Harsäter fänriken Frumerie.
Åren 1793-96 återfinnes ett illustert namn i Frykeruds husförhörsbok. På kronofogdebostället Högvalta bodde då som skrivbiträde den unge Esaias Tegnér. Kronofogdesysslan upphölls dessa år av Jakob Branting, som för att räcka en hjälpande hand åt änkan efter kyrkoherde Tegnér i Millesvik tog hand om den elvaårige Esaias. Det var fru Tegnér som en höstdag 1793 kom uppåkande till Högvalta med sonen, som var klädd i gråa byxor och grå vadmalsjacka med randig ylleväst.
I detta präktiga och varmt religiösa hem fick Esaias nu växa upp som barn i huset, vakta grinden för boskapen, plocka smultron på ängen, jaga harar i skogen och gå med ärende till Säldebråten, där häradsskrivare Magnus Abrahamsson - en släkting till familjen Branting - residerade. Häradsskrivaren roade Esaias med att sjunga Bellman. Den mesta tiden gick dock åt till att sitta och skriva på Brantings kontor och delta i hans ämbetsresor i fögderiet. I grannkyrkornas kungörelsehögar från denna tid behöver man inte länge leta efter Esaias' ungdomliga stil. Den hade redan funnit sin form.
Det som på ett avgörande sätt grep in i den unge skrivarens liv dessa år var inte den vackra utsikten över Fageråsslätten, inte leken med Brantings flickor, inte heller vad man möjligen såg av fornt och gammalt i bygden, utan det var vad han läste. Det lönar knappast att i Tegnérs diktning söka finna minnen och reminiscenser från Högvaltaåren, från bygd och sockenliv. Allt detta lyser tyvärr med sin frånvaro. Nej, det som satte spår efter sig dessa år var studierna och läsningen. Genom åren förknippades Frykerudstiden för Fritiofs sagas skald med läsningen av särskilt Björners kämpadater, en diger bok om den nordiska mytologien. Boken grep honom djupt in i själen, satte hans fantasi i rörelse och tog form i en första diktning, som tyvärr gått förlorad. Redan under Frykerudsåren skrev alltså Tegnér. Ett samtal med Branting vid en hemresa en gång en stjärnklar natt blev upptakten till dennes initiativ att hjälpa pojken studera, och 1796 skrevs Tegnér ut från Frykerud till Lund.
Branting förblev Frykerud och kronofogdesysslan trogen ännu några årtionden. Hans modiga uppträdande, då Adlerbert och Västra armén 1809 vid revolutionen ville ta hand om hans kassa, har gått till historien. På 1820-talet flyttade han till Karlstad, råkade ut för ekonomiska svårigheter och gjorde till sist konkurs. Utblottad vände han sig till skrivpojken, som nu hunnit bli biskop i Växjö, och bad förtvivlat om hjälp. Tegnér, som genom hela livet omfattade sin faderlige vän från Frykerudsåren med stor kärlek och de första åren emellanåt besökte honom, grep omedelbart in trots stora egna svårigheter och räckte honom en hjälpande hand.
Allteftersom bebyggelsen under 1700-talet utbredde sig över socknen förnams kyrkans läge i sydöstra hörnet vid Kilsgränsen mer och mer som en olägenhet och tanken på en förflyttning mognade. I seklets sista år förverkligades tanken. Enighet nåddes om den nya platsen vid Glänneklätten, och där uppförde den då kände kyrkbyggmästaren Johan Westman åren 1795-99 den nya kyrkan, varefter den gamla vid Prästbol revs.
Den nya kyrkan invigdes först 1820 av biskop Olof Bjurbäck. Det var en oktobersöndag och kyrkan var fylld till olidlig trängsel inte bara av sockenbor utan även av besökande från grannsocknarna. Det är denna trängsel som gör att vi vet något om invigningen, ty biskopen lät kort därefter trycka sitt invigningstal av anledning som han röjer i företalet: "Till Frykerud hedervärda socknemän. Enär vid invigningen det missöde drabbade oss gemensamt att vår högtid, vår andakt, stördes genom det oerhörda oljud som en okristlig hop av den ifrån angränsande socknar tillströmmade folkmängd utan all sansning sig tillät. Och dessförutan mig särskilt det att ingen läglighet mig lämnades att sällskapa och samtala med någon enda av församlingens aktningsvärda allmoge, har jag ansett det vara min plikt att såvida jag förmår, och på detta sätt, gottgöra och ersätta vår ömsesidiga saknad och vårt felslagna hopp."
Om invigningen i övrigt förmäler häftet att man alltfort höll sig till den gamla psalmboken av år 1685. Akten inleddes med psalm 321 O Gud det är en hjärtans tröst, när till ditt hus man kommer. Biskopen talade utan att utgå från något bestämt bibelord: Efter flera års omsorger, mödor och uppoffringar skådar nu denna Guds församling en skön helgedom, där vår himmelske Fader och Frälsare går fram för oss i sitt Ord, lärer oss sina vägar, att vi må vandra på hans stigar. Väl ihågkommande att han stod i en jordbruksbygd sjöng biskopen åkermannens lov och tecknade hans gärning mot bakgrunden av de s.k. högre samhällskretsarna, där härsklystnadens och prålsjukans giftiga dunster förpestar luften. Åkermannen lever närmare naturen när han - låt vara med trötta fjät - vid plogen, yxan, spadan och lastdragaren fullgör sitt värv. Fred och lugn kryddar hans tarvliga måltid, utur källan inskänker hans arbetshårda hand hälsans bägare, och när sabbaten kommer, då går han upp till Herrans gårdar att fira den sköna gudstjänsten, skådande den Guds rolighet där en gång alla ska få vila från mödor och kval. Så slutar biskopen med att uttala sin välsignelse över templet och allt det som där ska förehavas: predikan, salighetsmedlen, dödsklockans ljud, skovlarna jord över de döda, den tårfuktade brudekransen, psalm och lovsång.
Vid denna tid hade man börjat lägga av den gamla sockendräkten, som vi tack vare Ekmans skildring från 1760-talet är underkunniga om. Männen bar ofta de svenska färgerna i sina kläder. Mot de gula skinnbyxorna med knappar vid knäna svarade blå strumpor och blå tröja och blå mössa. Färger var man tydligen inte rädd för. Vintertid bar de unga männen gröna snösockor. Grönt var tydligen ungdomens färg, ty flickorna bar mest denna. Annars var variationerna på kvinnosidan större; tröjorna kunde sålunda vara blå, svarta eller gröna, medan kjortlarna växlade mellan rött, svart, blått och grönt. Till detta bars sedan vit spetskantad huva, vitt förkläde och halskläde i samma färg som gick ned på ryggen. Socknen kan vilken dag som helst utan tidsödande studier iordningställa sin sockendräkt.
Med 1860-talet var det en ny tid som bröt in. De nya landsbygdsskolorna hade nu kommit igång. Läraren och lärarinnan hade kommit till byn. Förbudet mot lanthandeln hade upphävts och de första små butikerna dök upp vid vägkorsningarna. Det kom nya redskap och nya varor, och med de nya sakerna kom nya kostvanor och nya åsikter. Rallarna dök upp i spåren på ingenjörerna, som stakat ut sträckningen av den nya järnbanan genom kommunen, vilken plötsligt lade den undangömda landsortskommunen i stora stråkvägen mellan Stockholm och Kristiania.
Detta var i allra högsta grad en ungdomens tid. Allt gammalt vräktes undan - det var murket och fallfärdigt. Nu vände man blicken som aldrig förr mot framtiden. Det gick mot ljusare tider med moderna kommunikationer och moderna samhällsförhållanden. Nu var det slut med ståndsriksdagarna, nu var det folket som äntligen fick träda till. Patronernas tid var förbi. Det var slut med sockenstämman, där prästen varit självskriven ordförande. Nu fick man själv välja sin ordförande, och man behövde inte ha en stor gård bakom ryggen för att ha något att säga till om på stämman.
Så kom i denna tid väckelsen, och snart var det den som i sig slöt in mycket av det nya i tiden. Det har gjorts gällande att det värmländska kyrkolivet vid väckelsens inbrott var gånget i bott. Prästerna var försupna, har det gjorts gällande, och allmogen var djupt nedsjunken i dryckenskap, osedlighet, slagsmål och uppenbara synder. Gudstjänstlivet var något utvändigt - det hade blivit en död vanekristendom som till ingenting förpliktade.
Hur låg det nu till i Frykerud på tröskeln till den stora väckelsen, på 60-talet? Ja, kyrkoarkivet har åtskilliga handlingar som belyser detta, och allt var inte bra, det låter de dåtida prästerna veta. Fattigdomen var tryckande i den snabbt växande socknen. År 1867, som vi här håller oss till, uppgick befolkningstalet till 3.792. Alla vägar fick brukas för att klara de fattigas försörjning. Somliga fick pengar eller säd, andra måste dras fram på rote genom att i tur och ordning bo en tid på gård efter gård, och minderåriga barn sökte man ackordera in hos välkända personer.
Skolväsendet hade också stora svårigheter att dragas med. Folkskolan var ambulatorisk med tvenne examinerade lärare, som vardera undervisade tolv veckor på var av de trenne stationerna. Tre skolhus hade man utom sockenstugan, ett var under uppförande och ett annat beslutat. Så fanns det två barnalärarinnor. Särskilt bekymmer hade man för fattigbarnen att de verkligen också fick skolundervisning. På lördagarna hade man förhör i de rotar där skolan ej pågick, och vid husförhören sökte prästen vaka över att verkligen alla barn fick lära sig läsa i bok. Upp till 80 barn undervisades årligen i nattvardsskolan från maj till oktober.
Husförhören hölls sommartid på 17 ställen - i skolor eller hem. Bygdens folk kom allmänt, man började med en psalm och bön, varefter alla barn och all ungdom kallades fram och fick visa sin lässkicklighet och sin kunnighet i barnaläran. Sedan övergick prästen till de äldre och framställde frågor till alla, även de äldsta. Allt som blev otydligt eller oriktigt besvarat blev föremål för särskild förklaring. Så slutade förhöret med ett kort uppmuntringstal, varpå följde bön och psalmsång.
Allmänt förekom i bygden husandakt. I varje hem fanns Nya Testamentet eller bibeln. I flertalet hem fanns en postilla Luthers, Norborgs, Linroths eller Ekmanssons. Scrivers Själaskatt och Arndts Sanna Christendom ägdes av många. Sabbaten hölls allmänt i helgd.
Mörka drag fanns dock. Det förekom oenighet mellan makar, och emellanåt fick sådana varnas av prästen eller inför kyrkorådet. Åtskilliga barn föddes utom äktenskap. Man hade fått stänga utskänkningsställen och lönnkrogar. Och det dansades, särskilt vid jul och midsommar, "men utan några kända oordningar och utsvävningar", tillägger prästen. De som hemföll åt dryckenskap, svordom, spel och sabbatens ohelgande var dock synnerligen få och stämplades med allmänt förakt.
Det stora flertalet måste prästen dock beskriva som redliga, arbetsamma, snygga, gästfria, nyktra och händiga i slöjd. Att fästehjon sammanflyttade utan vigsel var undantag, men otidigt sängelag förekom ofta, och då indrevs de s.k. krans-böterna. När de rikare bönderna höll bröllop, kunde festen vara i både tre och fyra dagar, dock utan oordningar. Vid begravningar förekom personalier, vari de dödas ålder och levnadsöde berättades. Stora gästabud var dock sällsynta.
På ett par undantag när döptes alla barn och inom åtta dagar. Det var bara ståndspersonerna som började dröja med dopet. Vanligast var ännu dopen i kyrkan, men under vintern begynte man nu med dop i sockenstugan eller prästgården. Mödrarna kyrkotogs i kyrkan. Varje månad anställdes nattvardsgång och föreskrivna anteckningar därom verkställdes. Det var dock besvärligt med de 100 å 150 unga män som varje år drog bort större delen av året för att söka arbete vid järnvägsbyggena och på andra håll.
Det finns således åtskilliga ljusa drag i denna skildring av Frykeruds församling vid väckelsens begynnelse. Man gick allmänt i kyrkan till söndagens högmässa och avlyssnade gudstjänsten med stillhet och andakt. Man samlade sig dessa år till en stor renovering av kyrkbyggnaden som pågick i tre år, gav kyrkan ny altartavla och försåg den med orgel på elva stämmor. Man kom också allmänt till nattvardsbordet. Frågan kan ställas om prästen möjligen har gett en alltför ljus bild av kyrkolivet, men docent Carl-Henric Martling har tagit ett stickprov därpå och undersökt nattvardsfrekvensen i Frykerud under 1850-talet, varvid det visade sig att den stegrades under hela årtiondet. .
I denna socken, där vid denna tid gammalt och nytt, ljusa och mörka krafter hårt brottades, var det nu som väckelsen slog ned och tände med en kraft som inte har motsvarighet i någon annan värmländsk socken. Just 1860 var predikanten H. C. Segerblom, som ett par år tidigare kommit till Värmland och i andra socknar redan hunnit bilda några baptistförsamlingar, färdig att grunda en sådan även i Frykerud. Det var den fjärde i ordningen i Värmland. Kyrkorådet försökte förgäves stävja hans förkunnelse, men när han kort därefter lämnade baptismen, återverkade det starkt hämmande på den insats han gjort. Ännu 1867 utgjorde de personer som anslutit sig till den baptistiska synen blott sju enligt sockenprästen. Det är dock tydligt att den nya synen på dop och kristen tro som här förkunnats gjort intryck på långt fler än dem som helt engagerats. Samma årtionde dyker väckelsen upp även i en annan form. Några folkskollärare och predikanter började hålla bön i socknen; från Ansgariiföreningens bildande i Sunne kom C. J. Nyvall och Enock Olsson, och en missionsförening bildades 1866. Att sockenpräst och kyrkoråd kände sig konfunderade inför det nya är inte att undra på. Efter hand öppnades dock skolhusen och även kyrkan för predikanterna och deras gudstjänster.
Under 1870-talet gick väckelsen starkt framåt i Frykerud både i sin baptistiska form och i den föreningsform som sedan blev missionsförbundets. Nu började sockenkyrkans nattvardsbord snabbt avfolkas. Komminister O. L. Heintz ordnade särskilda nattvardsgångar för väckelsens folk i bygden, och en tid höll man till godo därmed, men 1876 tog predikant J. Forslund initiativ till en nattvardsförsamling i Frykerud, och följande år reglerades detta lekmannanattvardsfirande av ordentliga stadgar. Vid en sammankomst hos Samuel Olsson på Kul i Glänne bildades 1878 på dessa ansatser Frykeruds Guds församling. Namnet ändrades sedan till Frykeruds missionsförsamling. Från 1887 fram till sekelskiftet var en tid av stora framgångar, och församlingen räknade en tid 450 medlemmar. Det första missionshuset invigdes i Klaxås 1886, men det flyttades senare till Säldebråten. Det andra missionshuset byggdes i Högåsen 1892, och slutligen 1903 stod en samlingslokal i Fagerås färdig. Bland dem som verkade som predikanter i församlingen denna första tid märkes C. F. Kjellin, Per Persson och M. Söderqvist från Gräsmark, Nils Olsson och Fritiof Båge.
Den som återupptog den baptistiska verksamheten var den sedermera så kände predikanten E. M. Nilsson, längre fram bosatt i Nyed. Han sändes ut från Stockholm 1868 och kom att en längre tid verka i Frykerud, sin födelsebygd, där han anknöt till resterna av den församlingsbildning som gjorts några år tidigare. Det uppstod en stor väckelse kring den unge predikanten. Varje dag predikade han och kunde snart rapportera till Stockholm: "mycket folk samlas och rörelsen är så stor att alla åhörarna gråta". Redan vid första dopförrättningen undfick elva dopet, och gång efter annan fick nya förrättningar hållas.
En av dem som E. M. Nilsson vann var Per Nilsson, som senare under namnet Per Nilsson i Frykerud skulle bli en av de mest kända och helst hörda baptistpredikanterna i Värmland. Denne var född 1840 i Östra Glänne, blev 18 år gammal omvänd i Kil, återvände till Frykerud och började 10 år senare predika. I över 40 år blev han sin hembygd trogen, bar fram evangeliet på sitt värmländska tungomål, döpte över 500 personer och gjorde vidsträckta predikoresor.
År 1878 var församlingen så långt kommen att den kunde flytta in sin verksamhet i eget kapell vid Glänne. Det skedde efter ett år av stora framgångar. Den 27 maj hade 60 personer döpts vid samma tillfälle och under hela året 221. Under invigningsåret döptes 155. I ingen annan baptistförsamling har så många dop skett, och medlemsantalet steg efter hand till 432 år 1888.
I början på 90-talet delades församlingen, och medlemmarna från Fageråstrakten bildade Frykeruds södra baptistförsamling, som till en början hyrde ett par rum men just till sekelskiftet kunde ta i bruk ett eget kapell. Vid denna tid var dock de stora väckelserna slut, och medlemsantalet började efter hand sjunka både i de två baptistförsamlingarna och i missionsförsamlingen. Ännu vid sekelskiftet hade dock frikyrkligheten en markant stark ställning i socknen med 560 medlemmar, vilket gör 25 % av folkmängden. Detta var då rekord i landskapet, som docent Carl-Henric Martling visat i sin avhandling. Endast en värmländsk socken kom i närheten av Frykerud, och det var Grava med 24 %. Det är självklart att den kyrkliga seden evad det gäller dop, konfirmation eller nattvard då var starkt bruten.
Vid sidan av de fria andliga samfunden hade vid sekelskiftet nykterhetsföreningarna börjat träda fram som ett inslag i sockenbilden. Det var blåbandsförening och IOGT med samlingslokal efter hand i Tomta och NTO med samlingslokal i Frykåsen.
Här är vi emellertid framme vid vårt eget århundrade och tvingas avbryta denna vandring genom flydda tiders Frykerud.
De tryckta källorna till Frykeruds sockens historia flyter ännu sparsamt, och från skilda håll i bygden har önskemål uttalats om en sockenbok. Folkskollärare E. Hedell i Klaxås gjorde på sin tid förarbeten för en sådan, och detta material finns tillgängligt. Själv hann han endast utge en skrift Något om Frykeruds natur, bebyggelse och jordbrukshistoria, Karlstad 1948. Baptist- och missionsförsamlingen har vidare utgett minnesskrifter av stort historiskt värde.
Även annat tryckt material finns dock att tillgå. Skatteböckerna från 1503 och 1540 samt Skara stifts jordebok av 1540 har sålunda utgivits. Petrus Gyllenius' dagbok innehåller glimtar från hans färder i socknen. Fernows och Hammarins upplysningar om socknen är knapphändiga. Däremot är socknen en av de få som Emanuel S. Ekman hann behandla i sitt verk Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling, Uppsala 1765. Tegnérs Högvaltaår är utförligt behandlade i E. Wrangel, Tegnérska släktminnen, Stockholm 1913. Olof Bjurbäcks tal vid kyrkans invigning finns tryckt, Karlstad 1820. Vad N. G. Djurklou fann vid sitt besök 1867 har publicerats i Värmland förr och nu 1954. Den religiösa brytningstiden i det utgående 1800-talet och dess förlopp just i Frykerud har utförligt behandlats av Carl-Henric Martling, Nattvardskrisen i Karlstads stift, Lund 1958.
Det är att hoppas att allt detta snart sammanställes i en bok om socknens historia. Planer därpå är på gång. Material saknas inte, särskilt om de skrivna källorna tages till hjälp. Främst kommer här i sikte kyrkoarkivet, som har en förnämlig svit arkivalier att ställa till förfogande från 1630-talet och framåt. För tiden intill 1860 förvaras dessa på landsarkivet i Göteborg. Där finns ock en hart när outtömlig tillgång till andra källor. Det må vara nog att erinra om domböcker, bouppteckningar och allmogens besvär.